Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

De håriga benens kämpe

Anneli Jordahl hoppas att det inte var Yvonne Hirdmans feministiska nekrolog hon just läste.

Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet.

Author: Yvonne Hirdman. Publisher: Ordfront.. PublishYear: 2015.
Yvonne Hirdman är en av våra intressantaste historiker. Hon har använt vitt skilda genrer för att analysera 1900-talets folkhemsepok. Särskild fokus har hon lagt på vardagslivets revolutionära förändring under bygget av välfärdsstaten. Som professor i kvinnohistoria införde hon begreppet genus.
Vänta nu! Så här torrt och korrekt skulle Hirdman själv aldrig skriva. Nej, hon glöder och brottas svärande med det personliga och politiska. En och annan tycker nog att hon är pratig med sina upprepningar och strössel av utropstecken – leva!, leva! – mig roar hon. Den temperamentsfulla humoristiska tonen påminner om Nina Lekanders självbiografiska feministiska essäistik.
Läsaren hör en morrande Hirdman vrida och vända på likhet- och särartsfeminism. Fan också! att inte få ihop det politiskt fruktbara likhetstänkandet när det kommer till kärleken.
Man föds inte till historiker, man blir det. Det underlättar så klart om ens närmaste inkarnerar förra seklets dramatiska historia. Hirdmans förra bok, Augustprisbelönade ”Den röda grevinnan”, var en biografi om hennes tyska mamma. En kommunist med erfarenheter av både nazismen i Berlin och Stalins terror i Moskva. Hon gifte sig med Einar Hirdman – son till folkbildaren och ABF-mannen Gunnar Hirdman och författaren Maj Hirdman. Mamman kom till Sverige 1940. Tre år senare föddes Yvonne.
”Medan jag var ung” är komponerad i liknande kollageform som förra boken: dagboksanteckningar, romanutkast, dikter, nedtecknade drömmar. Allt vävs ihop med de stora politiska skeendena, särskilt hur kvinnorna skaffade sig medborgerliga rättigheter.
Mamman – reseledaren och läraren vid studieförbunden – var en rökande ”aldrig hemma”-förälder med portfölj. ”Förvärvsarbetande husmor”, hette det då, som en pik från myndigheterna redan i begreppet.
Pappa pluggade och var barnens vardagstrygghet. Familjen tillhörde ett ”lite bättre folk”, ja, ”nästan intelligentian”. Fast utan pengar.
Yvonne Hirdmans bildningsgång till professor emeritus, är inga självgoda memoarer. Här finns inga skrytfoton tagna från prisceremonier och högtidsdagar. Bara några vardagliga porträtt som får åskådligöra ålderstrappan.
Generöst och icke-koketterande skriver hon om rädslor, dåligt självförtroende och kärlekstörst. Någon dikt här och någon dröm där säger inte mig så mycket. Däremot är det intressant att hon var ”usel i skolan” vilket hennes föräldrar tog med ro. Bildning är något helt annat än bra betyg, ansåg pappan.
Vad är en kvinna? Lyder ekot från Simone de Beauvoir. Tjugofem år gammal blir hon fil kand i kortkort vit klänning och ”trotsigt orakade” ben. Dessa håriga ben, och vad de orsakar för häftiga reaktioner på omgivningen, återkommer i biografin. Det är smart, särskilt med tanke på vår tids fasa för kroppsbehåring. Här har frigörelseprojektet snarast gått bakåt.
Vid examen har Hirdman redan fött sina två barn. De blev till före p-pillret, så hon blir gift, (så långt räckte inte föräldrarnas radikalitet) fast förhållandet var på upphällningen.
Hon fortsätter som doktorand med en avhandling om kommunistpartiet under kriget – en kärleksförklaring till mamma. Själv trodde hon inte på politisk revolution, däremot på den ”revolutionära befrielsen från stympande inre strukturer”. Men som forskande småbarnsförälder fanns ringa tid till politisk aktivism. Under Kårhusockupationen var hon i alla fall med, och Grupp 8. Där undveks dock den brännande frågan: ”Varför finner vi oss?”
Patriarkatens dragningskraft blir Hirdmans gåta i livet, bland annat utforskat i biografin över Alva Myrdal. Om yrkeskvinnan som åtnjöt makt men underordade sig sin make Gunnar som vore han en gud.
Maktspelet i de akademiska korridorerna skildrar hon som en thriller. Riktigt kusligt blir det när härskarteknikerna dominerar. Titta bort. Inte hälsa. Mästrande tonfall. Besvikelsen blir särskilt stor när kvinnornas stöd inte är självklart.
Symboliken blev tydlig när den första professuren i kvinnohistoria gick till en man. Men där krigade Yvonne Hirdman, och vann. Professuren vid Göteborgs universitet gick till henne.
Kanske rymmer avsnittet om de akademiska hierarkierna en egen bok. Den rytmiska andningen mellan närbild och vidvinkel bryts. Det ”lilla livet” som relief till folkhemmets utveckling från kollektivisering till avreglering.
Hirdman avslutar i vemod, som om hon gör sorti. En ny generation feminister tar vid på 2000-talet och Hirdman är obekväm på en feministisk konferens i New York 2008. ”Transgendered persons” formulerar agendan och ”den heteronormativa matrisen” anses överspelad. Hur analyserar man mäns våld mot kvinnor, när identiteten ”kvinna” anses otidsenligt, undrar Hirdman. Där är jag med henne.
Den unga generationens framtida historia kanske handlar om stödet de inte riktigt kände från äldre feminister. Men flera maktperspektiv borde självklart få utrymme samtidigt. Vi får hoppas att Hirdman inte skrivit ”sin nekrolog”.
När feminismen skildras i Hirdmans ”Ego-historia” är den uppfordrande, folkbildande och underhållande.
Gå till toppen