Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kvinnorna som bryter mot kulturens kroppsnormer

De har tagit makten. De har slutat bry sig om det yttre ögat.
Kristin Nord skriver en hyllning till dem som bryter mot kulturens kroppsliga normer.

Kolla in det här klippet när Lena Dunham intervjuas i Skavlan:
Så här svarar Lena Dunham på frågan huruvida det är modigt att hon näckar i "Girls":
Att säga att det är modigt – det skulle man aldrig säga till en skådespelare som passar in på synen av hur en kvinna vanligtvis ser ut på tv. Så det är en komplimang som egentligen är en förolämpning.
När Lena Dunham visade hud i första säsongen av sin tv-serie ”Girls”, gick ett entusiastiskt sus genom stora delar av tv-världen. Kolla! Hon får valkar när hon böjer sig fram! Och hennes bröst står inte rakt upp. Människan har fan ta mig celluliter också, som hon glatt har tryckt ner i ett par tajta shorts.
Det deppiga i allt detta: Lena Dunhams klädstorlek motsvarar en svensk storlek 40. En M. Och det är alltså hon som har utsetts till den samtida populärkulturens representant för den avvikande kvinnokroppen.
Det finner genusvetaren Anna Lundberg, lektor på Tema Genus vid Linköpings universitet, skrattretande.
– Det finns en trånghet i detta som gör mig galen. Var är mångfalden?
Hon tar också upp artisten Molly Sandéns video till låten ”Freak”.
Med den blev Sandén en taleskvinna för den kurviga kvinnan.
– Men exakt vad är freakigt med denna sinnessjukt vackra kvinna i videon? Det är bisarrt, säger Anna Lundberg.
Så snävt har alltså idealet blivit inom populärkulturen, att den som inte är anorektisk betecknas som avvikare.
Under årets P3 Guld-gala var flera av kvinnorna som beträdde scenen tjocka. Äntligen, tänkte jag där jag satt i tv-soffan, kan jag spegla mig i glitterfodralen på tv. Det bästa var att det skedde helt okommenterat. Tills jag gick in på Twitter. Där pyste hatet ut. Det var inte på något sätt massivt. Men det fanns där, som för att markera: Tjocka ska gömmas undan, inte vara på tv.
Kvinnokroppen får aldrig bara existera. Så fort den syns i bild blir den bedömd, politiserad eller provocerande.
Det är därför Lena Dunham, om och om igen, får svara på frågan om hur det känns att vara naken och rolig i sin helt vanliga men inte Hollywood-nerbantade kropp.
När man talar om den kvinnliga kroppen talar man om den i relation till det yttre ögat. Att bli betraktad och bedömd av en manlig blick som ger dig sitt godkännande, säger genusvetaren Anna Lundberg.
– Det handlar hela tiden om att finnas till som kropp i relation till en annan kropp. I motsats till att få finnas till i sin kropp, till exempel för att den är rolig att använda.
Inom feminismen talas det ofta om empowerment. Det finns egentligen inget bra svenskt ord för det, men det som brukar användas är egenmakt. Det handlar just om att ta makt över sin egen kropp och situation.
I det här reportaget finns några inspiratörer samlade: Kulturutövare och debattörer som har slutat bry sig om det där yttre ögat. Eller som tvärtom använder sig av det, leker med stereotyperna för att kunna bryta mot dem.
 
Iiu Susirajas självporträtt
Den finska fotokonstnären Iiu Susirajas självporträtt började dyka upp i sociala medier hösten 2014. På en av de mer spridda bilderna, ”Luuta” från 2010, bär Susiraja upp en sopkvast under sina bröst. En komisk blinkning till det som en gång lanserades av tjejtidningar som penntricket: Sätt en blyertspenna under brösten. Om den sitter kvar, då har du hängbröst.
Konstnären Iiu Susiraja leker med stereotyper kring den kvinnliga kroppen i hemmet. Här bilden ”Luuta” (på svenska ”Kvast”) från 2010.Bild: Iiu Susiraja
Iiu Susiraja bär ingen bh på bilden, så hennes bröst hänger och slänger åt olika håll över kvasten. Ansiktet är dödsallvarligt. Effekten blir omedelbart komisk.
Men den vanligaste reaktionen på hennes bilder är inte skratt, utan förvirring, berättar hon själv.
– Jag har fått berättat för mig att anledningen till förvirringen kan vara att åskådaren inte vet om det är tillåtet att skratta eller inte. Jag har fått många sådana reaktioner, både i mejl och i samtal. Men jag har också mött många som har uppmuntrat mig att fortsätta.
– Min konst kanske har påverkat dem, funderar Iiu Susiraja.
I hennes bilder är ”det abnorma normalt”, som hon själv uttrycker det – i en tid när selfien för de allra flesta är ett sätt att med olika vinklar och filter göra en snyggare, retuscherad version av sig själv.
Iiu Susiraja gör precis tvärtom. Hon poserar med strumpbyxor som har trätts på brösten. Hon står med två hotdogs och gör fuck you-tecken. Men hon gör sig inte till för åskådaren. Det finns inte en enda bild där hon ler.
”Pussijalat”. Högklackade skor, så som vi sällan ser dem.Bild: Iiu Susiraja
– Vanligtvis tänker människor att det normala och att uppnå perfektion är målet. I mina foton har detta vänts upp och ner. Svagheten är styrkan och det abnorma är det normala.
Iiu Susiraja utexaminerades från Åbos konstakademi 2012. Då hade hon bara hållit på med fotografi i fem år.
– Men att få bli konstnär och kunna gå in i min magiska värld har varit en dröm sedan barndomen.
Bilderna är tagna i hennes föräldrahem, i traditionellt kvinnliga rum som kök och vardagsrum och med rekvisita såsom diskhandskar, strumpbyxor och livsmedel.
– Mat är intressant eftersom den är laddad med vissa regler, säger hon.
På ”Voimanainen” från 2011 poserar hon som en muskelknutte, med en hamburgare klämd mellan respektive biceps.
Iiu Sisuraja vill uppnå ärlighet och autenticitet med sin konst, säger hon. Det är också därför hon placerar sig själv i verken.
I ”Päiväkahvit” tjänar bröstet som kaffebricka.Bild: Iiu Susiraja
– Tidigare var jag väldigt obekväm med att bli fotograferad. Jag ville verkligen övervinna den rädslan. I de första självporträtten var mitt ansikte dolt. Det var heller inte så mycket humor i de tidiga bilderna. Styrkan i att visa mer av mig kom efterhand.
 
Lady Dahmer på Instagram
Natashja Blomberg har under de senaste åren byggt sin feministiska persona Lady Dahmer på sociala medier. ”Postpatriarkal feministfitta” är hennes undertitel. Ett av hennes fokus är den tjocka kvinnokroppen.
– Egentligen kallar jag mig inte kroppsaktivist. Men det är ju det jag är – eftersom jag använder min kropp som ett verktyg. Jag önskar att jag bara fick existera, men så fort jag visar mig på en bild där mina valkar syns, så provocerar jag.
En tjock kvinna måste själv problematisera sin vikt för att få synas, menar Natashja Blomberg.
– Om jag inte säger att jag bantar, utan att jag tvärtom äter chips och inte rör på mig får jag direkt utstå hat.
På Instagram och på blogggen lägger hon ibland ut bilder på sig själv i underkläder.
Ladydahmer.nu
– För mig blir det lite power att lägga ut en sådan bild. Jag får ju så mycket jubel också, särskilt från andra kvinnor med övervikt.
Bildmediet Instagram har de senaste åren vuxit fram som en given samlingsplats för just kroppsaktivism.
– Instagram är fantastiskt, där finns plats för transpersoner, mörkhyade eller en sådan som jag: en tjock, snart 40-årig småbarnsmorsa. Tack vare sociala medier kan det skapas frizoner.
 
Steffi Aluochs kroppsaktivism
Steffi Aluoch, som bedriver aktivism emot diskrimineringen och exotiseringen av svarta kvinnor, håller med om bildmediets möjligheter.
Steffi Aluoch.Bild: Steffi Aluoch
– Jag tror att Instagram är det viktigaste mediet i samtiden. Det har att göra med att man där väljer sitt eget flöde, vad man vill se. Det är mäktigt – och det ger en bättre självbild än den jag får genom traditionella medier. Själv följer jag till exempel afrikanska modeskapare istället för västerländska.
Att själv bli speglad i populärkulturen genom svarta kvinnor, är livsviktigt för Steffi Aluoch. Hon beskriver hur det kändes när filmen ”Prinsessan och grodan” kom, när hon var 17 år.
– En svart Disneyprinsessa! Det var en väldigt stor grej. Då hände saker i mig som fick mig att förstå hur mycket jag hade längtat efter något sådant.
– Det är precis som nu, när de nya emoji-smileysarna har kommit, med mörk hy. Jag blev överlycklig. Något som mina vita vänner inte ens har behövt reflektera över: Då inser man vilken tyngd själva representationen har.
Steffi Aluoch började hänga i kommentarsfältet på Instagramkontot Svart kvinna. Det var där hon började inse att hon är aktivist. Nu avslöjar hon dagligen hur vithetsnormen tar sig uttryck, och driver frågan om svartas representation i olika forum.
– Det handlar om att få synas. Och inte som en stereotyp, utan som en tredimensionell människa. Att jag på riktigt ska kunna spegla mig i en karaktär. När jag växte upp var den svarta karaktären ofta en skön snubbe i en komedi, som slängde fram en catchy fras.
Om den vita kvinnokroppen begränsas i populärkulturen, är det inget mot vad den svarta gör.
– Vithetsnormen är så stark. Man kan se det även när det gäller vilka svarta kvinnor som syns och når framgångar: Det är de som är smala, sexiga och ljusare i hyn. Det beror på något som heter colorism, favorisering av ljusare hy. Jag tror inte att Beyoncé hade nått den positionen hon har, om hon hade varit riktigt mörk i hyn.
 
Dana Michels koreografi
När dansaren och koreografen Dana Michel växte upp i ett område i Montreal där ingen annan var svart, virade hon en handduk runt huvudet och lekte att den var hennes blonda, raka hår. Hon, som föddes av karibiska föräldrar som nu skulle bygga upp ett nytt liv i Kanada, lärde sig aldrig sin historia.
Dana Michel utmanar i sin föreställning ”Yellow Towel” stereotyper av svarta.Bild: Maxyme G Delisle
Hon gjorde tvärtemot det Steffi Aluoch beskriver – att göra svartheten till en status i sig. Istället undvek hon sina rötter.
– Jag slog verkligen knut på mig själv för att inte förknippas med det svarta också inom dansen. Jag gick inte på hiphop-kurser, jag höll mig så långt borta jag kunde.
– Sedan insåg jag att den strategin inte funkade. I varenda recension av mina verk, gjordes det poänger av min hudfärg. Att jag verkade i en västafrikansk tradition och sådana saker. Så jag tänkte: okej då. Jag får väl stoppa ner fingrarna i den där honungsburken.
I sin dansföreställning ”Yellow Towel”, som hon framförde på Inkonst i Malmö i veckan som gick, dyker hon ner i svarta stereotyper och objekt. Hon leker med en banan, en saxofon och en afroperuk. I föreställningen utforskar och utmanar hon människors bilder av svarthet.
Som dansare är hon förstås väldigt mycket kropp, kroppen är ju hennes yttersta redskap och hon fascineras förutom hudfärg av termer som funktionell och icke-funktionell. Hon har tidigare också utforskat sin späda, ”inte typiskt feminina” kropp ur queerperspektiv.
– Allt jag gör utgår ju ifrån kroppen. Jag kommer på mig själv med att jag härmar någon som jag går bakom på gatan. Området där jag bor påverkar mitt arbete. Jag bor i ett tättbefolkat område i Montreal där det bor många knarkare och hemlösa. Att befinna mig nära de människorna, det sätter sig också i min fysik.
 
Bianca Kronlöfs roliga kropp
– Det finns en hierarki i skrattet – vem vill man skratta med? När det kommer till kvinnokroppen har vi ett samhälle där vi skrattar åt kvinnokroppen, när hon är ful eller misslyckad, medan Jackass-snubbarna springer runt nakna och gör galna grejer.
Skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf hade sms:at med vännerna kvällen före P3 Guld. Tillsammans kom de fram till en svart skittajt lackklänning. Den skulle bli perfekt att bära vid utdelningen av priset Årets dans.
– Men när jag skulle gå och lägga mig tänkte jag: ”Fuck it! Jag tar nakendräkten.”
Dräkten, som också har använts i humorserien ”Full patte” där systern Tiffany Kronlöf också är medskapare, är designad av konstnären Hanna Kisch. Till den bar Bianca Kronlöf ett par tubsockar.
”Jag använder mig av den blicken som jag vet finns på mig, som ung och smal”, säger komikern och skådespelaren Bianca Kronlöf. Här på P3 Guld-gala i nakendräkt designad av Hanna Kisch.Bild: Bjorn Larsson Rosvall
När Bianca Kronlöf gör humor med sin kropp som främsta instrument, är hon mycket medveten om vad hennes egen kropp signalerar.
– Alla smarta komiker använder sig av den position de har i samhället. Du vet vem du är när du går upp på en scen. Och när jag går upp är jag en ung, smal tjej.
– Min kropp, när den bara står rakt upp och ner, utmanar ingenting. Jag har den vanligaste kroppen vi ser på tv och film: smal, funktionsnormativ och halv-vältränad. Därför måste jag tänka ett varv till om det ska bli humor. Det finns fettaktivister som tycker att min kropp är förtryckande, det måste jag förhålla mig till.
I hyllade tv-serien ”Full patte”, som ännu går att se på SVT Flow, är Bianca Kronlöf ofta naken.
– Vissa har sagt att de tycker att det är onödigt och äckligt att jag ska vara naken så mycket. Tänk att folk reagerar så starkt på en naken, rolig kropp. För att den sitter på en kvinna.
Bianca Kronlöf säger att hon vill driva med hur den nakna kvinnokroppen porträtteras i västerländsk kultur: Antingen som ett offer eller som någon man beundrar.
– Jag använder mig av den blicken som jag vet finns på mig, som ung och smal. Som i ”Full patte” när jag stöter på killar. Man tänker på min kropp som ganska ofarlig. Men så säger jag: ”Vill du känna hur det känns att vara tampong för en kväll? Då lägger jag över min sexualitet på en man, det tycker folk är äckligt, vulgärt och roligt. Hade jag varit en medelålders man hade det ju inte alls varit kul.
Hon säger att det är förnedrande att Lena Dunham kallas icke-normativ. Bianca Kronlöf längtar efter en större representation av kroppar inom skådespelaryrket. Hon har själv suttit med på antagningen till scenskolan.
– Jag tror jag såg två kroppar av tusen som var lite tjocka. Det är så deprimerande. Tänk om man är en flicka som drömmer om att bli skådis. En som går på röda mattan. Är man en rund tjej, ja då tänker man förmodligen: Jag platsar inte där. Redan där har vi stängt alla dörrar för den drömmen.
Ser du några ljuspunkter?
– Ja, det gör jag! Det som är så fantastiskt är att jag upplever att vi stöttar varandra. Vi kvinnor som jobbar inom scenkonsten, vi jobbar tillsammans mot den manliga blicken. Vi ser inte den manliga komplimangen som det största. Det är gött.
 
Bitte Anderssons casting
Bitte Andersson är serieskaparen och queerbokhandlaren som tänkte att va fan.
”Vi har gjort en casting som bygger på hur folk ser ut i verkligheten”, säger regissören Bitte Andersson, i grönt linne. Maria Wågensjö och Iki Gonzalez Magnusson har kuddkrig i bioaktuella filmen ”Dyke Hard”.Bild: Anna Simonsson
Varför skulle hon inte kunna göra en rolig fartfylld actionfilm med ett rakt igenom feministiskt queerperspektiv?
– Vi var tre kompisar som har kollat mycket på genrefilm, och upplevt sci-fi och skräckfilm som väldigt grabbig. Måste tjejen alltid vara en tjejsmurf? En tjej som fungerar som en pokal som man kan vinna i slutet.
– Vi kollade också på all queerfilm vi kom över, men det är ofta väldigt deprimerande och handlar mycket om homofobi, säger hon.
Alle Eriksson och Bitte Andersson går igenom manus på inspelningen.Bild: Anna Simonsson
Så föddes idén till att göra "Dyke Hard", en halsbrytande lesbisk äventyrsfilm om ett åttiotalsrockband.
– Sedan tänkte vi – varför ska vi bryta en norm när vi kan ta alla på en gång?
Hon hade letat i sin egen bekantskapskrets efter skådisar, men märkte att den bestod av väldigt många ”vita medelklasspersoner som pluggat genus”.
– Så då vände vi oss till en väldigt bra sajt som heter statist.se, främst för att hitta skådisar med utomeuropeiskt ursprung. Vi har gjort en casting som bygger på hur folk ser ut i verkligheten. Det känns najs.
Peggy Sands gör en av huvudrollerna i actionkomedimusikalen ”Dyke Hard”.Bild: Anna Simonsson
Filmen, som hade premiär i veckan och som tidigare bland annat har visats på filmfestivalen i Berlin, är som ”en önskelista för filmvärlden”.
– Jag hoppas att professionella filmskapare ska bli inspirerade av vår casting. Och att våra skådisar ska få fler roller i andra sammanhang.
Som serietecknare och numera också filmare reflekterar Bitte Andersson mycket kring kroppen, eftersom den, som hon säger, är central i förtryckarmekanismer.
– Kroppar är det första vi ser på film. Det betyder att all film faktiskt är kroppspolitisk. Jag upplever att många mår dåligt över skönhetsidealet på film, att det får dem att känna sig tjocka, fula, gamla eller missanpassade.
Bitte Andersson är fascinerad och lite arg över glappet mellan den faktiska verkligheten och den hjärntvättade. Hon berättar om en reaktion hon fick efter sin video till The Knifes låt ”Without You My Life Would Be Boring”. I den dansar olika sorters kroppar – tjocka, transpersoner, personer med olika funktionsnedsättningar – på en vårdsentral.
– Jag fick en kommentar som var: ”Det där måste vara den mest exotiska grupp hon kunde hitta.” Men det är ju precis så blandat det kan se ut på en svensk vårdcentral! Det är så här folk ser ut i verkligheten.
Läs alla artiklar om: Internationella kvinnodagen 2015
Gå till toppen