Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Men författaren då? Vart tog hon vägen?

Den italienska författaren Elena Ferrante har blivit översatt till ett dussin olika språk. Men ingen vet hur gammal hon är, hur hon ser ut eller var hon bor. Oline Stig skriver om en internationell kändis som vägrar att bli ett varumärke.

Vad är en bok utan sin författare? Vad tillför författarens ansikte, personliga historia och förmåga att inta en tv-soffa förståelsen av ett verk? En hel del, om du frågar förlagens marknadsavdelningar.
Inte ett dyft, om du frågar den italienska författaren Elena Ferrante. Sedan debuten 1992 har hon konsekvent vägrat all offentlighet. Med sina åtta romaner har hon ändå kommit att bli en av Italiens mest lästa och mest omtalade författare. Hennes böcker har översatts till ett dussin språk, men det verkliga internationella genombrottet kom i oktober förra året när kritikern James Wood skrev en lång och uppskattande artikel om hennes verk i den ansedda amerikanska tidskriften The New Yorker. Sedan dess råder det lite av en Ferrantefeber i New York, alla boklådor skyltar med hennes böcker.
Elena Ferrante är med all sannolikhet en pseudonym. Läsarna vet inte hur gammal hon är, var hon bor eller hur hon ser ut. De biografiska fakta man känner till är att hon är född i Neapel och under lång tid varit bosatt i Grekland. Hon ger intervjuer då och då, men bara skrivledes via sin förläggare och bara när hon har lust.
Ferrante är inte den första författaren i världshistorien som gömmer sig för sina läsare. Det som gör hennes fall unikt är att själva anledningen till den självvalda anonymiteten är hennes motvilja mot den alltmer kommersialiserade bokbranschen. Och att hon lyckats upprätthålla den så länge, i drygt två decennier.
Inför utgivningen av debuten, ”L’amore molesto”, skrev hon i ett brev till sin förläggare att hon inte avsåg att delta personligen i någon marknadsföring. Hon hade redan gjort nog, hon hade skrivit boken. ”Jag menar att böcker, när de väl är skrivna, inte behöver sina författare. Om de har något att säga kommer de förr eller senare att hitta läsare; annars inte… […] Dessutom, visst är det sant att marknadsföring är dyrt? Jag kommer att bli förlagets billigaste författare. Jag kommer att bespara er även min närvaro.”
Ferrante vägrar att delta i den cirkus som branschen utvecklats till, där själva litteraturen och dess innehåll blivit alltmer sekundär. Cirkus har det förstås blivit ändå. Spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen tycks aldrig sina och journalisternas frågor om orsaken till hennes osynlighet tycks heller aldrig upphöra, trots att hon med en dåres envishet ger samma svar gång på gång. ”Det är böckerna som betyder något, strunta i mig.”
Denna inställning är i grunden djupt sympatisk. Det tänker jag ända tills jag läser hennes tredje bok, ”La frantumaglia”, som är ett slags appendix till de två första romanerna och innehåller en samling av Ferrantes brev till sin förlagsredaktör, samt några skrivna intervjuer och svar på läsarbrev.
Med stigande irritation läser jag hennes, förvisso välformulerade men tämligen pretentiösa och ibland överdrivet defensiva korrespondens. Plötsligt blir jag kluven till hela idén att dölja sig för sina läsare. Är det inte lite snålt? Andra författare kajkar runt mellan skolor och bibliotek i ur och skur och försöker folkbilda och där sitter hon och är mystisk. Samtidigt har hon mage att skälla på folk, som om någon hade tvingat henne till denna ickeexistens.
Och jag kommer inte undan den krypande misstanken att allt är ett PR-trick? Tänk om hela kurragömmaleken bara är en sofistikerad manöver för att locka till sig läsare, noga riggat av ett gäng smarta marknadsförare på förlaget.
Men böckerna då? Är de värda all denna uppmärksamhet? Kritikerkåren i Italien är delad. En del menar att hennes romaner aldrig hade nått utanför Italiens gränser om det inte hade varit för hennes dolda identitet och den ryktesspridning den satt igång. Efter hennes stora framgångar i USA ondgjorde sig en kritiker i ”La Stampa” över amerikanernas dåliga smak och avfärdade hennes böcker som dussinlitteratur. Andra prisar hennes verk och jämför henne med stora författare i den realistiska italienska romantraditionen, som Elsa Morante, ett namn som för övrigt pseudonymen Ferrante tros anspela på. Hennes senaste romanserie, ”L’amica geniale”, blev nyligen nominerad till det prestigefyllda Stregapriset.
Tematiskt rör sig hennes romaner kring kvinnoliv, moderskap och såriga relationer – mellan döttrar och mödrar, mellan äkta makar och väninnor. Men på ett djupare plan tecknar de också en bild av det moderna Italiens framväxt och det Neapel där de flesta av hennes verk utspelar sig med sin fattigdom, sina obarmhärtiga maktstrukturer och våldsamma hederskultur.
Den mest lästa av hennes böcker, bästsäljare såväl i Italien som i USA, ”I giorni dell’abbandono”, är ett skilsmässodrama som utspelar sig i Turin. Huvudpersonen, Olga, blir lämnad av sin man Mario, helt utan förvarning en lördag förmiddag, och tillbringar några olidligt heta sommarveckor i det öde hyreshuset med sina två barn och familjens hund, jagad av ångest och minnen från barndomens Neapel. Det är ett tätt och koncentrerat psykologiskt kammarspel, känslostarkt och fyllt av en, enligt min mening, något övertydlig symbolik. Rent formmässigt är det stor skillnad mellan hennes första tre romaner och den nyligen avslutade romanserien. Medan debutromanen, ”L’amore molesto” och de följande två, ”I gjorni dell’abbandono” och ”La figlia oscura” är tunna volymer som på en rak och okonstlad prosa utforskar familjerelationer och psykologiska skeenden, är ”L’amica geniale” ett brett och ambitiöst upplagt epos som rör sig från tidigt 1950-tal till idag. Varje del i serien är tjock som en tegelsten och det är en gåta hur författaren hunnit producera all denna text på bara några år.
Den första delen i serien utkom 2011. Berättelsen utspelar sig i Neapel, eller rättare sagt i en gudsförgäten förort till staden, där de två flickorna Elena och Lila framlever sin barndom omgivna av svartabörshajar och camorrister, poeter in spe och kärlekskranka galningar, ännu omedvetna om pengarnas makt över människors liv och drömmarnas makt att förvandla och förgöra det.
Flickornas komplicerade men urstarka vänskap står i centrum. Ganska snart visar det sig att deras livsvägar kommer att gå åt olika håll – de är båda fattiga men Lila tvingas, trots sin intelligens, att sluta skolan och börja jobba i sin fars skomakeri, medan Elena får fortsätta att studera. Hennes skuldkänslor gentemot Lila är ett bärande tema i romanen, men det är ingen enkel historia om den enas lycka och den andras olycka. Prosan är sparsmakad och filmisk, i korta, väl utmejslade scener rör sig historien om flickorna och byn mot vuxenblivande och förändring.
Nej, det här är ingen dussinlitteratur, det är djupt fascinerande läsning och en berättelse som fullkomligt tar mig i besittning.
Och jag är beredd att hålla med Ferrante. Vem hon är känns med ens ganska likgiltigt. En bok behöver ingen författare när den väl är skriven. Inte om boken är tillräckligt bra.
Gå till toppen