Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

"Närheten var nödvändig"

Reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström överlevde fångenskapen i Syrien, trots skottsår, slag och skenavrättningar. Nu kommer boken som skildrar hur nära döden de faktiskt var.

Magnus Falkehed – Sydsvenskans medarbetare i Frankrike sedan snart tjugo år – är en erfaren och säkerhetsmedveten reporter. Niclas Hammarström är en erfaren och säkerhetsmedveten fotograf.
Men blir man såld så blir man.
De vet fortfarande inte exakt hur det gick till. Men tillfångatagna blev de, och under ett antal veckor i slutet av 2013 och början av 2014 blev de misshandlade, utsvultna och skenavrättade i krigets Syrien. Av vilka? Det vet de inte säkert heller.
Men nu sitter de här. Två vanliga män, mycket olika varandra i sätt, utseende och temperament, och vet precis allting om varandra.
”Huden var fet och skitig och håret än värre. Men det gjorde inget att Magnus stank. Jag kände det inte eller så brydde jag mig inte om det helt enkelt. Just då, att få borra in ansiktet i Magnus famn kändes så tryggt. Jag behövde den ömheten”, skriver Niclas Hammarström i boken.
Ömheten finns kvar när de ses.
– Det blir en… kärleksfull kram. Det är inte den där ryggdunken man gör med andra män kanske, säger Niclas Hammarström.
– Nä, det behövs ingen testosteronsköld, säger Magnus och skrattar lite, men blir snabbt allvarlig:
– Tacka fan för att man sitter och håller om varann när bomberna faller. Den värmen och den närheten var absolut nödvändig. Och jag fick lära mig att bli bättre på massage. Även om hans rygg var kletig och jävlig.
***
Den här intervjun äger rum i den stora lobbyn på radiohuset i Stockholm. Okända och kända personer passerar i en strid ström. Jag ser Petra Mede, och en muttrande Claire Wikholm i ett par överdådiga glasögon. Och Nour El-Refai, skådespelaren från Lund som är krönikör i P1.
Nour El-Refai hälsar nyfiket på Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, och de börjar genast tala om Syrien, där hon har sina rötter. Nour El-Refai har, för bara några veckor sedan, varit i ett jordanskt flyktingläger med organisationen Clowner utan gränser.
Nour tar fram sin mobiltelefon och visar en teckning som en sjuåring i lägret har gjort. Sjuåringen har ritat så som en typisk sjuåring gör. Perspektiven är lite sneda, ansiktena kanske inte helt proportionerliga. Och så har hon ritat döda människor i små kistor, och två flygplan som fäller bomber över hus där människor står och ser ledsna ut. Röda blodstänk bredvid en kropp utan huvud.
En typisk sjuårings teckning, helt enkelt.
Det var den sortens liv i Syrien som Falkehed och Hammarström ville skildra. Det var därför de tog risken att ge sig in över gränsen.
Det blir inga så farliga resor i framtiden. Lite farliga kanske, men inte farliga. De talade nyligen om ett djur-och-natur-reportage de gärna vill göra någon gång snart.
I fångenskapen lovade de olika sorters bot och bättring. En moped till sonen. Mindre rökning. Inget mer gnäll på sambon om att hon lägger mycket pengar på snittblommor. Sådant.
Niclas Hammarström fimpade direkt i Beirut, efter veckor av maniskt kedjerökande. Magnus Falkehed väntade till dagen före årsdagen av kidnappningen.
Ciggen lugnade, stillade hunger. Blev en brygga av mänsklighet till vakterna som kom och gick.
– Det var sjukt vad vi rökte. Vi tog upp fimpar från golvet om så för att bara få ett halvt bloss, säger Niclas Hammarström och skakar på huvudet.
***
Niclas Hammarström har sambo och tre barn, Magnus Falkehed har fru och två barn. Det var tankarna på dem som höll de två kollegerna i gång.
Boken innehåller rikligt med dagboksanteckningar från Anna Olsson och Florence Falkehed.
Familjerna mår bra i dag, såvitt familjefäderna kan bedöma.
– Sedan har det varit jobbigt för dem med boken. Att läsa och verkligen förstå hur vi hade det, säger Niclas.
Magnus fyller i:
– Det har varit ett ganska intensivt år. Det känns skönt för alla att boken äntligen kommer ut. Det har varit nyttigt att arbeta med den, men att kunna sätta punkt är nog ganska bra för oss.
Och där kommer tankarna på vänskapen tillbaka för Niclas Hammarström:
– Tanken slog mig: Kommer vi verkligen att hålla kontakten? Det är ju inte helt hundra säkert. Men jag hoppas det. Jag tycker om Magnus jättemycket, även om jag kan reta mig på honom.
Magnus Falkehed skriver i boken:
”Det var speciellt en sak som störde mig i Niclas kritik av mina sämre sidor: gnälligheten, präktigheten och tendensen att tjura tyst i ett hörn. Allt det där var ju saker som min Florence hade klagat på genom åren. Vad hon hade fått stå ut med under ett par årtionden fick nu Niclas serverat i ett extremt koncentrat.”
– Så är det. Vi ser ju igenom varandra nu, säger Magnus Falkehed.
Och de har pratat. Och pratat. Och pratat:
”Vi hade pratat om våra föräldrar, om våra uppväxter och familjer och jämfört våra brorsor. Vi hade snackat om kollegor, om brudar, om sexdebuter och jämfört sexuella erfarenheter.
Vi hade växlat över till politik, till feminism, till rasism och till fördelen med att leasa en bil, jämfört med att köpa den. Vi hade till och med diskuterat om vi föredrog katter eller hundar. Vilket jävla lågvattenmärke.”
– Hjärngymnastiken är ännu viktigare än armhävningarna. Jag har aldrig märkt tidigare på ett så kännbart sätt hur fysik och psyke går ihop. Niclas pushade mig ständigt: Stå! Gå! När man är i den situationen vill man bara sjunka ner, krypa ihop som ett djur i ide.
Är det obligatoriskt, oundvikligt, med en posttraumatisk stressreaktion? Sådant vet man inte säkert. De har drömt en del mardrömmar, gråtit ibland. Men ändå mått förvånansvärt bra – vilket Magnus Falkehed har fått inse inte är oproblematiskt:
– Folk förväntar sig att man ska rulla runt på golvet i plågor. Folk tittar forskande, man ser att de tänker ”han förstår nog inte hur traumatiserad han är” och så.
***
Journalister i världen är ansatta från alla håll, som aldrig förr. Man ser det i smått och stort: futtigt näthat, raserade affärsmodeller, militär förföljelse, bombardemang från pr-konsulter som snabbt blir fler och mer resursstarka.
– Det är förstås olika saker, men jag är beredd att säga att det finns ett samband mellan förföljda journalister och den där jobbiga filmkändisen som ställer hopplösa krav på medier. Det handlar om att världen inte längre tar journalistiken på det allvar den förtjänar. Det finns inget starkare skydd för en reporter än att kunna säga "lugn, jag har en miljon läsare som vill veta, berätta för mig så berättar jag för dem”. Men när resurserna tas bort och intäkterna faller blir isen tunnare för alla, säger Magnus Falkehed, nu med särskilt krisp i sin lågmälda röst.
Magnus Falkehed och Niclas Hammarström är frilansjournalister. De har hyggligt med uppdrag, men tjänar inga stora pengar.
– Så är det med utrikesjournalistik. Alla säger att de är intresserade, alla säger att det är viktigt, men hur många vill betala för det?
Andra dagen efter hemkomst till Paris var Magnus Falkehed ute på jobb som vanligt. Han skriver i boken: familjens ekonomi var körd i botten, flera månader var ju förlorade. Bäst att köra på, snarast möjligt.
Magnus Falkehed har bara varit DN-medarbetare i några få år. Sydsvenskans medarbetare har han däremot varit sedan slutet på nittiotalet, liksom Göteborgs-Postens. Detta har fött ett rått skämt på Sydsvenskans redaktion: Falkehed kidnappades två gånger. Först i Syrien, och sen av Dagens Nyheter.
Magnus Falkehed skrattar gott och länge när han får höra det.
***
Detaljerna kring frigivningen är okända. Också för Magnus Falkehed och Niclas Hammarström. De vet att svenska staten aldrig betalar lösensummor, men vet inte om några pengar på något sätt har bytt ägare.
– Inte med säkerhet. Med säkerhet vet vi ingenting mer än att förhandlingar gick i lås. Konkret vad fick kidnapparna? Vet vi inte. Vi har hört en massa rykten som andra också har hört, men vi har kliniskt hållits undan från allt sådant. Och vi gråter inte för det. Hade vi börjat skriva om vad vi tror, och inte vad vi vet, då hade allt fokus hamnat på fel ställe, säger Falkehed.
Att gå från vetande till tvivel kan skapa förtröstan och vila även på ett djupare plan.
I en stark sekvens i boken skildrar de två hur de tillför en daglig ritual till livet i fångkällaren. De blir de två ateisterna som ber en bön varje morgon och varje kväll.
”Vi böjde oss ned på knä vid sängkanten och knäppte händerna: Gode Gud, gör så att jag kommer hem till min Anna och våra barn så fort det bara går. Låt det inte hända Magnus och mig någonting. Låt oss bara komma hem till våra familjer igen så fort det bara går. Snälla, snälla gode Gud. Amen”, bad Niclas Hammarström.
– Det händer att jag slinker in i bön ibland nu också. Jag tror väl mer på Gud nu än jag gjorde innan, säger han.
– Det är intressant att se hur många som har läst boken som har reagerat på detta. Som om det fanns ett uppdämt behov av att prata om religion. Vi bad morgon och kväll, nu händer det att jag går in i en kyrka och tänder ett ljus och säger ett tack. Och jag är kanske lite mer respektfull mot begreppet religion än jag var. Det är väl inte ett tabuämne, men… det kittlar människor på ett konstigt sätt, säger Magnus, och konstaterar:
– Så fort det sjunker en färja eller drar in en tsunami, så rusar folk till kyrkan och tänder ljus. Ska det då plötsligt vara konstigt att två snubbar som satt i Syrien med en kalasjnikov mot skallen bad en bön ibland?
De tvekade inte att skildra sådant som många kanske skulle kalla sitt mest intima. Sina religiösa grubblerier, sina sammanbrott, sina nedpissade kläder. ”Vafan, har vi överlevt det här så får vi väl överleva folks reaktioner”, som Magnus Falkehed säger.
***
Nu är de hemma. Redo för livets andra halva, med glädje och idéer och planer som de gjorde upp där i källaren medan avloppsvattnet svämmade över på golvet.
Niclas Hammarström hade en särskild sak på sin att göra-lista. Något han länge tänkt på, men bara inte kommit loss och gjort.
Nu har han gjort det.
– Jag har frågat om Anna vill gifta sig med mig. Och hon har sagt ja.
*** *** ***
UTDRAG
”Vad i helvete...” var det enda jag fick ur mig. När jag hade fått på mig de alldeles för små läderskorna och kommit ut genom ståldörren bländades jag av ett skarpt solsken. Det stack i ögonen efter en vecka i dunkel.
Till vänster såg jag vad jag precis tyckt mig höra och hade fruktat: en jeep som hade kört upp intill garaget. Niclas stod framför bilen, slet upp dörren och kastade sig över föraren. Den unge killen skrek för full hals. Han lät skräckslagen. Niclas låg över honom, slog mot hans huvud och brottades.
Jag såg mig omkring. Var fanns närmaste kulle vi kunde gömma oss bakom? Jag slängde mitt bylte på marken och sprang mot bilen.
Det här får inte vara sant! Vi är så rökta, tänkte jag och tog tag i killens fötter, men såg i samma stund att både han och Niclas sträckte sig efter en kalasjnikov som stod vid förarsätet.
Jag sprang runt bilen. Nu slet de båda i vapnet.
”Slå honom, Magnus!” ropade Niclas. Hans röst var mörk och adrenalinstinn. Killen fortsatte att yla när Niclas slog ett magasin i huvudet på honom.
Jag greppade kalasjnikoven. Nu var vi tre stycken som slet i den. För en sekund såg jag den mörka pipan titta mig rakt i ögat. Jag pressade den uppåt.
Måtte det inte vara en kula i loppet, hann jag tänka och slet magasinet ur vapnet och kastade det några meter över grusplan.
Killen rullade ut ur bilen med blod rinnande över ansiktet, kravlade i gruset, reste sig upp och sprang iväg. Jag hörde en röst skrika bakom oss och såg en man höja ett automatvapen och sikta mot mig. ”Helvete!” I samma sekund kastade jag mig ned på knä, med händerna högt upp i luften. Mannen avlossade en skur ett par meter framför mig och gruset sprätte upp framför mig.
Varningsskott... hoppas jag, tänkte jag och sträckte händerna om möjligt ännu högre upp och höll mig blickstilla. Fler män kom utspringande från ett hus. De höll vapen i händerna. En av dem tog på sig jackan samtidigt som han störtade nedför backen.
I ögonvrån såg jag hur Niclas sprang från bilen. Mannen avlossade ytterligare en salva och Niclas snubblade till i gruset.
Stanna Niclas, sätt dig på knä och sträck upp händerna, du med! Ser du inte att det är kört nu? Det var kört från killens första skrik, hann jag tänka.
Men Niclas låg kvar på marken.

Detta är Niclas Hammarström och Magnus Falkehed

Namn: Hans Niclas Hammarström.
Född: 1969 i Kalmar.
Familj: Blivande hustrun Anna och tre barn: William, 16, Oscar, 14, och Carl Philip, 5.
Bor: Värmdö utanför Stockholm.
Aktuell: Med boken ”Idag ska vi inte dö”, skriven tillsammans med Magnus Falkehed.
Syrienskada: Lätt värk efter att ha blivit skjuten i benet vid ett flyktförsök.
På fritiden: Jobbar gärna i trädgården.
Det bästa med att vara Niclas Hammarström: ”Att jag har en familj som jag älskar, och som älskar mig.”
Namn: Carl Magnus Falkehed.
Född: 1967 i Stockholm.
Familj: Hustrun Florence, 17-åriga tvillingarna Juliette och Emma.
Bor: I Paris, ”sedan urminnes tider”.
Aktuell: Med boken ”Idag ska vi inte dö”, skriven tillsammans med Niclas Hammarström.
Syrienskada: Domningar på fotens ovansida efter en misshandel.
På fritiden: Sitter gärna på en caféstol, gillar att simma.
Det bästa med att vara Magnus Falkehed: ”Att bara få vara, tillsammans med dem jag tycker om, med dem jag älskar. Att kunna sitta här och prata fritt. Att få gå på toa när jag vill.”
Gå till toppen