Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan?

Vi frågade sex kulturarbetare vilken som är den viktigaste frågan inom kultursfären.

Parvin Ardalan: Innanför väggarna är det vitt, vitt, vitt

Bild: Hussein El-Alawi
Varje gång jämställdheten formas till en projektplan för att uppfylla marknadens behov av glansiga och färgglada broschyrer och låtsad inkludering hindras processen för verklig inkludering.
Det är så tröttsamt att bevittna monteringsfärdiga bilder av glada människor med olika hudfärg, sexuell läggning, med eller utan slöja och så vidare, som den enda symbolen för mångfald och mätbar jämställdhet.
Problemet är avståndet mellan den verkliga och uppriktiga betydelsen av jämställdhet och de slogans som används av marknadsföringsskäl.
Om och när du har trätt in genom de kulturella institutionernas osynliga tjocka väggar är den skarpaste och tydligaste färgen vitt. På de högsta chefsnivåerna är den vita mättnaden till och med ännu mer iögonfallande.
2005 slog en rapport ("Makten och mångfalden, eliter och etnicitet") fast att bara två procent av de högsta cheferna i det svenska kulturlivet hade utländsk bakgrund. En siffra som måste jämföras med att runt 20 procent av Sveriges befolkning enligt SCB har utländsk bakgrund.
Jag undrar om statistiken för 2015 ser så mycket bättre ut.
Är det inte dags att sluta prata om institutionaliserade jämställdhetsprojekt och börja arbeta med en verklig process för inkludering?

Rickard Söderberg: Genialitet sitter inte mellan benen

Bild: Anna Bank
Jag blir först lite frustrerad när jag får frågan om att skriva något angående jämställdhet och kultur inför 8 mars. För ett av de största jämställdhetsproblemen är nämligen att vi echaufferat hyllar jämställdhet just inför 8 mars. Och sen kommer den 9 mars, och då är allt som vanligt igen: Kvinnor är inspirerande (alternativt arga). Män är genier.
Jag älskar kulturens genier. Och det finns många: Hildegard av Bingen, Simone de Beauvoir, Maria Callas, Madonna, Oprah Winfrey, Marina Abramović. De är genier för att de förnyat sina respektive konstformer och genom sina uttrycksformer varit med och förändrat världen som vi känner den. Men de kallas inte genier, för epitetet är fortfarande reserverat för dem som begåvats med en skinnpåse mellan benen.
Det verkar alltid komma som en chock för en del manliga genier, att deras plats ska ifrågasättas av de behagfulla (alternativt arga) kvinnorna. Som om ingen tog hänsyn till det företräde deras endokrina körtlar alltid givit dem. För inget verkar vara så svårt att ge upp som det manliga geniets självklara rätt att dra ner brallorna för att visa vem som har det intellektuella övertaget.
Men menar vi allvar, också den 9 mars, är det bara att artigt be dem klä på sig igen. För en jämställd kulturvärld kräver att vi ser varandra i ögonen, inte mellan benen. Och den kräver att vi medvetet och kompromisslöst bygger en ny värld där jämställdhet i alla lägen är en självklar grundpelare. Annars kommer vi vara på exakt samma plats som nu, också den 8 mars nästa år.

Barbro Westling: Släng begreppen och lär dig namn istället

Bild: Ingemar D Kristiansen
 Vi stod ett gäng och pratade med den blivande konsthallsansvarige. Han berättade hur verksamheten var tänkt. Så vände han sig till mig och sa: "Vi kommer att inviga konsthallen med en kvinnlig konstnär." Beskedet var riktat till mig. Inte till de andra. Det var jag som skulle bli nöjd och nicka bifall. För att jag var kvinna.
Att särbehandla "kvinnliga konstnärer" och se dem som föremål för kvinnligt särintresse är fortfarande en trist verklighet i konstvärlden. Framstående utställningar, ny synlighet på museer och rekordpriser på auktioner tycks inte räcka för att utgå från individuella konstnärers särart och kvalitet. Bara några enstaka fall, undantagsfallen, gör sig bemärkta. Annars är det "kvinnliga konstnärer" som gäller. Det är dessa man måste hitta när det visar sig bara vara män - igen. Och alltid verkar det lika svårt, bara att komma på namnen.
Alla vet att det är rätt med jämställdhet. Att ställa ut "kvinnliga konstnärer" är att vara PK med sin tid och man får staten och många med sig. I skuggan av konsensus ruvar dock en motsatt mening. Det är som människa och inte som kvinna en konstnär uppvisar hög kvalitet och utveckling. Tillbaka till ruta ett.
Mer än andra konstarter sysslar konsten med att skilja ut och rangordna. Det sägs handla om kvalitet. Men det är de med makt att definiera vad kvalitet är som bestämmer och gör affärer. "Kvinnliga konstnärer" är chanslösa i hierarkin av manliga konstnärsindivider. Dags att sluta med begreppet, hitta och lär namnen på konstnärerna istället!
 

Henrik Bromander: Kulturmannen är yngre – men likadan

Förra året uppstod en debatt om Kulturmannen initierad av DN-skribenten Åsa Beckmans skildring av hur ett uppburet as betett sig i början av hennes kritikerkarriär, en man hon häromåret såg "kutryggig med flaxande rock", tecken på ett snart försvinnande. Beckman fick mothugg, både av de som ivrigt förnekade fenomenet och de som menade att kulturvärlden fortfarande är full av gubbar som arbetsmässigt och kroppsligen nyttjar de många kvinnor som de facto bär upp denna värld.
Men är det inte snarare så att kulturmannen föryngrats, bytt skepnad? Han har blivit genusmedveten, skriker högst om jämställdhet samtidigt som han klättrar i karriären. Han hyllas för sitt engagemang, men mellan skål och vägg är tonen annorlunda – tro mig.
Klaga inte, dessa män "gör ju i alla fall något" till skillnad från resten, menar vissa. Sant är att världen aldrig är svartvit, förutom på Twitter. I den äckelgrå verkligheten kan man göra avsevärda insatser och begå avskyvärda övergrepp mer eller mindre simultant, fråga Göran Lindberg.
I grund och botten handlar det om kulturvärldens ytlighet. Det som ser fräscht ut på håll är vid närmare granskning samma soppa av sexism som det samhälle kulturen är en del av. Denna lilla bubbla råkar bara bestå av ett oproportionerligt antal individer med en klassmässig bakgrund som gett dem en bunt kulturellt kapital och vett att känna vart vinden viner. Intressant ska bli att se hur många som kommer vända på sina kappor när det börjar storma åt det brunblå hållet. Vem kommer då skrika högst?

Olivia Bergdahl: Tindra med ögonen, alla kulturgroupies!

Bild: Helene Ringberg
Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan inom kulturvärlden?
Groupies. Såklart.
Men hallå! Groupies är väl ändå ingenting eftersträvansvärt? Hur kan man ha ett samtal med någon som bara tindrar med ögonen och egentligen endast vill ligga med en, för att få skryta om det för sina kompisar? Vad är det för maktfullkomlighet? Menar jag på fullaste allvar att groupies är det viktigaste i en värld där kvinnor och män konsekvent behandlas olika?
Där sexuella trakasserier bara pågår, kvinnliga artister kallas "modiga" om de turnerar ensamma och jag senast för några månader sen återigen blev bokad för att "vi behöver ju en kvinnlig svensk mästare"? Jajemensan, det menar jag! Groupies är samhällets mest hänsynslösa spegel!
Även de obskyraste konstformer (spoken word) samlar på sig ett gäng hängivna fans – vem skulle stå och ropa i ett vakuum? – och jag tror att det är i relation till dessa som bilden av en själv som konstnär skapas. Jag önskar ingen scenpoet den självbild som nu tvingas på de kvinnliga: antingen är du ful som stryk så vi kan inte höra vad du säger, eller så är du så vacker så att vi inte kan koncentrera oss.
Det gäller ju inte hela publiken, men det gäller de så kallade "groupies" man får. Tafatta själar som själva skrivit en diktsamling de vill att man ska läsa, efter att de upplyst en om vad man gjort på scen – nej tack! Jag vill hellre ha en groupie som vill troféligga med mig!
Det handlar ju om det livsnödvändiga i att, åtminstone ibland, få vara subjekt. Detta önskar jag idag och alla andra dagar, det är ett upprop och ett festligt erbjudande till världens alla heterosexuella män: Tindra med ögonen!

Åsa Anderberg Strollo: Mobbning får inte bli den nya normen

Bild: Håkan Röjder
Vi måste få bukt med näthatet mot kvinnor i kulturvärlden, det är den viktiga frågan nu. Det är fantastiskt att vi kan diskutera kultur med varandra och med branschfolk direkt via sociala medier, och de flesta i samhället fattar värdet i det här. Men det finns rötägg som tror att man kan säga vad som helst i yttrandefrihetens namn, och de saboterar för alla. Vi måste få stopp på dem nu.
Alexandra Pascalidou slutade nyligen på P1 på grund av hot, rasistiska förolämpningar och förtal via sociala medier, och hon är inte den första. Viktiga och starka röster tystnar en efter en i vårt rådande kulturklimat därför att polis och åklagare bara i undantagsfall kan hjälpa och skydda den drabbade.
Konsekvenserna och förlusterna blir så klart förödande för branschen och hela samhället. Justitiedepartementet och andra har diskuterat näthat i flera år nu och måste ha kommit fram till metoder och lagar som kan börja användas. Det är bråttom nu! Det måste göras skillnad på vad man tänker i sitt eget sjuka sinne om en viss programledare eller Let's Dance-deltagare hemma i sin egen tv-soffa, och vad man twittrar om eller postar på Facebook. Den som inte fattar det måste kunna stoppas.
Mobbingen får inte bli en ny norm i offentligheten, något man som kvinna "måste stå ut med" bara för att man har ett visst jobb. För det är fortfarande en mänsklig rättighet att skyddas mot grova brott på sin arbetsplats, på gator och torg och i sitt hem – internet är allt det där numera. Och kvinnor är fortfarande människor.
Gå till toppen