Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En ding ding livsberättelse

Hans Hatwigs memoarer är helt befriad från sensmoral och kan mycket väl vara de märkligaste böcker Kalle Lind har läst.

Miljardären som visste för mycket del 1/del 2.

Author: Hans Hatwig. Publisher: Premium publishing.. PublishYear: 2015.
Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa en mer monumental skrift än Ricky Bruchs memoarbok ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”. Bruch skrev cirka 600 sidor om ett liv med diskus, doping, världsrekord, kroppsfixering, gladporr samt ”3 barn eller 4”.
Han blir nu slagen på fingrarna av tidningsmakaren Hans Hatwig. Hans memoarer ”Miljardären som visste för mycket” är på 800 sidor! Gånger två! 1 600 späckade sidor!
Hatwigs liv är väl så händelserikt som Bruchs: föds i Västtyskland 1946, förälskar sig i Sverige i sena tonåren, flyttar hit, börjar jobba för Curth Hsons porrförlag, startar idoltidningarna Poster och Okej, regisserar skräckfilmen ”Blödaren” (med Danne Stråhed i en bärande roll) och science fiction-filmen ”Gröna gubbar från Y.R.” (inspelad på Skara sommarland), startar otroligt-men-sant-tidningen En ding ding värld samt Veckans Nu, inofficiellt organ för Kim Kardashians troschocker.
Han är med andra ord ingen kille som har fått så mycket utrymme på kultursidorna. Att han inledde ett samarbete med Bert Karlsson på åttiotalet känns logiskt: Hatwig är en tidningsmakandets Skara-Bert, lika ointresserad av kulturell kredd och lika intresserad av den breda massans stålar.
Hatwigs livshistoria fyller dock inte ensam ut alla 1 600 sidorna. In i handlingen träder också John-Henry Sager, överklassexcentriker med ett gäng förfallna lägenheter, medlemskap i diverse spiritistiska sällskap, ingift släktskap med Göring och en tvättbjörn som husdjur. Sager är Hson-förlagets största kund, Hatwig blir hans personlige leverantör av pornografiska produkter. Trots att det skiljer 42 år uppstår en vänskap. Sager delger Hatwig en fruktansvärd sanning ur sin släkts historia, en sanning som Hatwig lovar att hålla på i tjugofem år. Fram till nu.
Hatwig bygger onekligen upp för världens klimax, men när sanningen väl avslöjas nånstans i bok två så är jag så härdad av allt annat besynnerligt att jag inte direkt chockas. Dessutom är jag en smula utmattad av Hatwigs maniska rabblande av detaljer. I korta stunder, och särskilt eftersom Hatwig är fullkomligt ocensurerad och inte en enda gång ber om ursäkt för vad han har gjort, associerar jag till Knausgård. Ännu oftare associerar jag till släktens storljugare och parkbänkarnas skrönikörer, de som genom att ösa på med allsköns svårkollade uppgifter lyckas sudda ut alla gränser mellan rimligt och fantastiskt.
Det kan vara de märkligaste böcker jag läst. Det är böcker helt utan sensmoral eller good guys. Man dras till de många sexualskildringarna och överklasskvallret som man äckeltittar på bilolyckor och hudåkommor. För naturligtvis är det underhållande. Vi pratar trots allt om mannen som i En ding ding värld gav oss rubriker som ”VM i fotsvett” och ”Krokodilmannen finns”.
Gå till toppen