Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När svagheten tar plats i livet

Den gamle kungen i exil. Övers Jörn Lindskog. Thorén & Lindskog.

PublishYear: 2015.
”Den gamle kungen i exil” är den första bok av österrikaren Arno Geiger som översatts till svenska.
Österrikaren Arno Geiger är den förste författaren som tilldelades Deutscher Buchpreis och en självklar röst inom den tyskspråkiga litteraturen. ”Den gamle kungen i exil” är den första av hans böcker som översatts till svenska. Det är ingen roman, snarare en lång essäistisk text om alzheimer. Först fick farfadern den ärftliga sjukdomen, sedan fadern. Arno Geigers livsverk som författare är beroende av tänkandet och minnet. Hur hanterar man att minnet kan försvinna när det utgör hela ens existens?
Till en början reagerar Arno Geiger och hans syskon med irritation när pappan drar sig tillbaka till ett oinspirerat, trist liv, mest fyllt av tv-tittande. De förstår inte att detta är allt vad han förmår. Långsamt kommer insikten att han faktiskt inte minns var sovrummet ligger eller känner igen sina egna barn. Beskrivningen av den förtvivlan som sonen ser i sin fars ögon när denne letar efter ett minne och förstår att något saknas, är hjärtskärande.
Sonen vill förstå, så han berättar faderns historia, hur denne som 17-åring tvingades ut i krig och sedan var krigsfånge under gräsliga förhållanden. Det förklarar varför pappan efter kriget nästan krampaktigt höll sig kvar i sin hemby och protesterade mot all form av förändring, till resten av familjens stora besvikelse.
Geigers bok handlar om demens, men kanske framför allt om hur en son försöker närma sig sin far – och hur det är sjukdomen som först gör det möjligt. Det är en vacker kärleksförklaring till någon som inte längre är som förr, men som också visar kärlek på ett vis som han aldrig kunde tidigare. Det är också en historia om att som frisk lära sig släppa minnen och gå vidare. Det gamla bondesamhället som Arno Geiger växte upp i finns kvar lika lite som barndomens fadersfigur.
Tyvärr snubblar jag över en del felöversättningar (som ”hud och ben” istället för skinn och ben) och germanismer. Men det vägs lätt upp av textens värme, av alla målande bilder och iakttagelser; pappans rum på hemmet som jämförs med en tom danslokal. Eller som när pappan får sin hatt och frågar: ”Men var är min hjärna?” ”Din hjärna är under hatten.” Då tar pappan av sig hatten, ser ner i den och svarar: ”Det hade varit ett under.”
Många av pappans repliker är poetiska. Det är svårt att inte tycka om den gamle mannen.
Jag vet inte om denna avklädning av någon som inte längre kan värja sig mot att bli totalt uthängd egentligen är försvarbar, men Geiger gör sin privata erfarenhet till något allmängiltigt och tänkvärt: hur vi lever med att åldras, med svaghet och vilken plats den får eller inte får ta i våra liv. Det är en lektion i ödmjukhet.
Gå till toppen