Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Analyser av bruket av religion och historia ter sig mer angelägna än någonsin."

Samtidigt som intresset för religioners roll i samhället är osedvanligt stort blir förutsättningarna att erbjuda utbildning i till exempel islamologi och judaistik allt sämre. Vi föreslår ett nationellt tilldelningssystem som tar hänsyn till att utbildning inte alltid kan räknas hem kortsiktigt och ekonomiskt, skriver Alexander Maurits, Johanna Gustafsson Lundberg och Tobias Hägerland, företrädare för institutionsledningen vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

Under de senaste månaderna har vi blivit smärtsamt uppmärksammade på våld och konflikter med religiösa dimensioner i vårt närområde.
I Malmö lämnar judar staden samtidigt som det byggs ett skyddsstaket runt synagogan. Branden i moskélokalen i Eslöv i december var en i raden av attacker mot moskéer i Sverige under det senaste året. Händelserna i Köpenhamn vittnar om att radikala religiösa krafter nu utmanar yttrandefriheten.
Religion och religiös övertygelse är återkommande komponenter i de analyser som alltid följer på varje enskild händelse. Hur ska det öppna demokratiska samhället hantera vissa radikala religiösa grupperingars benägenhet att använda sig av våld eller tendenser att trivialisera och förneka tidigare förföljelser och folkmord i historien? Analyser av bruket av religion och historia ter sig mer angelägna än någonsin.
Vid Lunds universitet finns en för Sverige unik kompetens när det gäller studiet av islam och judendom. Återkommande vänder sig studenter och intressenter av olika slag till universitetet med önskemål om kurser, fortbildning och expertkommentarer om religioners roll i konflikter som de vi nu gång på gång tvingas uppleva.
Samtidigt som intresset för religioners roll i samhället är större än kanske någonsin tidigare står vi i en situation där förutsättningarna att erbjuda utbildning i till exempel islamologi och judaistik blir allt sämre. Denna paradoxala situation har både externa ekonomiska och universitetsinterna strukturella orsaker. Vi menar att det är hög tid att belysa och komma till rätta med dessa orsaker.
Den mest förödande externa faktorn är att de resurser som statsmakterna avsätter till utbildning vid universitet och högskolor sedan länge är otillräckliga. Tilldelningen av medel bygger på de beräkningar av vad utbildningen faktiskt kostar som gjordes på 1950-talet. Anslagen har successivt urholkats på grund av utebliven kompensation för ökade (löne-)kostnader samt det så kallade produktivitetsavdraget. Det senare innebär kort och gott att universitet och högskolor ständigt förväntas utbilda mer effektivt än tidigare men med bibehållen kvalitet.
Det säger sig självt att denna ekvation – som drabbar hela universitetssektorn, men i synnerhet utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap och juridik – inte går ihop.
De interna faktorerna handlar om hur universitet och högskolor resursmässigt organiserar relationen mellan administration och utbildning. Av utbildningsanslagen återstår, när alla kringkostnader är betalda, inte mer än cirka en tredjedel till undervisning. Två tredjedelar används alltså till diverse gemensamma administrativa kostnader samt hyror. Lärosätena har satt i system en modell som innebär att all verksamhet utom just utbildning – det som jämte forskning ska vara kärnverksamheten – ska kunna räkna med att vara fullt finansierad. Utbildning ska bedrivas med de pengar som blir över.
När dessa faktorer samverkar blir resultatet att bara strikt ekonomiskt lönsamma utbildningar kan överleva, oavsett deras samhällsrelevans och kvalitet i övrigt. Eftersom det tyvärr saknas en nationell planering av högre utbildning skjuts ansvaret för att utbilda i små men nödvändiga ämnen som judaistik och islamologi över på universitetsledningarna. Dessa i sin tur kan inte annat än överlåta åt fakulteter och institutioner att bedöma om ekonomin tillåter att utbildningen ges med ett rimligt mått av lärarledd tid.
För vår del innebär detta att vi under en längre tid tvingats till neddragningar i reell undervisningstid och kursutbud, och nu också av sådant som aktivt efterfrågas. Kreativitet och kompetens tvingas ständigt att ge vika för en marknadsekonomisk princip som inte lämpar sig för att styra spridningen av kunskap och förståelse. Om det inte finns utrymme vid universiteten att erbjuda arenor för sådan analys och för kunskap som samhället behöver, vem ska då bidra med detta?
För att säkerställa förutsättningarna för akademisk utbildning av hög kvalitet föreslår vi ett nationellt tilldelningssystem som tar hänsyn till att utbildning inte alltid kan räknas hem kortsiktigt och ekonomiskt. Det behövs en planering över lärosätesnivå av svensk högre utbildning som också identifierar särskilt angelägna ämnesområden och slår vakt om deras fortlevnad.
Vi föreslår också att universitet och högskolor vänder på ordningen och först säkrar en resursmässigt kvalitativ utbildning och därefter räknar av kostnader för gemensam administration och hyror. Att tillåta utbildningen att kosta vad den faktiskt kostar borde vara en självklarhet.
Vi är övertygade om att universitet och högskolor utifrån sin vetenskapliga grund har en roll som samhällsbyggare. Akademisk utbildning handlar om att förstå och förklara och att ge människor verktyg för att tolka och kritiskt granska komplexa samhällsskeenden på ett nyanserat sätt.
Vi utmanar beslutsfattare inom och utom lärosätena att utifrån ett sådant förhållningssätt ta ansvar för att Sverige fortsätter att vara en kunskapsnation i verklig mening.
Alexander Maurits Johanna Gustafsson Lundberg Tobias Hägerland
Gå till toppen