Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett viktigt ”och”

The New Human: You and I in Global Wonderland
Moderna Museet Malmö, t o m 18/10.

”Zigenarna till gaskamrarna” skriker en kvinna. En man talar hätskt om en cancer som sprider sig i samhällskroppen. Solen lyser sommaren 2013 när nationalister marscherar för ett vitt Tjeckien. I stad efter stad rör sig lynchmobben mot romernas kvarter. Konstnären Tomáš Rafa har filmat en högerextremism på framväxt i Centraleuropa, så nära att det fräna adrenalinet och tårgasen väller in i kameran. Lättnaden över att se kravallpolisen mota den rasande massan på flykt gör inget för att minska trycket över bröstet. Våld kan hålla våld i schack, men det råa hatet sköljer vattenkanonerna inte bort.
”The New Human ” kallar Moderna Museet i Malmö sin satsning som genom internationell videokonst försöker ta ett grepp om vad det innebär att vara människa idag. Först ut i en serie av tre utställningar är ”You and I in Global Wonderland”. Och det är just du och jag det handlar om. Inte du eller jag, som de tjeckiska nationalisterna skanderar med knutna nävar. De är inte ensamma om att vilja reducera medmänniskor till icke-människor i ett 2000-tal, präglat av växande motsättningar, rasism och dödlig fundamentalism.
Det är heller inget lockande sagoland som kuratorn Joa Ljungberg breder ut, det är istället genomträngt av utanförskap, rotlöshet, och övergrepp. Men i sitt koncentrerade format är det en svidande bra utställning, som utnyttjar videokonstens potential till fullo. Från det tillitsfulla, mänskliga mötet och dokumentärens vittnesbörd till maffiga installationer som skrämmer och förför i det sammetssvarta dunklet. Man tappar den där distansen som gör lidandet i världen hanterbart. För en stund kan man låta berättelserna komma nära och tillåta sig att känna.
Allt är inte nattsvart. Oroande och snudd på magisk är Londonbaserade stjärnan Isaac Juliens mångbottnade installation ”Paradise Omeros”, som tar myten till hjälp för att suggestivt låta inre och yttre konflikter och världar glida samman. Kinesiska Cao Fei skildrar glappet mellan unga arbetares tillvaro och förhoppningar på en storindustri, där hemlängtan går som en molande värk genom vardagen. Det finns något tröstande i att se hur konstnären varsamt plockar fram tröttheten i deras ögon. Gör individen synlig mitt i den anonyma arbetskraft som tillverkar de energilampor som lyser upp våra hem, till priset av sina egna slocknade drömmar.
I amerikanske Robert Boyds fyrkanaliga videoinstallation ”Xanadu” flimrar bilder av en värld i sönderfall förbi till popmusikens aningslösa soundtrack. Förödande scener briserar på näthinnan för att i nästa stund svepas bort i ett mischmasch av underhållningsindustri och historiens trauman. I längden blir det omöjligt att värja sig, allt medan discokulan mekaniskt fortsätter att snurra.
Jag ser fram emot att återvända under sommar och höst, då vissa verk byts ut, och andra kommer till. Det här är en utställning som hakar rakt in i vår tid, och säger något väsentligt om den.
Gå till toppen