November 2011. När Ola Åstrand vaknade på fars dag bestämde han sig. Detta var dagen då han skulle sluta dricka.
– När jag vaknade den här dagen kände jag en sorg över mina barn, en känsla av svek. Av att jag hade snedseglat från första början. Allt var fullständigt kaos i mitt liv.
Han hade blivit utsparkad från sitt hem av sin före detta, och tillfälligt flyttat in i sin ateljé. Sov där. Självmedicinerade.
– Ingen kom åt mig. Jag sket i om jag levde, ville bara dö.
Det enda som inte svek honom var konsten.
– Det var full sprutt. Till och med när jag satt och grät i ateljén gjorde jag konst, säger han.
Vad hände sen?
– Ja, vad fan hände. Det har varit en resa och den är inte slut än. Jag går i terapi, jag går på tolvstegsmöten, jag jobbar med mig själv. Jag försöker göra det jag har stuckit ifrån innan.
Det var den skylten han började tänka på alltmer intensivt när han nu nyktrade till. Varning för känsliga människor. Kanske kunde det bli nästa utställning?
Ola Åstrand är konstnär. Född i Helsingborg, utbildad på Valand i Göteborg. Han har varit punkgitarrist och ägnat sig åt konst med en politisk ton, som i samlingsutställningen om proggkonst, ”Hjärtat sitter till vänster”, på Göteborgs konstmuseum 1998. I den uppföljande utställningen ”Tänd mörkret” ställdes en skulptur av Sten Etling ut: En skylt med texten ”Warning: Sensitive people in the area”. (Varning: Känsliga människor i närheten.)
Det var den skylten han började tänka på alltmer intensivt när han nu nyktrade till. Varning för känsliga människor. Kanske kunde det bli nästa utställning? Han började kontakta kollegor han visste hade gått igenom svåra perioder.
Förlåt mig, säger hon, men detta är så ...
Februari 2015. På Ystads konstmuseum har pressvisningen till ”Varning för känsliga människor” pågått en stund. Samlingsutställningen rymmer verk från tjugofem konstnärer. På övre plan sitter Lena Mattsson utanför rummet där hennes videoinstallation ”The Unspeakable” snart ska visas.
– Förlåt mig, säger hon, men detta är så ...
Hon torkar tårarna med baksidan av handen. Rösten sviktar.
– Det här är det absolut svåraste verk jag någonsin har gjort.
– Jag gick igenom alla gamla kort. Jag trodde inte att jag skulle arbeta med ett familjetrauma. Men så blev det.
”The Unspeakable” handlar om när Lena Mattssons styvdotter tog sitt liv. Lilia, som hon hette, var tolv år den dagen.
– Hon skulle gå till skolan precis som vanligt, men hon gick aldrig dit. Och sedan fanns hon inte mer. Det är det absolut värsta man kan råka ut för.
– Det är därför verket heter så. ”The Unspeakable”. Det onämnbara.
Under alla år som har passerat har hon gjort sin installationsbaserade konst, utan att införliva det som hände den dagen i själva konsten.
– Jag har dedikerat verk till Lilia, men aldrig tidigare gjort ett konstverk om henne. Jag hade nog inte kunnat göra det innan, det är så emotionellt.
Hon berättar hur hon halvåret efter att Lilia dog pendlade till Louisiana nästan varje dag för att vid sin installation ”Breakfast for Everybody”, en videotravesti på Manets kända målning ”Frukost i det gröna”, bjuda besökarna på frukost.
– Jag satt där och grät och delade ut frukost. Det var som en dimma.
Som styvmamma var det väldigt viktigt för mig att Lilias mamma godkände verket.
Lena Mattsson och Ola Åstrand känner varandra sedan länge. Han har ställt ut hennes verk, de har följts åt genom sina konstnärskap.
– Lena var en av dem jag tänkte på när jag kom på temat för utställningen.
Verket ”The Unspeakable” har tagit Lena Mattsson ett och ett halvt år att göra.
Hon har tvekat kring vissa moraliska frågeställningar.
– Jag har känt mig sårbar i den här processen. För mig är det viktigt att inte utsätta någon annan för något negativt eller obehagligt. Som styvmamma var det väldigt viktigt för mig att Lilias mamma godkände verket. Alla närstående har givit sitt samtycke. Och Lilias lillasyster är medskapare.
När hon började med verket var hon återhållsam. Hon säger att Ola Åstrand pushade henne att vara mer öppen och ärlig.
– Och det var nog bra. Jag ville att det skulle kännas. Och jag ville också att verket skulle bli kritiskt och allmängiltigt. Belysa den här svåra situationen, hur det är att växa upp och hamna utanför. Att man ska passa in.
Livet är ju så här. Och om det är något som är viktigt med konsten så är det att synliggöra problem.<br>
Konstverket är en poetisk videotriptyk där bilder på den 12-åriga Lilia framträder. Hon bär en T-tröja med texten ”superbabe”. Hon håller sin 5-åriga lillasyster i famnen. I slutet av videon har tiden passerat. Lillasystern är vuxen. Lena Mattsson har också klippt in en bild på sig själv. Hon är liten, det är så hon känner sig inför döden. Musiken till verket är låten ”Death” av Malmömusikern Andi Almqvist.
I verket läses en text upp på engelska av en flickröst: ”This video installation is dedicated to the memory of the most beautiful white lily I’ve ever seen.”
– För mig känns det fint att få göra en hyllning till Lilia. Att hon får leva kvar genom verket. Verket är tillägnat alla som har förlorat ett barn.
– Det viktiga är att våga prata om problemet, det är det enda sättet är att försöka vara öppna, kanske kan vi då undvika att nya självmord begås.
Lena Mattsson torkar tårarna från kinderna. Pressvisningar är sällan så här känslofyllda och så tydligt kopplade till konstnärers egna känsloliv. Som Ola Åstrand säger:
– Konstvärlden är lite skitnödig.
– Jag upplever att det är vanligare att prata om känslor och kriser i litteraturen, filmen och inom teatern. Det har varit lite tabubelagt att konsten ska uppfattas alltför expressivt, att det finns en tydlighet bakom verken. Men att föra in livet i konsten, det är sådant jag går igång på.
Lena Mattsson nickar, hon håller med:
– Livet är ju så här. Och om det är något som är viktigt med konsten så är det att synliggöra problem. Jag har alltid varit intresserad av att använda något jag har personlig erfarenhet av. Det är nog det enda sättet för mig att berätta.
Vad händer när vi stänger av känslorna? Om vi endast får bekräftelse som glada konsumenter och högpresterande arbetskraft?<br>
Ola Åstrand hoppas att utställningen ska locka den breda publiken till museet. Att verken ska få dem att känna och tänka, kring frågeställningar som för de allra flesta är obekväma. Och för honom är det personliga tveklöst politiskt.
– Vad gör det med oss människor om vi bara ägnar oss åt quick fixes? Förbrukningen av antidepressiva mediciner har nästan fördubblats under de senaste tio åren. Medicinen hjälper mot de känslomässiga dalarna, men den gör tyvärr också att vi känner mindre glädje.
– Vad händer när vi stänger av känslorna? Om vi endast får bekräftelse som glada konsumenter och högpresterande arbetskraft?
Mina verk handlar om mina upplevelser och minnen. Om min bakgrund som flykting. Hur det är att lämna sitt hem och förlora sin identitet. Kämpa för sin integritet. Försöka överleva.
Utställningen är krävande. Det går inte att värja sig från det mörka.
I Mandana Moghaddams videoverk ”Exodus” ligger något och guppar och flyter i havet.
Väskor. Personliga tillhörigheter.
Var och varannan månad står det korta notiser i tidningarna om båtflyktingarna. De drunknade.
– Mina verk handlar om mina upplevelser och minnen. Om min bakgrund som flykting. Hur det är att lämna sitt hem och förlora sin identitet. Kämpa för sin integritet. Försöka överleva.
Hon flydde från Iran 1985 och levde i Turkiet i ett par år tills hon kom som kvotflykting till Sverige.
– Jag hade studerat konst i Teheran, men blev avstängd från universitetet av politiska skäl. När jag kom till Sverige fortsatte jag med konsten. Det var en svår väg, men jag hade inget val, det var min väg.
– För mig är konsten ett sätt att påverka. Det är ett kollektivt sår som jag river upp, det känns viktigt.
Ett verk blir inte per automatik mer intressant för att det baseras på en verklig händelse i konstnärens liv. Men kanske kan fler relatera till det. Samtalet om autofiktion har pågått intensivt inom litteraturen de senaste åren. Inom den moderna konsten finns också många exempel på omtalade verk med självbiografisk koppling.
Anna Odell rekonstruerade en tidigare upplevd psykos på Liljeholmsbron 2009 i sitt verk ”Okänd kvinna” och i filmen ”Återträffen” gjorde hon upp med högstadiets mobbare. När den franska konstnären Sophie Calle blev dumpad av en man genom ett mejl med de avslutande orden ”Take care of yourself” gjorde hon konst av brevet genom att be 107 kvinnor att analysera dess innebörd. Utställningen visades bland annat på Louisiana 2010.
Jag synliggör honom och den tiden. Mina egna känslor blev väldigt påtagliga när jag skulle sy honom där han ligger i badkaret.
Bella Tinghammar, som också är representerad i ”Varning för känsliga människor” på Ystads konstmuseum, är ute efter en sorts äkthet i sin konst.
– Och när jag utgår från något jag själv upplevt bekommer det mig, det gör det inte annars.
Till utställningen har hon gjort ett verk med utgångspunkt i det avskedsbrev som hennes aidssjuke gudfar skrev när han tog livet av sig för närmre tjugo år sedan. Ett stort väggbroderi, där hon sytt orden gudfadern skrev: ”Jag har valt, låt mig vara. Leve sexualiteten.”
Hon har också broderat sin gudfar, där han ligger i badkaret med slutna ögon.
– Han var ju den som skulle ta hand om mig när mina föräldrar dog. Det var hans roll, så det var speciellt när han tog livet av sig. Jag minns att jag reagerade så, lite barnsligt: Men – vad händer nu, när han inte kan ta över efter mina föräldrar?
– Det jag har känt nu, när jag har sytt det här, är att jag på något sätt har kunnat ta hand om honom. Att jag bär honom. När jag syr så ligger han i min famn.
Liksom Lena Mattsson funderade också Bella Tinghammar kring utlämnandet av den döde och hans närmaste.
– Jag hade en etisk diskussion med min gudfars närmaste vän, som är präst. Jag kunde inte göra det här utan att prata med honom.
Nu känner hon att hon låter gudfaderns brev och röst leva vidare, att hon genom verket synliggör honom och de aidssjuka bögarnas kamp.
– Jag synliggör honom och den tiden. Mina egna känslor blev väldigt påtagliga när jag skulle sy honom där han ligger i badkaret. Jag sydde först hans fötter så att de låg rakt upp, men sedan kände jag att de måste få ta hand om varandra, jag ville att det skulle bli mjukare.
Krisen är ofta en så stark upplevelse av förändring, att något ställs på sin spets. Lyckas man som konstnär gestalta det så tror jag att man verkligen kan beröra.
Krisen eller traumat kan fungera som ett igångsättande. Det finns en kreativ dimension hos en människa som når botten och sedan ska börja ta sig uppåt igen. I den fas som Johan Cullberg kallar ”nyorienteringsfasen” i sin klassiska psykologiska studie ”Kris och utveckling”.
– Krisen är ofta en så stark upplevelse av förändring, att något ställs på sin spets. Lyckas man som konstnär gestalta det så tror jag att man verkligen kan beröra.
Det säger Joanna Etherton, som är både psykolog och konstnär. Yrkeskombinationen gjorde henne lämplig som författare till de texter som hänger vid konstverken i ”Varning för känsliga människor” på Ystads konstmuseum. Texter som ger en bakgrund till vart och ett av verken.
– Det är psykologiska ingångar. Det har varit en balansgång, att ge nycklar till verken men inte stänga dem. Med någon satt jag i tre timmar för att i samtal få en bakgrund till texten.
Ett gemensamt drag hon har lagt märke till hos de tjugofem deltagande konstnärerna, är att de har haft ett eget, inarbetat språk som krisen så att säga kan landa i.
– Konsten har inte haft en terapeutisk utgångspunkt. Snarare handlar det om att de genom sitt skapande har ett konstnärligt språk som de kan gestalta krisen med.
Just så var det för Elisabeth Moritz. När hon fick veta att huvudvärken hon känt en längre tid och att synbortfallet på vänstra ögat var en hjärntumör, drabbades hon av en total dödsskräck. ”Tumör” blev ”tu meurs” (på svenska ”du dör”) efter alla hennes år i Frankrike. Trots att tumören var godartad. Och i den där dödsskräcken, när självbilden rasade, nådde hon samtidigt sin konstnärliga kärna, säger hon.
– Jag har jobbat hela livet med konst. Men det var först när jag satt där på toan på sjukhuset, efter beskedet, som jag kände: Nu äntligen börjar min berättelse. Nu viker jag inte ifrån längre.
Hon säger att konsten för henne är ett sätt att förstå, ett sätt att tänka.
Det är det mitt verk handlar om. Insikten att jag kunde försvinna. Att hjärnan skulle expandera så som de bortklippta tomrummen gör.
”I stormens öga” heter Elisabeth Moritz verk i vilket hon har arbetat med en så kallad cut-out-teknik. Som när barn klipper mönster i silkespapper. När ett klipp i flera lager skapar mönster till en girlang.
– Jag utgick från de här enkla barnsliga ritualerna, där klippen blir en form av ramsa.
Elisabeth Moritz har klippt – i sig själv.
– Det är det mitt verk handlar om. Insikten att jag kunde försvinna. Att hjärnan skulle expandera så som de bortklippta tomrummen gör. Att jag skulle dö eller att operationen av tumören skulle innebära att hjärnan skulle skadas.
Hon står och tittar rakt igenom sitt verk. På andra sidan, genom lager på lager av urklippta ark, möter hon sina egna ögon. Stirrar rakt in i krisens centrum.
Varning för känsliga människor
Samlingsutställningen pågår på Ystads konstmuseum till och med den 3 maj.
Deltagande konstnärer: Annika Liljedahl, Marja-Leena Sillanpää, Mandana Moghaddam, Bella Tinghammar, Roj Friberg, Richard Vogel, Eva Björkstrand, Beth B, Niklas Eneblom, Leif Holmstrand, Börje Almquist, Lenke Rothman, Johanna Ekström, Karin Broos, Leif Claesson, Ola Åstrand, Kerstin Danielsson, Roland Persson, Lena Mattsson, Ester Henning, Kennet Klemets, Dana Sederowsky, Elisabeth Moritz, Camilla Ander och Bo Melin.
Kurator: Ola Åstrand.