Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Där lyckan gror

Den hemliga trädgården – om trädgårdar i litteratur och verklighet. Albert Bonniers förlag.Första meningen: Den som vill hälsa på en vän som bor i en villa måste vanligen först passera en trädgård.

Den hemliga trädgården – om trädgårdar i litteratur och verklighet

Author: Ronny Ambjörnsson. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2015.
Den som aldrig själv haft en trädgård har nog svårt att förstå vad det är som gör att människor blir så besatta av sina rabatter. Jag har själv varit en av de oinvigda, så jag vet. Länge skrattade jag åt de brittiska tv-programmen som handlade om tanter som tävlade om vem som hade den finaste trädgården, rasade över de töntiga trädgårdsböcker som fyllde bokhandelshyllorna, och föraktade i smyg de som betalade flera hundra tusen kronor för en kolonilott i utkanten av Malmö.
Så, vid 40 års ålder blev jag själv med trädgård och har sedan dess levt för hönsgödsel, frösådd och kantklippning. Jag är redo att betala mycket för ännu en trädgårdsbok av Hannu Sarenström eller Sanna Töringe, och följer Kjell Åbergs statusuppdateringar från härliga Åbergs trädgård utanför Ystad på Facebook dagligen.
Vad var det som hände? Svårt att säga. Jag kunde ingenting om odling, visste inte skillnad på perenner och annueller, och blev chockad när jag insåg att purjolök kan blomma och sätta frö. Ändå var det som att komma hem när jag såg min trädgård. Jag förstod omedelbart vad som skulle göras och hur, och jag insåg snabbt att jag var bra på det. Liksom många andra som drabbas av ”Garden Craze” blev det en gränslös historia. Engelska trädgårdstidningar på toaletten, frökataloger i hallen, dahliaknölar i källaren. Varje år blev tomaterna fler och grönsakslandet större. Jag funderade aldrig på vad exakt det var med trädgården som gav mig så mycket energi förrän jag nu, sju år senare håller på att förlora den.
Som av en slump fick jag idéhistorikern Ronny Ambjörnssons nya bok ”Den hemliga trädgården” i min hand. Den handlar om trädgårdar i litteraturen och verkligheten, och ger svar på flera av de frågor som rör människans förhållande till trädgården. Den fungerar, skriver Ambjörnsson, som en existentiell replipunkt. En plats att bli sig själv på och att känna igen sig i. Som exempel återger han en scen ur Tove Janssons ”Pappan och havet” där Muminfamiljen har lämnat sin trygga dal med hus och trädgård för att muminpappan känner sig insnärjd i all trevnad och vill bort. De seglar ut på havet och hamnar på en öde ö. Mamman saknar sin dal och återskapar sin trädgård genom att måla den på väggen i fyrtornet de bosatt sig i. Medan hon målar kryper kvällsljuset uppför fyrens vägg och tänder blommorna i hennes trädgård, hon lägger tassarna mot det målade trädets bark och känner att väggen viker undan – så går hon in i målningen och stiger in i sin trädgård. Där är hon äntligen hemma. Lycklig och rofylld somnar hon med huvudet mot ett träd. När hon bestämmer sig för att återvända har allting förändrats. Hennes utflykt har utlöst händelser som omskapar tillvaron för hela muminfamiljen.
Men vad, frågar sig Ambjörnsson, är det egentligen hon har gjort i trädgården? Ingenting, vad det verkar. Hon har suttit ett slag och känt igen sig.
Så är det nog för många. Trädgården fungerar både som en rogivande flykt från arbete och vardag, men också som en plats att bli mer sig själv på. För de flesta handlar det liksom för Muminmamman om att få vila. Att bara ligga på soffan kan ofta vara jobbigt – tankarna kommer inte till ro, det är omöjligt att ligga platt, särskilt om man har ett stillasittande arbete. I trädgården däremot vilar man samtidigt som man är aktiv och åstadkommer något, man skapar och är kreativ utan överhängande prestationsångest eller deadline. Resultatet kan stå sig i flera år, ja, en livstid om man planterat ett päron- eller magnoliaträd.
Kanske är det därför så många viktiga samtal i litteraturen utspelar sig i trädgårdar? Ambjörnsson tar upp mängder av exempel på historiska trädgårdsdialoger. Boccaccios ”Decamerone”, Platons ”Faidros” och Swedenborgs andesamtal. Det är intressant, om än inga nyheter för den som fördjupat sig i ämnet. Själv uppskattar jag mer när Ambjörnsson är personlig och delar med sig av sin erfarenhet som människa och trädgårdsman. Som när han fick ett ryck och skulle inrätta en japansk hörna i sin trädgård i huset på Gotland och släpade dit sten och grus med traktor, planterade ormbunkar och när det var klart av vännerna fick höra att det mest liknade en begravningsplats i Alingsås. Jag tror att alla trädgårdsentusiaster har haft liknande erfarenheter, särskilt som det japanska fiaskot helt oväntat vändes till triumf och blev barnens favorit. Precis så är det. Det är omöjligt att misslyckas med något i en trädgård.
En av de mest insiktsfulla saker som Ambjörnsson tar upp är att ingen trädgårdsodlare kan vara omedveten om tiden, både det förflutnas och det kommandes tid. I trädgårdsarbetet knyts livets åldrar samman. Barndomsminnen och framtidsplaner går om vartannat, vilket fint illustreras med bilder ur barnböcker som Elsa Beskows sagor och Arthur Rackhams klassiska Peter Pan. Varje höst dör det i rabatterna, men redan i december syns knopparna som ska födas nästa vår. Trädgårdens kretslopp är försonande, istället för livets raka linje mellan födelse och död erbjuder den en upprepning. Det får oss att glömma åldrandet och döden och istället se fram emot nästa år.
Men alla filosofiska teorier till trots så är ju den mest självklara förklaringen till att vi älskar trädgårdar att vi blir lyckliga av dem. Det är vetenskapligt belagt, men Ambjörnsson förklarar det lika bra genom en anekdot. Han står och gräver upp en sten tillsammans med sin far. Under tystnad kämpar de med spadar och spett för att få upp bumlingen, och plötsligt säger fadern något och han inser att han under de tio minuter de varit tysta glömt av sig själv och helt och hållet varit lycklig. Nu är stunden förbi. Lyckan kan aldrig upplevas i nuet, den finns bara i minnet. Varje planterad lök eller planta påminner om denna lycka, och har man en gång upplevt trädgårdens självförglömmelse och vila som Ronny Ambjörnsson så fint skriver om är det svårt att vara utan den.
I huset jag precis flyttat in i på Möllevången i Malmö finns det stora väggmålningar nere i porten. De avbildar skånska sommarlandskap med gula rapsfält och vitkalkade gårdar, och tillkom på 1920-talet, precis när den stora inflyttningsvågen från landet till staden var som störst. Precis som jag saknade lantborna sina odlingslotter och vida slättlandskap. Kanske var det meningen att målningarna skulle få dem att känna sig bättre. Själv blir jag bara ledsen när jag ser dem. Jag sörjer min trädgård och avskyr innerstans stumma tegelväggar.
Nu finns det bara en sak att göra.
Jag måste skaffa kolonilott.
Gå till toppen