Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moore i klassisk Oscarsroll

Still Alice

USA, 2014. Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland. Med: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth. Barntillåten. Längd: 1.41.

Det här är film som borde ha flera betyg. Ett till sina birollsinnehavare – en fyra. Ett till Julianne Moore – en femma. För "Still Alice" är Moores självklara och klassiska Oscars-film; en sådan som innefattar sjukdom eller död och där man får chansen att spela ut hela sitt register.
Julianne Moore som alzhemersdrabbade professor.Bild: JOJO WHILDEN
Moore är Alice Howland, 50-årig lingvistikprofessor på Columbia-universitetet; smart, professionell, rationell, vacker, lyckad, gift med tre vuxna barn, och på den punkt i livet då det är dags att fundera på vad man ska prioritera för att bli ännu lyckligare.
Istället får hon Alzheimers, en ovanlig, aggressiv och ärftlig variant. Det börjar med ett borttappat ord under en föreläsning, fortsätter med en vilse-joggning på universitetsområdet, och så en fadäs under en familjehögtid. Sedan går det snabbt. Och förmodligen extra snabbt just eftersom hon är så intelligent.
Det som gör "Still Alice" originell är att den bara utgår från Alice och undviker att vältra sig allt för extra mycket i sentimentalitet.
Den är koncentrerad och fokuserad, inifrån, på Alices värld, som i början bara blir stundtals suddig och förvirrande, men sedan allt mer skrämmande. Moore är konstant i bild och varenda ansiktsmuskel-ryckning och varenda nyansskiftning i ögonen är där, under den process där hon förvandlas till en skugga av sig själv, till en lingvistikexpert helt utan ord – nu i stället specialist på ”the art of losing”, som hon kallar det själv, medan hon fortfarande förstår vad som händer.
Att "Still Alice" är baserad på en roman av en doktor i neurovetenskap (Lisa Genova) och regisserad av ett par med erfarenhet av en svår sjukdomsprocess (Glatzer gick bort i ALS förra veckan) ligger naturligtvis bakom naturligtvis bakom det tydliga perspektivvalet. Men där det öppnar för en magnifik prestation av Moore så ställer det till det för resten av filmen, som lite känns som den bara är där som – visserligen oklanderlig, men ändå bara – kuliss.
Barnen och maken glider oss mellan fingrarna och framstår som alla andra charmigt vardagsdysfunktionella, pladdriga NY-akademikerfamiljer vi sett tidigare på duken. Undantaget är yngsta dottern Lydia, som får utrymme att utvecklas och som görs med stor bravur av Kristen Stewart.
"Still Alice" sätter på ett konkret sätt igång existentiellt jobbiga men spännande tankar runt det abstrakta faktum att vi alla spenderar våra liv med att bygga identitet och minnen, för att de sedan ska brytas ner och försvinna. Jag hade önskat ännu mer av den varan.
Gå till toppen