Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En öppning till poesins rika rum

Den tillåtande tonen gör att Jonas Ellerströms essäer välkomnar alla poesiläsare, skriver Åsa Beckman.


Hemlängtan ur världen – Essäer om poesi

Author: Jonas Ellerström. Publisher: Ariel förlag. PublishYear: 2015.
I förordet till essäboken ”Hemlängtan ur världen” beskriver Jonas Ellerström hur han som tonåring önskade sig Robert Blys och Li Bais dikter i födelsedagspresent av sina föräldrar. Här i Sydsvenskan hade han läst en recension av böckerna och anade ”att de utgjorde nycklar till ett hus där jag skulle känna mig hemma”.
Han hade helt rätt. Dikterna blev en ingång till det hus där han kunde känna sig hemma. Och där har Jonas Ellerström sedan befunnit sig i över trettio år. Han driver ellerströms förlag och ger ut Lyrikvännen. Han har skrivit egna dikter, presenterat Tomas Tranströmers ungdomsdikter och översatt ett 20-tal poeter, bland annat TS Eliot, Sylvia Plath och Arthur Rimbaud.
Det finfina med Jonas Ellerströms gärning är att han fått så många andra att också känna sig hemma i poesin.
Den nya essäboken är en diger volym på 350 sidor där han samlat både tryckta och otryckta texter från de senaste sex åren. Här kan man läsa om Paul Andersson, Edith Södergran, Karin Boye men också mindre kända poeter som Anna Cederlund eller Inez Linnhartsson. (Ellerström har skapat en egen subgenre där han ihärdigt lyfter fram de många glömda). Han fortsätter också ut i världen och skriver om William Blake, Laura Riding och dagarna då Octavio Paz tillsammans med tre poetkollegor våren 1969 skrev en kollektiv kedjedikt i Paris.
Det är en uppslagsrik bok. Jonas Ellerström lyfter kunnigt fram dikterna, tecknar tiden de skrevs i och rör sig fram och tillbaka mellan citat och analyser. Han skriver om det intrikata samspelet mellan bildkonstnärer, musiker och diktare. Själv blir jag mest road av hans läsningar av T S Eliots ”Det öde landet”, Gertrude Steins dikt ”Lifting belly” och varje essä där Vilhelm Ekelund dyker upp, den poet som följt Ellerström genom hans vuxna liv. I de artiklarna stannar han till, fördjupar, medan andra blir väl korta och sporadiska.
Essäerna fungerar som fasetter av ett liv med poesin, skriver han själv i inledningen: ”Den samlade bild som syns i kalejdoskopet är antagligen till väsentliga delar ett självporträtt”.
Vad är det då för självporträtt som träder fram? Vem är egentligen poesiläsaren Jonas Ellerström? Vid första anblicken är det inte tydligt. Men vid andra genomläsningen ser jag hur stark hans längtan är efter en sorts alternativ värld där man möts på ett mer jämbördigt och koncentrerat sätt.
Boken är full av poeter som hittar själsfränder genom dikten. Här finns Karin Boye som i en dikt skickar en hemlig hälsning till Vilhelm Ekelund, en poet som liksom hon fick dölja sin homosexualitet. Eller Majken Johansson och Ivar Harrie som möts i olika tolkningar av Lukasevangeliet. Eller Lasse Söderberg och Lütfi Özkök som samtalar om turkisk poesi. För att inte tala om den text, skriven för radion, där Jonas Ellerströms själv vänder sig till ”vännen J. Alfred Prufrock”.
De är alla lite tilltufsade själar som vet mycket om ensamhet och har en ambivalens inför gemenskap. Alla har de en extra sensibilitet för hur människor talar förbi varandra, en sorts uppvriden känslighet för hur lätt orden missar världen, men vet också mycket om lyckan när orden förmår fånga samma värld.
”Som läsare klev man in i ett förtroligt samtal som kändes som om det aldrig avbrutits”, skriver Ellerström när Bengt Emil Johnson har avlidit. Det är en vacker utopi för Jonas Ellerström.
Därför blir jag ibland förvånad över att han i vissa av essäerna kan låta loj. Då låter det mer som att en poet ska bockas av än att han är riktigt intresserad. När han skriver om nu levande poeter, som Nina Burton, blir han dessutom onödigt artig och tar inte ett tillräckligt tydligt grepp om hennes dikt. Han verkar därtill sällan drivas av den där brinnande lusten att lyfta fram en egen tolkning av en poet som han tycker är felläst. ”Det finns ingen anledning att upprätta ett program för ett så skiftningsrikt mänskligt uttryck som poesin”, skriver han själv.
Samtidigt finns det en behaglig vila i detta lugna och konfliktfria förhållande till lyriken. Vi läsare kommer inte in i någon pågående, intern diskussion där det finns ett starkt undertryck av känslor och åsikter. Just den tillåtande tonen gör essäerna välkomnande.
Mig får ”Hemlängtan ur världen” att minnas den där ursprungliga känslan som gjorde att jag en gång började läsa poesi – långt innan alla recensioner, panelsamtal och debatter. Ur Karin Boyes dikt ”Ögonen är vårt öde” citerar Jonas Ellerström sex rader som jag tror i koncentrat fångar denne lyhörde läsares förhållande till poeterna.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns. Ni finns.
Gå till toppen