Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Per T Ohlsson: Europa enligt Putin

Europa enligt Putin.

Nationella fronten och Marine Le Pen hade inte riktigt den framgång som väntades, eller befarades, i förra söndagens franska regionval. I den andra valomgången, som genomförs idag, kommer den högerextrema vågen att dämpas ytterligare, fast mest på grund av valsystemet.
Men med en fjärdedel av rösterna i första omgången har Nationella fronten etablerat sig som en tredje kraft att räkna med i fransk politik vid sidan av borgerliga UMP och socialisterna. Därmed bekräftas trenden från valet till EU-parlamentet i maj, då fronten blev största parti i Frankrike. Just EU-kopplingen bidrar till partiets uppsving.
Marine Le Pen, som har siktet inställt på presidentvalet 2017, exploaterar ett växande missnöje med EU i efterdyningarna från finans- och eurokrisen. I den grekiska tv-kanalen Mega utbrast hon nyligen:
”Europeiska unionen är döden – döden för vår ekonomi, vårt sociala välfärdssystem och vår identitet.”
Le Pen lovade att ”inom sex månader” hålla en folkomröstning om EU ifall hon vinner presidentvalet. Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron har utfärdat ett liknande löfte inför vårens parlamentsval i syfte att desarmera nationalistpartiet Ukip, den brittiska sensationen i EU-valet.
Att Marine Le Pen avlossade sin salva i ett grekiskt sammanhang var knappast en tillfällighet. Det vanstyrda Grekland är eurokrisens epicentrum. Och EU-fientliga stämningar är inte isolerade till extremhögern. De griper omkring sig även på den andra ytterkanten.
I januari segrade vänsterpopulistiska Syriza i det grekiska nyvalet och Syrizaledaren Alexis Tsipras bildade regering tillsammans med ett högernationalistiskt parti. Valresultatet var en reaktion mot de saneringsåtgärder som EU och Internationella valutafonden, IMF, avkräver Grekland i utbyte mot fortsatta nödlån.
Tsipras, som lovade omförhandla lånen och istället satsa på offentlig expansion, har backat från sina mest utmanande planer, men har ännu inte nått någon hållbar uppgörelse med långivarna. Klockan tickar, staten tömmer sina sista reserver för att kunna betala ut löner och pensioner. Redan om ett par veckor kan det statsfinansiella haveriet vara ett faktum. Då måste Grekland överge euron som valuta, Grexit, en dramatisk utveckling med osäkra konsekvenser för eurozonen.
I Spanien, som också drabbats hårt av krisen, har Syriza en motsvarighet i nybildade Podemos, som samlade nästan 15 procent av rösterna i Andalusiens regionval för en vecka sedan.
Genom de senaste valen till EU-parlamentet, 2009 och 2014, har de EU-negativa partierna som grupp vuxit med cirka 10 procentenheter. Det låter inte alarmerande och de EU-positiva partierna utgör en förkrossande majoritet. Men bilden blir en annan när de enskilda ländernas representation granskas.
I tunga medlemsstater har EU-kritiska partier kapat åt sig rejäla mandatandelar i EU:s enda folkvalda institution: Storbritannien 44 av 73 mandat, Polen 23 av 51, Frankrike 24 av 74 och Italien 22 av 73.
EU-motstånd är emellertid inte det enda som sammanför Europas höger- och vänsterextremister. De möts även i protektionism, reformfientlighet och allmän regleringsiver. Det är, om man så vill, en rörelse för enkla lösningar.
Men inte nog med det. Europas extremister förenas i allt större utsträckning av en beundran för Den starke ledaren. Och kombinationen av enkla lösningar och starka ledare är potentiellt förödande. Det lär oss Europas historia.
Idag heter den starke Vladimir Putin, Rysslands president, flitigt uppvaktad av fascister och kommunister som svärmar för hans kamp mot liberal dekadens, amerikanisering, Nato och – naturligtvis – EU.
Unionen har infört begränsade men kännbara sanktioner mot Ryssland som svar på den ryska aggressionen i Ukraina. Putin vill inget hellre än att splittra den europeiska enigheten och då kan extremistpartier fungera som underminerande tunnlar in i EU-systemet.
Det är ingen hemlighet att Nationella fronten får finansiellt stöd av Ryssland. Marine Le Pen har efterlyst en strategisk axel mellan Paris, Berlin och Moskva och en ”Paneuropeisk union” som inkluderar Ryssland.
Putins europeiska nätverk är dock mer omfattande än så. Där ingår vänsterpartier som Syriza och diverse rester av gamla kommunistpartier som var lojala med Sovjetunionen. Men det är framför allt högerextremisterna – även av den naziinfluerade sorten – som Putin och Ryssland odlar förbindelser med.
Budapestbaserade Political Capital Institute inventerade förra året Putins högerextrema kontakter i EU. Bland de partier som ansågs ”committed”, det vill säga helt övertygade i sina sympatier för Ryssland, återfinns österrikiska FPÖ, tyska NPD, grekiska Gyllene gryning, ungerska Jobbik, bulgariska Ataka, brittiska BNP, italienska Lega Nord och belgiska Vlaams Belang. Flera av dessa partier har på senare år haft betydande framgångar i nationella val. Sverigedemokraterna placeras i kolumnen för ”neutrala”, åtminstone tills vidare.
Den ryska uppvaktningen av EU:s extremistiska krafter kan vara på väg att betala sig. Länder som Ungern, Italien, Grekland och Cypern svajar när det gäller sanktionerna mot Ryssland: här krävs enighet mellan samtliga 28 medlemsstater.
Förra söndagen sammanstrålade representanter för Europas svarta och bruna partier i S:t Petersburg för ett ”konservativt forum”, arrangerat av det ryska systerpartiet Rodina, som tidigare leddes av Dmitrij Rogozin, idag förste vice premiärminister och en av de mest högljudda hökarna kring Putin. Talarna bjöd över varandra i tirader mot den fördärvliga amerikanska livsstilen, homosexualitet, familjebandens och kristendomens upplösning och det mångkulturella hotet mot nationernas identitet.
Vladimir Putin har vid flera tillfällen klargjort att han hyser snarlika åsikter. I det bakgrundsmaterial som arrangörerna delade ut i S:t Petersburg fanns ett tal som presidenten höll 2013:
”Vi kan se hur många av de euro-atlantiska länderna tar avstånd från sina rötter, inklusive de kristna värderingar som utgör grunden för den västerländska civilisationen. Jag är övertygad om att detta öppnar en direkt väg till förfall och primitivism.”
Det kan tyckas märkligt – ja, nästan som en grym historisk ironi – att Ryssland attraherar högerextremister. Ryssland är arvtagare till Sovjetunionen, som gjorde enorma uppoffringar i kriget mot Nazityskland. Ett återkommande ryskt påstående om Ukrainas strävan efter närmare anknytning till väst och EU är att landet har tagits över av fascister och nazister.
Men även om Putin, liksom många ryssar, beklagar Sovjetunionens sammanbrott och beundrar Josef Stalin så drivs dagens ryska revanschism och imperieambitioner mer av nationalistiska, reaktionära och rent av tsaristiska impulser än av kommunistisk nostalgi: Ryssland som den obefläckade, ortodoxa och närmast mytiska antitesen till ett degenererat och vilset väst som fräts sönder av tolerans och öppenhet. När dessa attityder smälter samman med en repressiv och kleptokratisk maktutövning uppstår den brunaktiga sörja som börjat sippra in i Europas demokratier.
Putinismens främsta inspiratörer är inte Marx och Lenin, utan figurer som Ivan Iljin, högtidligt återupprättad och åberopad av Putin. Iljin, från början revolutionär, landsförvisades av bolsjevikerna. I Tyskland anslöt han sig till nazisterna och gjorde under en period entusiastisk drängtjänst hos propagandaminister Joseph Goebbels. Iljin dog 1954, bittert besviken över att nazisterna, som han såg det, hade komprometterat fascismens sanna väsen, manifesterad i Rysslands traditioner.
Från Ivan Iljin löper en linje till en av Putins nu levande favorittänkare, Aleksandr Dugin, en så kallad nationalbolsjevik vars föreställningar om ”den ryska andens” geografiska utbredning skymtar i Putins vision om en euro-asiatisk union.
Mot den här bakgrunden blir det heller inte så underligt att Carl Schmitt, Nazitysklands tongivande rättsteoretiker, har kommit i ropet i Putins Ryssland. Schmitts idé om ”den totala staten”, personifierad av en stark man, passar Putin som hand i handske.
När dessa pusselbitar läggs på plats framstår det som följdriktigt att Vladimir Putin bygger allianser med Europas EU-hatande extremister, inte enbart av taktiska skäl, utan också av ideologiska och politiska. Ty de delar en världsbild som formas av Nationen, Blodet och Ledaren. Närmare bestämt den olycksbringande bråte som skulle röjas undan av en europeisk integrationsprocess som nu kan vara på väg in i sitt terminala tillstånd.

MER ATT LÄSA

EU-skeptikernas frammarsch. Valet till Europaparlamentet 2014 (Sieps) av Linda Berg, Magnus Blomgren och Jakob Lewander.
The Russian Connection. The spread of pro-Russian policies on the European far right (Political Capital Institute).
Europas svaga hjärta. Från Haag 1948 till Ungern 2014 (Dialogos Förlag) av Annika Ström Melin.
www.themoscowtimes.com.
Gå till toppen