Den som vill nå målet EU:s lägsta arbetslöshet måste ha koll på utvecklingen på arbetsmarknaden. Frågan är om regeringen har det – eller för den delen oppositionen.

Risken är att arbetsmarknaden nu förändras så fort att politiken inte hänger med. Ändå måste konsekvenserna hanteras politiskt.

Teknikutvecklingen innebär att många jobb försvinner. Det är känt sedan tidigare. Enligt en tidigare rapport från Stiftelsen för strategisk forskning kan hälften av de nuvarande jobben ha tagits över av robotar och datorer inom 20 år.

För någon månad sedan tillsatte regeringen en expertgrupp som ska fundera över konsekvenserna.

Hittills har det mest talats om att de okvalificerade jobben – låglönejobben – försvinner. Monotona och slitsamma jobb har kunnat övertas av maskiner, vilket i grunden är positivt för människan.

I en ny rapport från SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, med titeln Teknisk utveckling och jobbpolarisering ligger fokus i stället på vad datoriseringen innebär för medelinkomstjobben.

Enligt nationalekonomerna Adrian Adermon och Magnus Gustavsson är det i första hand arbeten med rutinmässiga arbetsmoment som till exempel växeltelefonister, repetitiva industrijobb och olika bokföringsarbeten som slås ut.

Rapportförfattarna tittar på utvecklingen på svensk arbetsmarknad sedan 1990 och kommer fram till att antalet sysselsatta i höglönejobb ökat med 150 000 medan lika många medelinkomstjobb försvunnit. Samtidigt har antalet låglönejobb varit i stort sett oförändrat. Enligt internationella studier ökar både andelen höglönejobb och låglönejobb, medan andelen medelinkomstyrken minskar.

Slutsatsen är att datoriseringen redan har bidragit till att göra arbetsmarknaden mer tudelad. Och att förändringarna kan bli dramatiska på sikt.

Mycket kan datorerna göra – men inte allt. Abstrakta arbetsuppgifter, omsorg om människor, servicejobb där det behövs sociala och emotionella förmågor, håller ställningarna. På områden som kräver kreativ eller social intelligens har datorerna – åtminstone hittills – svårt att matcha människor.

Men frågan är inte bara hur teknikutvecklingen påverkar samhället, utan också hur vi vill att teknikutvecklingen ska påverka samhället.

I rapporten resoneras kring hur vinsterna av teknikutvecklingen fördelas och kring risken för kraftigt ökade ekonomiska klyftor som en följd av att förmögenheterna växer samtidigt som löneskillnaderna ökar och löneinkomsterna inte hänger med. Det innebär stora fördelningspolitiska och skattepolitiska utmaningar.

Samtidigt finns det inom flera av de yrken som kräver hög utbildning och bygger på just mänskliga möten en upplevelse av att administrationen, arbetet vid datorerna, inte enbart underlättar utan också slukar allt mer tid. På sjukhus, i skolor och på polisstationer saknas läkarsekreterarna och kontoristerna, de där medelinkomsttagarna som inte längre skulle behövas.

I äldreomsorgen finns stora behov att fylla, inte bara på området medicinsk omvårdnad utan också socialt – det som människor trots allt är experter på. Det är jobb som måste attrahera fler.

Teknikutveckling borde kunna växlas in i ökat välstånd, mer fritid, i kortare och mer meningsfulla arbetsdagar. Adermon och Gustavsson skriver i rapporten: "Om de mer extrema och optimistiska rösterna kring potentialen hos teknikveckling skulle få rätt, måste antagligen mål som 'alla ska ha ett jobb att gå till på morgonen' på sikt överges."

Då uppkommer frågor kring människors försörjning. En basinkomst för alla?

Men det är svårt att göra förutsägelser om framtidens arbetsmarknad. Teknikutvecklingen kommer att ändra förutsättningarna, men hur är ännu oklart.