Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Konsten att förbli mänsklig

Idag ska vi inte dö. Norstedts.

PublishYear: 2015.
I november 2013 är journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed på väg tillbaka från en veckas arbete i Syrien. De har gjort reportage om krigets offer, vill ge konflikten ett mänskligt ansikte. Mitt ute på landsväg stoppas deras bil, de tvingas in i en annan bil av beväpnade män. Plötsligt är de inte längre reportrar i en konflikt utan kidnappade svenskar mitt i ett konfliktområde. Kidnappningen varar 46 dagar. ”Idag ska vi inte dö” är deras skildring av det helvete som de gått igenom.
Det är i många avseenden den klassiska överlevandeberättelsen: att lyckas förbli mänsklig när allt mänskligt reduceras till nära noll. En stor del av sin fångenskap sitter de inlåsta i en råkall källare någonstans i ett vintrigt Syrien, långa perioder i totalt mörker, utan möjligheter att tvätta sig, på svältgränsen, misshandlade och skottskadade, ständigt utsatta för hot, återkommande skenavrättningar och sadistiska skämt. De vet inte om de någonsin kommer att bli fria. Deras liv hänger under några vintermånader på en mycket skör tråd. Hur överlever man en sådan vardag? Få människor har varit i så förtvivlade situationer och än färre har överlevt för att kunna berätta. Jag dras som en nattfjäril till den här typen av böcker, för de låter mig genomleva en extrem erfarenhet utan men, utan trauma. Det är litteraturens magi.
Falkehed och Hammarström har skrivit en rapport från ett källarhål i helvetet. Det är en isande påminnelse om de livsfarliga villkor som journalister arbetar under, och vilka risker de tar för att vi dagligen ska få möta de människor som annars aldrig skulle kunna berätta sin historia. Människor mitt i krigets vidriga vardag. Det är journalister som Falkehed och Hammarström som ger röst och ansikte åt dessa människor med sina ord, sin blick. Plötsligt är journalisterna en del av landskapet, en del av kriget som de tänkt skildra. Med deras blick får vi följa en hemsk tillvaro som kidnappade, dag för dag. Boken bygger på deras komprimerade dagboksanteckningar som de i hemlighet förde under fångenskapen, och formar sig till ett långt, detaljerat reportage. ”Idag ska vi inte dö” växer till en berättelse om två människors kamp för att överleva, bibehålla sin värdighet.
De kämpar mot vansinnet, nedbrytningen. De tvingas tätt inpå varandra. Det är en skildring av elände, men ännu mer en gripande skildring av vänskap och den relation som växer fram när tillvaron ställs på sin spets. Här finns även fina skildringar av familjens lidanden, och det febrila arbetet för att få loss de kidnappade. För en gång skull får vi läsa om ett UD som agerar helhjärtat för att rädda sina medborgare. Bokens raka skildringar gör vissa situationer gastkramande, som tortyren av Magnus Falkehed efter parets misslyckade flyktförsök. Den odramatiska stilen ger en stark närvarokänsla, skoningslösheten framträder.
Men om den sakliga reportageprosan ger en effektivt konkret känsla i yttre skeenden, lyckas den inte riktigt skildra vad som faktiskt pågår i Falkeheds och Hammarströms inre. De gråter, de längtar efter sin familj, de är ”så jävla less” och de kallar fångvaktare sammanbitet för ”jävla pucko”. Men vad händer inuti dem när den händelselösa vardagen, ”tidens frätande rost”, hungern och det tysta lidandet att tvingas sitta inlåst i en kall källare pressar dem närmare sammanbrott? Jag hade önskat att författarnas blickar vändes djupare in mot dem själv. Vi får veta att Niclas får gråtattacker och att Magnus blir mer tjurig och gnällig. Vi får följa deras olika sätt att skydda sig från ledan och vansinnet: räkna föremål, göra listor, tänka ut middagar. Men berätta, vad händer inuti er, vill jag fråga. Hur känns det att bli ett föremål, som kan säljas eller avlivas och dumpas när som helst? Vad händer med psyket i kampen mot hopplösheten? Vad händer när man känner sig ”helt knäckt”?
Jag önskar att de inre skeendena skildrades lika uppmärksamt som deras yttre beteenden. Men det hade nog krävt ett annat språk. För hur gestaltar man hopplöshet och förtvivlan? De orden kommer inte lätt. Om författarna närmat sig de smärtsamma punkterna i minnet hade vi fått en möjlighet att utforska sällan besökta avgrunder i det mänskliga psyket. Men kanske vill de helt enkelt inte skriva den boken. Hammarström och Falkehed har gett oss en rak och otäck skildring av den kidnappades helvete. En viktig påminnelse om vad journalister idag riskerar för att berätta för oss om krig och dess offer.
Eftersom Magnus Falkehed är medarbetare i Sydsvenskan recenseras boken av Andreas Norman, författare bland annat till ”9,3 på Richterskalan”.
Gå till toppen