Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Berörande pjäs med lindrande lösning

Den Arge

Inspirerad av Gro Dahles och Svein Nyhus bok. Koreografi, dramatisering: Malin Hellkvist Sellén. Scenografi, ljusdesign: Chrisander Brun. Kostym: Malin Hellkvist Sellén, Chrisander Brun. Komposition, ljuddesign: Anna Sóley Tryggvadóttir. Mask: Agneta von Gegerfelt. Övrig musik: Laleh. Medverkande: Rani Nair, Erik Olsson, Kristiina Viiala.Unga Teatern, Malmö Stadsteater, Studion, 8.4
Ett barn som inte är tryggt i sitt eget hem. En pappa som bär ett monster inom sig, som klättrar uppför kroppens källartrappa och tar pappans plats med besinningslöst vevande armar.
Kristiina Viiala i "Den Arge". Publiken får ta plats på scenen och involveras i föreställningen.Bild: Bodil Johansson
Nödvändighet är ett ord som återkommer när den norska författaren Gro Dahle beskriver sitt skrivande. Och ansvar, att lyfta fram en verklighet som fler barn än vi vill tänka på delar dagligen.
I bilderböcker som ”Den Arge”, ”Snäll” och ”Mammas hår” berättar Gro Dahle och tecknaren Svein Nyhus om våldsamma pappor, om tillintetgjorda flickor och psykiskt sjuka föräldrar och det är lätt att värja sig som vuxen.
Inte är väl detta berättelser för små barn? Och ändå är det naturligtvis just det de är. Berättelser om barns liv så som de ter sig i en värld som i stora delar borde vara barnförbjuden.
När Unga Teatern i höstas återuppstod efter mer än tjugo år i malpåse, var det med uppsättningen ”Lilla Döden hälsar på”, baserad på Kitty Crowthers bok med samma namn.
Också Crowthers författarskap behandlar svåra frågor och komplexa ämnen och får sin särart just genom sin nödvändighet. Hellre än att skapa bilderböcker för små barn skriver och tecknar hon för människor och till syvende och sist, för sig själv.
Medan ensemblen i första uppsättningen höll sig tätt – till och med för tätt – till förlagan frigör man sig i gestaltningen av ”Den Arge” från det konkreta exemplet med pojken Boj och hans våldsamma pappa.
Som inspiration för uppsättningen har koreografen Malin Hellkvist Sellén i stället använt workshops och samtal med 8-9-åringar från regionen.
Till premiären är en mellanstadieklass inbjuden och via frågeställningar och övningar involveras vi i uppsättningen. Tillsammans tar vi plats direkt på scenen, på bänkar kring något liknande en brottsplats.
Ett gosedjur spretar hjälplöst under en orange tejpbit och en vanlig matkniv framstår i sin isolerade position som ett bevisföremål, ett vapen.
En efter en tar de tre skådespelarna till orda och förvandlar sig till de barn de gestaltar. I berättelsen befinner vi oss i ett efter och händelserna refereras i retrospektiv.
Här får vi möta Amira som levt i skräck för sin mammas ilska, Beatrice som vanmäktigt lyssnat till styvpappans misshandel av mamman och David som ständigt hukat under sin lynnige och våldsamme far.
Bäst fungerar uppsättningen när det som återberättas faktiskt gestaltas på scenen, i tunga dunsar och dämpade skrik från ett angränsande rum.
Framför mig krymper mellanstadiebarnen i bänkarna och kramar varandras händer. Någon håller för öronen och det är tydligt att berättelsen angår och berör.
Här i dessa fragmentariska verkligheter hade pjäsen gärna fått dröja längre, även om scenerna är obehagliga.
Liksom i ”Lilla Döden hälsar på” går förloppet fort framåt och även om man denna gång frigjort sig från den litterära förlagan förlitar man sig fortfarande i hög grad på berättarrösten, hellre än att låta uppsättningen komma till liv av egen kraft.
Ett avstånd skapas dessutom genom perspektivet, där vi tidigt förstår att situationen faktiskt ordnat sig trots allt.
Lösningen lindrar och ger hopp, men dränerar samtidigt verket på en del av dess potentiella dramatik.
Gå till toppen