Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Duktig flicka klassreser själv

Duktiga flickor – av båda könen – ska inte sluta vara duktiga. Klassresan är fortfarande möjlig och börjar i klassrummet. Men många pojkar blir kvar på perrongen.

Duktiga flickor kan gå hur långt som helst.Bild: PONTUS LUNDAHL / TT
Det började redan i flickscouterna: ”Jag lovar att göra mitt bästa”.
Det svor vi på, sjuåringarna som kämpade för tomtemärket. Betyg fick vi till våren i ettan – jag gick i skola i Helsingfors och den finska skolan har aldrig pjåskat – och senast då började klassresan. I klassrummet, på biblioteket, inför föräldrarnas förväntningar. Inga ursäkter dög, skolarbetet skulle självklart skötas. Betyget blev ett kvitto.
Leverera. Prestera. Medelklassens mantra.
Var vi barn kom ifrån var inte intressant, alla hade ändå rötterna någonstans på landet, i arbetarklassen, i studieovana hem. Det viktiga var vart vi var på väg:
Mot framtiden. Mot ett bättre liv. Klassresan har varit möjlig för den som är beredd att jobba hårt.
Om dettavittnar också den nya läsvärda antologin Klassresan från Studieförbundet Vuxenskolan ochBertil Ohlininstitutet:
Klassresan är fortfarande möjlig, men individen måste själv kliva på tåget. Eller börja klättra, för att använda en annan metafor.
Journalisten och statsvetaren Cecilia Garme söker i boken svar på den brittiska skolgåtan:
"Hur har England av alla länder, alla klassamhällens moder, lyckats skapa skolor där barn med hög risk att bli ligister i stället låter som Horace Engdahl?"
Det hon fann var respekt, tydliga krav och regler: "Work hard. Be nice". Barn i socialt utsatta Hackney, barn med annat hemspråk och lågutbildade föräldrar, kan lyckas i skolor där vuxna också axlar ansvaret att uppfostra.
Framför allt handlar det om att inte låta barns sociala arv styra. Alla barn får samma chans.
Kulturskribenten Therese Bohman återupprättar i antologin den duktiga flickans rykte. Hon lyfter fjantoket från "prestationsprinsessorna". Hon avromantiserar (vänster)frigörelsen som går ut på att flickor ska bli rörigare, skrikigare och slarvigare, mer som pojkar.
"Lika gärna som duktigheten kan vara en börda, kan den vara ett vapen."
Läshuvud och flit är biljetten till klassresan för både flickor och pojkar; för värdefull för att slarvas bort. Att bryta mot normer och att inte vara duktig kan de unna sig som kommer från en trygg medelklass. För klassresenären är den lyxen för dyr.
"Vad alla de skribenter och tyckare som är så ivriga att få flickor att sluta vara duktiga fullständig missar, är att duktigheten kan vara ett precis lika självständigt val som alla andra val", slår hon fast och pekar på studier som en väg till frihet. Som lantbrukarsonen i John Williams bästsäljare Stoner, som mot alla förväntningar blev professor och fick leva ett liv med sin stora kärlek, litteraturen.
Målet med klassresan är inte pengarna, utan friheten att välja sitt liv.
Idag drabbas pojkarna ofta av låga – eller sneda – förväntningar.
Exempel ur eget liv gör förvisso kunskapen anekdotisk, men ofta tänker jag på körledare Karin som inte ville ha pojkar i sin barnkör. De bråkar, påstod hon. Jag var envis, gick i god för äldste sonen och lovade att han inte skulle stöka. Och fick rätt. Han ville ju sjunga. Men han slutade ändå snart, less på att bara flickorna lyftes fram. Bara tjejer sjöng solo.
Är det så i skolan också? Pojkar möter fel förväntningar och tröttnar när deras prestationer inte uppmärksammas?
Fram till på 60-talet skaffade sig män mer och längre utbildning än kvinnor. På några decennier fylldes den könsklyftan igen – men nu vidgas en ny:
Mer än hälften av dem som går ut från högskolor och universitet i de västliga industriländerna är idag kvinnor, enligt OECD. Kvinnor tar över på prestigeutbildningar som medicin och juridik.
Det börjar i klassrummen, menar The Economist(7/3 2015), som konstaterar att de flesta lärare idag är kvinnor och att de förmodligen har lättare att upptäcka förmågor hos sina likar. De belönar ordning och reda, kvaliteter som förknippas med flickor. De som får lägre betyg – i regel pojkar – tappar intresset och flickornas framgång blir en självuppfyllande profetia.
”Elever lever ner till låga förväntningar eller plockar upp subtila budskap om könsskillnader”, menar The Economist. Men skillnaderna kan minskas med bättre undervisning för alla: i PISA-toppens Shanghai misslyckas knappast någon i alla ämnen, och flickor är nästan lika bra som sina manliga klasskamrater i matematik – och mycket bättre än pojkar på andra håll.
Invändningen är uppenbar: män klarar sig ändå, titta bara på styrelserum och inkomststatistik. Men nu växer gruppen av arbetslösa och hopplösa män, de som Susan Faludi uppmärksammade i Ställd – Förräderiet mot mannen (2000). Vad händer när de bättre utbildade flickorna börjar ta för sig? De målmedvetna flickorna som spräcker glastak.
Förlorarna då är de som tillåtits "vara pojkar", både flickor och pojkar som inte mött förväntningar och fått rätt hjälp i tid. Förlorare är också samhället som går miste om en del av begåvningsreserven.
Klassresan är möjlig, men den är ingen charter, all inclusive. Kollektivtrafik och gemensamma biljettsystem – alltså samhällets insatser – gör den lättare. Fast resa måste den som vill nå målet fortfarande göra själv.
Gå till toppen