Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Att närma sig det obestämda

Snön faller, men inte vykortsvackert utan huller om buller. Vemodet är en viktig ingrediens i Lars Tunbjörks fotografier, liksom ensamheten. Kylan håller landet och människorna i ett järngrepp. I Kiruna väntar två schäferhundar på att bli insläppta i den pyntade mexitegelvillan. I Karlskrona håller två skyltdockor i Lindex fönster den ensamma gästen på Matstugan tvärs över gatan sällskap. I Stockholm, nedanför fotografens eget köksfönster, stretar en kvinna med en rullstolsburen vän i snömodden. I Mölnlycke svämmar ån över sina bräddar. I Timrå tittar en man i uppgång 27B ut i mörkret i samma sekund som den förbipasserande fotografen bränner av sin blixt och snön yr som suddiga bomullstussar.
Budskapet är att om vi bara biter ihop så kommer vi att klara ännu en vinter, skrev jag i min recension i Sydsvenskan av ”Vinter” (2008). Udden i bilderna var då, liksom tidigare, riktad mot hur vi lever våra liv, ytterst mot konsumtionssamhällets ångestframkallande köphysteri.
Vintern hade just släppt sitt grepp om Sverige när den oväntade och mycket sorgliga nyheten kom att Lars Tunbjörk var död. Mitt i språnget, mitt i livet.
Jag noterade att ”Vinter” kändes som inledningen på något nytt, efter succétrilogin ”Landet utom sig” (1993) och ”Kontor” och ”Hem” (båda 2002). Det var första gången som denne skarpögde Sverigeskildrare valde att i ett eget projekt utmana mörkrets krafter och det blev en kärleksförklaring till den årstid som vi behöver för att man rätt ska uppfatta dess motsats.
Fotografi handlar om ljus och mörker. Det visste Lars Tunbjörk redan i unga år när han byggde om familjens matkällare till mörkrum.
Han växte upp i Borås och fick tidigt in en fot på Borås Tidning och var snart anställd. Lumpen gjorde han på Värnpliktsnytt och blev därefter kvar i Stockholm, började frilansa för tidningar som Aftonbladet, Vi och Vecko-Journalen. När Stockholms-Tidningen återuppstod 1981 var Lars Tunbjörk med i det gudabenådade gäng fotografer som fyllde det utrymme i tidningen som annonserna skulle ha haft.
Som pressfotograf gick han sin egen väg och utsågs året därpå till Årets fotograf. Hans betydelse som förnyare av svensk bildjournalistik kan inte överskattas. Men det var som fri fotograf med uppdrag för inrikesflygets magasin Upp & Ner som han hittade hem.
Han reste kors och tvärs i Sverige och såg saker som fick honom att reagera – och börja fotografera. Han fokuserade på vårt lätt hysteriska konsumtionssamhälle och ville med sina bilder ställa de ansvariga till svars.
Färgerna är skarpa, skärpan brutal. Minsta skråma i lacken avslöjas obevekligt när Landet lagom visar sig vara ett land utom sig där den brandgula plasten brinner starkare än höstlöven.
Med ”Landet utom sig” fick Lars Tunbjörk sitt internationella genombrott och uppdrag för New York Times Magazine och medlemskap i bildagenturen Vu i Paris. Han vann World Press Photo och fick ställa ut sina Sverigebilder på ICP i New York. Vi var några som reste över till vernissagen och kom i nytryckta T-shirts med texten ”Tunis for ever”. En och annan amerikan höjde på ögonbrynen och undrade var det var för glatt gäng som drog in och lyckönskade fotografen med några tuber med Kalles Kaviar.
Han fick frågan vad som utmärker en bra fotograf och svarade: koncentrationsförmåga och intuition. För att nå dit tog han hjälp av tiden. Väntade om så behövdes i timmar, dagar, ibland månader när känslan att här finns en bild att ta infann sig. Som vid det där övergångsstället i Paris där Lars Tunbjörk plötsligt blev stående. Han iakttog människorna som rusade fram och tillbaka, styrda av storstadens brådska. Efter tre kvart blev en man stående mitt på övergångsstället när trafikljuset slog om till rött för gående. Han balanserade på ett ben och knöt lugnt sitt ena skosnöre innan han hastade vidare. Med hjälp av den där magiska 1/125-delen av en sekund fick vi en ”Tunbjörkare” och först efter att bilden tagits bröts förtrollningen och fotografen kunde vandra vidare. Målmedvetet men till synes planlöst i sin jakt på nästa bild. Att än en gång närma sig det där obestämda, att få det att svaja till lite i mötet människor emellan.
Vad är det vi ser? Det är tiden, tidsandan seriöst fångad av en spjuver med kamera.
Jag har flera gånger jämfört Lars Tunbjörk med Sune Jonsson och ”Landet utom sig” med ”Byn med det blå huset” (1959). Också de människor som Tunbjörk valde att fotografera kan sägas vara satta på undantag. Andra pekar på Christer Strömholm och tveklöst hör Lars Tunbjörk till svensk 1900-talsfotografis stora, internationellt hyllad och älskad som en av vår tids stora berättare.
Han var svenskt blygsam och ödmjuk inför den egna framgången som jag tror att han både gladdes åt och fruktade. Det förväntades att han varje gång skulle överträffa sig själv. Ge oss nya fantastiska bilder av vårt land att rama in i ilsket röda ramar som på ICP i New York eller i vackert minimalistiska i björk som på Moderna museet i Stockholm för några år sedan. Med människor som klättrar i en jättelik Kalles Kaviartub på Skara Sommarland, som stretar i motvinden i Flemingsberg eller stirrar på en enögd tvättmaskin i Sjöbo.
Gå till toppen