Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Jag förvånar min omgivning genom att vara tjej men inte plugghäst

Sara Qvarnström fick i terapi veta att hennes värde inte låg i hennes prestationer.

Detta är en före detta plugghästs bekännelse. Jag har gått över till den mörka sidan. Alltså den sida som mitt 18-åriga jag föraktade enormt: jag går inte till all undervisning på universitetet. Jag väljer det jag tycker är viktigt och det som är obligatoriskt. Enligt mig och mina närmaste är detta en talang, och den har tagit lång tid att utveckla för mig.
Efter många år av höga stressnivåer och orimliga krav på mig själv och min kropp kraschade jag när jag kom på att det var läkare jag ville bli. Jag som hade gått estetiska programmet på gymnasiet hade bara en möjlighet att nå mitt mål, och det var att läsa naturvetenskapligt basår – gärna med toppbetyg. Jag grät floder när jag ”bara” fick näst högsta betyg i sista kemikursen.
Jag började gå i terapi och fick börja från början och lära mig att mitt värde inte ligger i mina prestationer. Långsamt började jag utmana gränserna för hur mycket av undervisningen man egentligen kan strunta i utan att bli kuggad, för att jag blev tillsagd att göra det och för att jag inte klarade att göra allt. Jag har inte nått gränsen än, men utmanar fortfarande (man blir förvånad!).
Jag har gått från att ha varit överallt, hela tiden, till att känna efter och prioritera saker som bidrar till fysiskt och psykiskt välmående. En utveckling som gör att jag klarar mina studier (utan att vara kursetta). Jag har ett socialt liv. Jag mår bra. Och jag har lust att göra andra saker.
Men som mycket annat har även detta sin baksida. För av någon underlig anledning finns en inbyggd förväntan i min omgivning om att jag inte borde vara sån. Detta är konstigt, eftersom de flesta jag umgås med för tillfället inte alls kände mig under mina duktigaste år, och alltså inte borde ha något att jämföra med. När jag berättar för kursare att jag stannar hemma från föreläsningen idag, läser hemma och dricker kaffe istället får jag ett samtal. En vän undrar om jag är sjuk – "Står allt bra till? Är du okej?". Jag uppskattar verkligen omtänksamheten.
En dag, när jag dyker upp på en föreläsning som jag tror är bra, får jag höra (av en manlig kursare): "Men va? Är du här? Stoppa pressarna!". Nyligen fick jag höra (av en manlig vän): "Oooh, Sara goes to uni – must be mandatory?". 
Så slår det mig att det ju inte är mitt gamla jag de jämför med – det är en norm! Och jag tar lite illa upp, faktiskt. Hade de någonsin sagt så till en manlig kurskollega eller vän? Tror inte det. All ära till tjejer som kom på det här med att livet går först, inte skolan, långt före mig. Ni måste ha kämpat mot dessa dryga plugghästfördomar i all evighet. 
Jag hoppas på förändring, på ett utbildningssystem där det är mindre viktigt när man tillgodogör sig sin kunskap och som inte kräver att man bestämmer sig för vad man vill bli vid 15 års ålder.
Jag hoppas att vi närmar oss ett samhälle där vi inte prioriterar prestation och idogt arbete – utan livet som helhet med vård av relationer och eget sinne.
Jag hoppas, men jag tror tyvärr inte att det är så.
Sara Qvarnström
Gå till toppen