Sverige

Priset för yttrandefriheten

I februari försökte en terrorist mörda Lars Vilks i Köpenhamn. Nu lever han i tillfälliga gömställen, bevakad av livvakter med automatvapen.

Bild: Hussein El-Alawi
Något har hänt sedan jag sista gången besökte konstnären Lars Vilks i hans smutsgula eternithus på slätten vid Nyhamnsläge.
Jag ser det direkt när han kommer in genom plexiglasdörren med två tungt beväpnade livvakter i släptåg.
Kanske är det blicken bakom de tjocka glasögon, kanske något med hållningen som gör att han ser skyggare ut.
Det glesa vita håret är tufsigt som vanligt. Han bär en urtvättad jeansskjorta och en tunn blå jacka utanpå.
Förr brukade Vilks skämta om alla de taffliga mordförsöken. Den galna amerikanskan ”Jihad Jane”. De två bröderna från Landskrona som skulle bränna ner hans hus, men bara lyckades fjutta eld på sina egna jackor och dessutom tappade ett tidsbokningskort till folktandvården så att polisen behändigt kunde spåra dem.
Förr skojade han gärna med sin yxa inför journalister och orerade om att han minsann var beredd att ta hand om terroristerna när de kom ”med kroksablar och kameler”.
Och han kunde säga saker som: ”Jag ska skaffa en hund som skydd. Det räcker med en liten. För när en terrorist rör vid den måste han tvätta sig – det är ett så smutsigt djur.”
Men allt det där var på "den gamla goda tiden”, som han säger. Den upphörde i Lars Vilks tideräkning den 14 februari 2015.
Två månader in på den nya och ondare tiden är det glesare mellan hans skämt.
– När människor dör blir det allvar. Det kan man inte komma ifrån, säger han utan minsta antydan till leende.
– Tidigare har jag kommit undan på terroristernas fumlighet. Den här gången var det annorlunda. Det är inte Åsa Nisse längre.
***
 
Vårt möte sker i ett rum på Rättscentrum i Malmö. Det har planerats i flera dagar. Enligt Säpo är hotbilden mot Lars Vilks extremt allvarlig. De två männen ur Skånepolisens livvaktsstyrka som muddrar oss bär kulsprutepistoler i sina ryggsäckar.
Bild: Hussein El-Alawi
Efter en stund anländer Vilks eskorterad av ytterligare ett par livvakter. Han har smugits in via garaget i en svart bil med tonade rutor.
– Mitt liv har blivit väldigt begränsat, säger han.
Sedan två månader lever Lars Vilks i kappsäck. Flyttar runt mellan tillfälliga gömställen. Ständigt omgiven av livvakter. Varje gång han ska träffa någon måste det förberedas långt i förväg.
– Jag lever provisoriskt. Jag har mitt måleri. Jag arbetar ju i rätt litet format, så jag behöver inte så mycket. Men det är klart att jag funderar på hur det ska bli i framtiden.
Huset i Nyhamnsläge har Vilks inte kunnat återvända till en enda gång efter attentatet i Köpenhamn.
– Det var som att ryckas upp med rötterna. Jag fick skriva ner en lista på saker som polisen skulle hämta. Mina datorer. Målargrejerna. Lite kläder. De första dagarna hade jag bara ett ombyte.
Det är ingen tvekan om att Vilks har betalat ett högt pris för de där rondellhundarna som han skissade för åtta år sen. Sin egen frihet. Hotad till livet har han varit ända sen al-Qaida satte ett pris på hans huvud. Men nu är han en fånge på flykt.
Var det värt priset?
"Man vänjer sig", säger han lite undvikande.
– Jag är som en krabba. Lägger man den i kallt vatten märker den inte att temperaturen stiger. Till slut kokar den.
Han fingrar på sitt flätade ljusblå klockarmband.
– Livvakterna blir ju lite som en familj. Eller som en bekantskapskrets, åtminstone. Man pratar med dem och lär känna dem.
Om ett par timmar, när intervjun närmar sig slutet, ska jag fråga Lars Vilks om han någonsin känt skuld för att en människa dödades vid terrorattacken i Köpenhamn – en attack där han själv var det primära målet.
***
 
Lördagen den 14 februari hölls ett seminarium om yttrandefrihet i kulturhuset Krudttønden på Østerbro. Där skulle konstnären Lars Vilks ta emot ett pris för sitt konstprojekt, som började med teckningarna av profeten Muhammed som rondellhund.
Klockan 15:33 slog den 22-årige Omar el-Hussein till.
Kort före attentatet hade han samlat mod genom att lyssna på en jihadvideo producerad av terrorgruppen Islamiska Staten.
Beväpnad med ett stulet militärt automatvapen av typen M95 och två pistoler avlossade han minst 28 skott genom kulturhusets glasfasad.
Vilks svenska livvakter besvarade elden och lyckades driva Omar el-Hussein på flykt. Kvar på marken låg filmregissören Finn Nørgaard död.
Runt midnatt dök el-Hussein upp vid synagogan på Krystalgade. Där tänkte han anställa en massaker vid en ung flickas bat mitzva-fest, men skrämdes åter på flykt efter att ha skjutit den judiske vakten Dan Uzan till döds.
Fem poliser skadades vid skottlossningarna.
Tidigt på söndagsmorgonen fick deras kolleger korn på gärningsmannen ett stenkast från Nørrebro station. De vågade inte ta några risker. Ett kort anrop. Sen sköt de ihjäl Omar el-Hussein.
I dag sitter fem personer häktade i Köpenhamn, misstänkta för medhjälp till terrordåden.
Det konstiga, säger Lars Vilks när han tänker tillbaka på attacken, är att han aldrig hann bli riktigt rädd. Allt gick så fort.
– Det fanns ett skydd som höll. Livvakterna drog snabbt in mig i ett kylrum. Sen blev det en vådlig färd genom Köpenhamn i tjutande kortege.
***
 
När två maskerade islamistiska terrorister i januari trängde in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris och mördade tolv människor dröjde det inte länge förrän slagordet "Je suis Charlie" spreds över världen.
Stödet för de franska satirtecknarnas rätt att smäda såväl Muhammed som alla andra profeter och gudar blev massivt.
Bild: Hussein El-Alawi
Två månader efter mordförsöket i Köpenhamn har det inte synts till några manifestationer av typ "Jag är Lars Vilks".
Och Vilks själv gör ingen hemlighet av att han känner sig sviken.
– Det är många som säger: "Jodå, Vilks har ju sin yttrandefrihet och det är fel att angripa honom med våld." Men det är ingen som står upp.
Efter attentatet i Köpenhamn har grannarna i Nyhamns läge blivit oroliga. Vilks har fått hatiska brev. Och hans hyresvärd, ägaren till det gula eternithuset, har sagt att han inte är välkommen tillbaka.
En av dem som uttrycker sig minst sagt kluvet om Lars Vilks är den högste politikern i kommunen – det moderata kommunalrådet Péter Kovács i Höganäs.
Inför mötet med Vilks har jag ringt upp Kovács. När jag frågar hur han ser på det som hänt svarar han med en djup suck.
– Ja, vad ska man säga ... Lars Vilks ska givetvis ha sin yttrandefrihet. Men å andra sidan tycker jag att han går för långt.
Kovács beklagar sig över att han fått telefonsamtal från väljare i Nyhamns läge. De är oroliga för sin säkerhet. Och kommunalrådet är bekymrad över att Vilks inte "tycks förstå att han sätter andras liv i fara".
– Han är som ett barn i en badbalja. Han tycker inte det är kul om det inte skvalpar.
– Ibland tycker jag han är för provokativ. Han söker uppståndelsen. Det är som han medvetet försökt skapa den situation han befinner sig i nu, säger Kovács.
I det välbevakade rummet i Rättscentrum får Lars Vilks något trött i rösten när jag ber honom kommentera Kovács uttalande.
– Även han ..., säger Vilks stillsamt.
– Det känns trist. Jag trycker nog att ordföranden i kommunen borde undvika att belasta mig, som om det som hänt vore mitt fel. Men det är många som har stämt in i den kören.
Han tänker efter en stund.
– Det är ett ynkligt uttalande, konstaterar han sen.
Är han bitter på dem som inte ställt upp och tveklöst försvarat yttrandefriheten?
– Nej, säger Lars Vilks. Det gagnar ju bara konstprojektet. Det ställer saker på sin spets.
***
 
Berättelsen om Lars Vilks handlar om konstens frihet. Men lika mycket om politik. Religion. Och yttrandefrihet.
Den handlar också om globalisering.
Om hur tre kluddiga tuschteckningar av rondellhundar som stoppades från en utställning på Tälleruds hembygdsgård i juli 2007 spreds över världen, retade gallfeber på miljontals muslimer – och utlöste en "dödsdom".
Utställningen skulle äga rum bara ett drygt år efter att Jyllands-Postens karikatyrer av profeten Muhammed lett till upplopp i Mellanöstern. Följaktligen kom "fatwan" mot Vilks som ett brev med posten.
Den som lovade belöningen på 100 000 dollar och en plats i paradiset åt den som dödade den svenske konstnären var en mytisk person vid namn Omar al-Baghdadi. Han uppgavs vara ledare för al-Qaida i Irak. Senare har det förekommit uppgifter om att han dödats av amerikanska drönare, men hans rätta identitet har aldrig klarlagts.
Det sista spelade dock mindre roll. För nu var dödsdomen utfärdad. Och det har inte saknats jihadister som velat verkställa den.
Bild: Hussein El-Alawi
På Youtube spreds snabbt en video, inspelade av terrorgruppen al Shabab i Somalia, där en ung maskerad man vid namn "Abu Zaid" på klingande göteborgska hotade Vilks: "Vi kommer ta dig! ... Det som väntar dig ... är bara det här. Det är halshuggning!"
"Jihad Jane", eller Colleen LaRose som hon egentligen heter, dömdes i en amerikansk domstol till tio års fängelse för att ha deltagit i en konspiration i syfte att mörda Lars Vilks.
De två klantiga bröderna från Landskrona som försökte bränna ner hans hus slapp undan med några års fängelse vardera.
Även för självmordsbombaren Taimour Abdulawahab var Vilks "hädelse" ett centralt motiv: "Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed ... ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö", sade han på en ljudfil som skickades till Säpo innan han sprängde sig själv till döds på Drottninggatan i Stockholm.
För läsarna av det nätbaserade jihadmagazinet "Inspire", utgivet av al-Qaida i Jemen, är Lars Vilks en kändis. "Wanted Dead or Alive" brukar det stå vid hans porträtt. Ofta syns han jämsides med satirtecknaren Kurt Westergard från Jyllands-Posten, den nu mördade Charlie Hebdo-redaktören Stephane Charbonne och författaren Salman Rushdie, som på 1980-talet väckte de iranska mullornas vrede med sin bok "Satansverserna."
När Säpo i oktober 2010 meddelade att hotbilden mot Sverige hade förstärkts var risken för attentat mot Vilks en avgörande faktor.
Den risken har knappast blivit mindre i dag när trehundra svenska män har anslutit sig till terrormilisen Islamiska Staten, vars ledare Abu Bakr al-Baghdadi uppmanat sina anhängare till jihad i väst.
Aldrig har hotet mot Lars Vilks varit så allvarligt som nu – två månader efter attentatet i Köpenhamn.
***
 
Jag frågar Lars Vilks: Vilket är ditt syfte med rondellhundarna?
Han svarar som om det vore en självklarhet.
– En konstnär ska inte ha något syfte. Jag är en kommentator, precis som du som journalist. Poängen är att avlägsna sig från syftet och överlåta det på diskussionen.
Det finns de som har hånat Vilks för att hans rondellhundar är kluddiga och illa tecknade. Inte mycket till konst. Men då har man inget förstått.
Bild: Hussein El-Alawi
Själva teckningen är bara en mycket liten del av Vilks konstverk. Det viktiga är de reaktioner den föder. Människors ilska. Mordförsöken. Hyllningar och fördömanden. På så vis blir även jag som journalist faktiskt också en del av Vilks konceptkonstverk när jag intervjuar honom.
– Konstverket är processen, förklarar Vilks. Den ger en bild av någonting. I det här fallet ett problem i vår tid. Jag är själv väldigt nöjd med att den är så mångtydig. En massa människor är tvärsäkra på hur den ska tolkas. Fast på olika sätt.
Tar du ställning med ditt konstverk?
– Nja ... Vissa saker är ju rätt självklara. Jag tar ställning för yttrandefriheten. Men det borde ju vara ganska okontroversiellt.
Vad tycker du att konstverket visar?
– Det har belyst att ett av vår tids problem är hur man ska hantera olika ideologiska uppfattningar i det mångkulturella samhället. Vilken form av respekt och hänsyn man ska ta? Nu talar många om bristen på respekt för religionen. Men mot det står yttrandefriheten.
– För mig är det självklart att yttrandefriheten står över det mångkulturella.
För Lars Vilks är yttrandefrihet inget man förhandlar om. Det finns undantag i svensk lag, liksom i de flesta demokratier: hets mot folkgrupp är ett brott.
Men om man därutöver – som kommunalrådet Péter Kovács tycks vilja – kräver en återhållsamhet för att människor inte ska bli kränkta, då är man illa ute, menar Vilks. Om religiösa potentater och mördare ska definiera vad som får sägas är yttrandefriheten inte mycket värd.
– Yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Vill man inskränka den, ja då är det ju en politisk fråga. Man kan naturligtvis argumentera för att vi ska ha en blasfemilagstiftning i Sverige. Men det är inget jag kan gå med på.
Du lär ha sagt att "konst är att kränka"?
– Jo, det kan man säga. Om det gäller att slå vakt om friheten. Men det är ju inget egenvärde i att kränka. Jag kan sparka dig på benet så du blir väldigt kränkt. Det är ju ingen mening med det.
Åtta år efter att Vilks ritade sina första rondellhundar är debatten om verket starkt polariserad.
– De som är pro-hunden ser den som en symbol för yttrandefriheten. Andra ser den som en symbol för islamofobi, konstaterar Lars Vilks.
***
 
De som ogillar honom brukar påstå just detta: Lars Vilks är en tvättäkta islamofob som genom sin konst kränker troende muslimer, och slår neråt mot människor som ofta lever i utanförskap i Sverige och västvärlden.
Kritikerna pekar på hans samröre med det islamfientliga danska Trykkefrihedsselskapet, som nyligen gav honom ett pris.
För några år sen reste Vilks till New York och gästade den högerextrema "counterjihad-gruppen" Sion (Stop Islamization of Nations), vars ledare Pamela Geller påstått att president Barack Obama står under "islamiskt inflytande" och vill att jihad ska segra i USA.
När jag frågar Lars Vilks om han är islamofob svarar han undvikande. Man måste först "definiera vad islamofob betyder". Att han tycker illa om politisk islam gör han ingen hemlighet av.
– Den omoderniserade formen av islam är ju en politisk ideologi, eftersom den inte skiljer på samhället och religionen. Det är en ganska eländig världsbild. Följer man religionens medeltida former hamnar man ju i något väldigt besynnerligt.
– Det är där problemet ligger: islam har inte fört över religionen till den privata sfären. Den finns i den politiska sfären. Så är det ju i hela Mellanöstern. Och det finns många företrädare för det synsättet här också.
Lars Vilks kallar sig själv "ateist". Egentligen är Koranen och Bibelns gamla testamente ganska lika, menar han. Båda är "våldsamma historier". Den stora skillnaden är att kristendomen i långt större utsträckning än islam har moderniserats och förpassat tron till privatlivet.
– Religionerna måste ju anpassas till vår tid. Det har inte islam gjort. Det finns en moderniseringsrörelse. Men den är tyvärr inte så stark.
För att bemöta kritiken om att han skulle vara islamofob ritade Vilks för några år sen även en "judesugga" och Jesus i skepnaden av en elefant.
– Men det var så klart ingen som reagerade särskilt på det.
Har du inga betänkligheter mot att beblanda dig med uppenbara extremister som Sion?
– Nej, de är ju också en del av mitt konstprojekt. En konstnär bör ha samma rätt som en journalist att undersöka saker. Klart jag är nyfiken på de här personerna. Genom att åka dit och träffa dem får jag ju se saker från insidan.
Skulle du kunna tänka dig att delta i en konferens med svenska nazister?
– Det beror helt på om det skulle gagna mitt konstprojekt.
***
 
När Lars Vilks för åtta år sen ritade sina rondellhundar hade han naturligtvis ingen aning om vilka konsekvenser det skulle få.
Ser han i dag någon väg ut ur sin fångenskap? Kommer Lars Vilks någonsin att kunna åka till Kullaberg och snickra på sitt Nimis utan att vara omgiven av kulsprutebeväpnade livvakter?
"Jo, det kan mycket väl hända", säger han utan att låta övertygad.
– Men terroristernas strategi verkar ju vara att välja ut sitt mål och hålla fast vid dem. Är man fördömd så är man fördömd för gott.
Så ställer jag den där frågan jag tänkte på i början av intervjun: Har du känt någon skuld för att en människa dödades vid attacken i Köpenhamn som egentligen var riktad mot dig?
Han svarar med stort allvar.
– Nej, jag kan inte ta på mig en mördares ansvar.
– De som inte gillar mitt projekt vill gärna nita mig på det där: Se nu vad du har ställt till med! Se så mycket det kostar!
– Men om man börjar nagga i det där, om man säger att den som kritiserar något har skuld i att folk försöker mörda honom, då är man illa ute. Man ska inte kunna skrämma folk till tystnad. Då börjar folk vika ner sig. Då sprider sig självcensuren.
Vi reser oss från bordet och skakar hand.
Bild: Hussein El-Alawi
Men så är det som om han vill dra ut på intervjun i ytterligare en stund. Plötsligt blänker det till bakom de tjocka glasögonen.
– Jo, det var en grej jag glömde nämna: fotbollsskorna!
Ja ...?
– De var ju med på listan. Den på saker jag bad polisen hämta i huset.
Mitt i allt mörkret tycks det trots allt finnas en ljuspunkt i Lars Vilks liv. Under extrem sekretess och säkerhet har han vid ett par tillfällen efter attacken i Köpenhamn kunnat träffa sitt gubbagäng från hemtrakten och spelat fotboll.
– Det har ju varit dåligt med träningstillfällen för mig den senaste tiden. Men om HIF ringer är jag beredd att hoppa in och förstärka, säger Vilks.
Så försvinner han ut genom glasdörren med sina livvakter i släptåg.
Bild: Hussein El-Alawi
Läs mer om attackerna i Köpenhamn här.
Läs mer om attacken mot Charlie Hebdo här.
Gå till toppen