Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Puders i retur tar kommando över popen

Svensk postpunk? Den har mest handlat om unga band som rusat nerför fel rulltrappa för att i trots mot tiden skapa sig en egen bild av det förflutna.
Men nu kommer ett av originalen tillbaka: Commando M Pigg.

Stilenlig comeback. Peter Puders vandrar Lunds gator som en nästan vanlig man, uppklädd i kostym designad av Camilla Thulin och med huvudet fullt av eleganta gitarrmelodier som Johnny Marr kunnat vara stolt över.Bild: Emma Larsson
Få musiker lyckades lika distinkt ange tonen för vad som på 1980-talet passerade för alternativ rock som Peter Puders, gitarrist som mot slutet av 70-talet utmärkte sig i Henrik Venants Lundaband TT Reuter och Stry Terraries Garbochock innan han flyttade till Stockholm där han tog värvning i Commando M Pigg och så småningom blev Thåströms högra hand och feedbackprofet.
Men hans personliga resa, för att använda ett uttryck som idag är lika slitet som den punkscen som Puders klev av för många år sedan, kan också läsas som en berättelse om en hel generation – som en ljudbok, om inte annat. När de egna banden nått vägs ände blev han hovleverantör av konstifika gitarrprylar hos Imperiet – insatser som på Flashback renderat honom status som "Imperiets Yoko Ono" – vilket följs av galna turnéer med Thåströms publikskygga industrirockband Peace, Love & Pitbulls. Därefter följde – i logisk följd – tinnitus, avhopp, akademiska studier, familjeliv och flytt tillbaka till uppväxtens Lund.
– Jag fick nog. Det vi höll på med i Peace, Love & Pitbulls var väldigt lågbudget, turnerade genom Frankrike mellan konstiga ställen. Jag ville verkligen göra någonting annat, säger han när vi träffas på hans kontor i en av de pittoreska gränderna i lärdomsstaden. Dessutom har jag ganska kraftig tinnitus, som tar tid att lära sig leva med. Men det vore fel att skylla den på Peace, Love & Pitbulls – den hade jag dragit på mig under tjugo år då jag stått framför en Marshallstack. Min generation använde inte hörselskydd.
Att han skulle återvända var inte så oväntat; det var snarare hög tid. Vad som förvånar är att det faktiskt gick att återvända till Commando, ett band som i likhet med besläktade orkestrar (Imperiet, Lolita Pop) upplöstes runt 1990.
– Rätt mycket rann ut i sanden i den vevan. Vi tappade fotfästet musikaliskt. Jag vill inte kalla det hybris, men det sväller och blir förfelat, blir något annat. Alla band försöker förnya sig och ändra inriktning, så ska det vara, men vår väg var inte så genomtänkt. Den bas vi hade som band hade vi skapat i början av 80-talet. Den övergav vi.
– Sedan började alla blicka utomlands och man skulle plötsligt ha utomstående producenter, men man fattade aldrig vad de egentligen gjorde. Och så skulle det spelas in på engelska. I slutet spelade Commando nästan bara i Tyskland, vi kallades "Die Schwedische Pretenders".
Det unika bandet Commando började efter några år låta ängsligt. Framme vid sista plattan var musiken trevlig, men onödigt anonym.
Det är vad jag tycker, och jag säger det till honom. Han protesterar inte, antagligen för att han vet att skadorna är reparerade. Nya albumet är en vuxen bearbetning av allt det där som Commando var bäst på.
– Förr kunde det bli lite svulstigt, det har vi försökt tvätta bort. Soundet på den nya är väldigt mycket Nille Perneds – han har varit producent på riktigt, jobbat hårt med sound och haft egna idéer. Den där snåriga disten som vi använde på 80-talet kräver att man mixar gitarren högt, annars försvinner den i ljudbilden. Men vi har gått in för renare ljud, med små förstärkare. Men jag spelar fortfarande gitarr med skruv­mejsel, stråke och borrmaskin.
Att återvända till Lund fick honom att påminnas om att han faktiskt en gång valt att flytta därifrån. Åter­komsten till bandet torde kanske väcka liknande känslor?
–  Vi har den stora lyckan i att vi inte längre bor tillsammans och sliter på varandra i en replokal. Jag tycker också att vi haft en tydligare idé om vad vi vill åstadkomma, inte jobbat med slumpen som tidigare. Det har hjälpt oss. Vi har haft text och sångmelodi i fokus, utgått från det och sedan jobbat vidare för att få musiken att låta på ett visst sätt.

Peter Puders

Ingår i återförenade Commando M Pigg, som idag ger ut sitt första album på 25 år.
Spelade med bandet från 1982, då de redan gett ut ett album, till finalen 1990 med albumet "Battle of This Week" som han inte minns att han var särskilt involverad i alls.
Spelade med Thåström från och med sista Imperiet-lp:n, bland annat på två soloplattor och under hela Peace, Love & Pitbulls-epoken.
Som studiomusiker spelade han bakom Kajsa Grytt och Ulf Lundell.
Gå till toppen