Det brukar heta att Christofer Columbus upptäckte Amerika. Det gjorde han förstås inte i ordets mer konkreta bemärkelse. Den väldiga dubbelkontinenten, Nord- och Sydamerika, var befolkad av urinvånare som kommit dit tusentals år före vår tideräkning när Alaska och Sibirien förenades av en landbrygga. Vikingarna hade nått dagens Newfoundland 500 år före Columbus.

Sjöfararen från italienska Genua hade dessutom ingen aning om var han befann sig. Hans ambition var att på uppdrag av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella hitta en västlig sjöväg till Indien och Kina. Under återstoden av sitt liv var Columbus övertygad om att han hade funnit porten till Asien med alla dess rikedomar. Han antog att Kuba var Cipango, det vill säga Japan.

Världshistoriens mest berömda upptäcktsresande var alltså vilse, en vilsenhet som manifesterar sig i dagligt tal. Den urbefolkning som Columbus mötte försågs med det egentligen missvisande epitetet indianer och de nyupptäckta områdena fick sitt namn, Amerika, efter florentinaren Amerigo Vespucci, inte efter Columbus. Ty Vespucci förstod, till skillnad från Columbus, att det rörde sig om en ny världsdel, inte om Asien.

Trots dessa geografiska komplikationer måste ändå den 12 oktober 1492 betraktas som ett historiskt definierande ögonblick, en händelse med så genomgripande konsekvenser att tiden kan delas in i ett före och ett efter.

Den dagen klev Columbus i land på en ö i nuvarande Bahamas som han döpte till San Salvador.

”Före honom hade Gamla och Nya världen varit separata och åtskilda kontinenter, ekosystem och samhällen; med honom blev deras öden för evigt sammanlänkade, på gott och ont.”

Så skriver den amerikanske historikern och författaren Laurence Bergreen i en oavbrutet spännande bok som nu föreligger i svensk översättning: ”Columbus – de fyra resorna.” Det är den första stora Columbusbiografin på över femtio år.

Christofer Columbus företog fyra resor fram och tillbaka över Atlanten. Den första 1492–1493 följdes av expeditionerna 1493–1496, 1498–1500 och 1502–1504.

Varje resa fick sin speciella karaktär. Den första och för framtiden avgörande, med Columbus som befälhavare på flaggskeppet Santa María, kännetecknades av hans storögda fascination inför den värld som öppnade sig. Kontakterna med urinvånarna, främst unga män med ”ståtliga kroppar och vackra ansikten”, var fredliga, men en illavarslande underton vibrerar i Columbus egna noteringar. Han började genast spana efter guld och konstaterade att de människor han träffade på ”skulle bli goda tjänare”. Det var en omedelbar antydan om den fasansfulla exploatering av natur och folk som snart skulle hemsöka Nya världen.

Under de följande resorna, som kan beskrivas som kombinerade plundrings- och korståg, stegrades Columbus girighet och maktlystnad.

Hans egocentriska drag förstärktes av de hedersbetygelser och titlar, till exempel Amiralen av Oceanhavet, som Ferdinand och Isabella lät regna över honom. På order av kungaparet skulle han erövra nya områden åt Spanien och sprida ”vår heliga katolska tro”, men ålades samtidigt att ”behandla indianerna mycket väl”. Istället gjorde Columbus sig själv till ett slags envåldshärskare. Han anklagades, fullt befogat, för att tyrannisera både kolonisterna och indianbefolkningen och förlorade kungaparets gunst. Den tredje resan slutade med att Columbus greps och skickades tillbaka till Spanien.

Han förläts av Ferdinand och Isabella som gav klartecken för ännu en expedition, den mest dramatiska, härjad av stormar och myterier. Det var då som Columbus mötte mayafolket, en av de många indiankulturer som skulle förödas av tvångsarbete och utsugning och av de sjukdomar som européerna förde med sig. Vid tiden för denna resa hade Columbus emellertid fråntagits sina befogenheter som guvernör över de områden som han ansåg sig ha rätt till. Besviken och bruten dog han 1506, 54 år gammal.

Laurence Bergreen, som också har skrivit böcker om Magellan och Marco Polo, tecknar ett levande porträtt av en ytterst komplicerad personlighet, inte minst med hjälp av Columbus egen dagbok, även om den bara kan studeras som avskrifter från de försvunna originalanteckningarna.

Columbus var beslutsam och oförvägen och därtill en enastående skicklig navigatör som förlitade sig mer på känsla och stundens ingivelser än på sina instrument. Men han var också ärelysten, hänsynslös och med tiden allt mer irrationell, övertygad om att hans uppdrag var sanktionerat av Gud och att han därför kunde höja sig över den mänskliga anständighetens gränser.

Bergreen lyckas fånga denna komplexitet, denna dubbelhet, hos Columbus som på sätt och vis speglas i hela berättelsen om Gamla och Nya världen. Å ena sidan de enorma möjligheter – ekonomiska, strategiska, kulturella, vetenskapliga, politiska – som uppstod till följd av att världsbilden förändrades och kartan ritades om. Å andra sidan den enorma tragiken med slavhandel, folkmord och förtryck.

Att 1492 verkligen innebar en epokgörande transformation bekräftas i en annan ny bok som med fördel kan läsas parallellt med Bergreens: ”Amerikas födelse” av Michael Azar, professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet. Det är en lärd essä som kretsar kring den diskussion som uppstod i Spanien i spåren från Columbus resor.

Var det rättfärdigt att underkuva indianerna med våld? Borde de ens betraktas som människor? Och var inte spanjorerna den nya tidens romare, en upphöjd och rättrådig civilisation vars erövringar i Nya världen till och med överglänste Caesars i Gallien?

I centrum för diskussionen befann sig två spanska teologer, Bartolomé de Las Casas och Juan Ginés de Sepúlveda, som i mitten av 1500-talet utkämpade en filosofisk strid om indianernas ställning. Las Casas hade egna erfarenheter som kolonist på ön Hispaniola, idag Haiti och Dominikanska republiken. Där hade han förfärats av hur indianerna behandlades och vigde resten av sitt liv åt att kämpa för deras rättigheter och mänskliga fullvärdighet. Las Casas blev en av Columbus skarpaste vedersakare.

Sepúlveda ansåg däremot att indianerna var mindervärdiga och därmed dömda till underkastelse enligt Aristoteles tes om ”naturliga slavar”. Hit, till Las Casas och Sepúlvedas drabbning, löper många av senare tiders konfliktlinjer om rasism, imperialism och föreställningar om vad som konstituerar rättfärdiga krig och interventioner.

Där Bergreen hjälper oss att förstå de rent praktiska följderna av Columbus landstigning på San Salvador 1492 inventerar Azar de teoretiska och ideologiska. Det är två mycket olika böcker som tillsammans bildar en rik och myllrande väv på det eviga och oemotståndliga temat om människans villkor i en värld som vi måste dela med varandra.

Så varför detta intresse för Christofer Columbus och hans vilsna upptäckt just nu, alldeles i början av det 21:a århundradet?

Laurence Bergreen avslutar sin magnifika biografi med en stillsam iakttagelse som placerar Columbus mitt ibland oss: