Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Morden vi ärvde

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri återvänder till den plats där hennes förfäder mördades.

Min farfar hette Gabriel. Hans föräldrar – Karmo och Birje – mördades. Han hade över tio farbröder och fastrar. Endast en av dem överlevde massakrerna.
Rakel Chukri på plats i Midyat.Bild: Rakel Chukri
Min farmor hette Rakel.
Hennes föräldrar – Yusuf och Manje – blev bortförda före folkmordet. Man vet inte vad som hände med dem. De kan ha mördats. De kan ha svultit ihjäl.
Hundra år har passerat sedan Folkmordet i det Osmanska riket 1915 då den kristna befolkningen krossades.
Det låter som en evighet. Men i min assyriska familj är hundra år endast två generationer bort.
Farmor var runt två år när hennes föräldrar försvann, farfar några år äldre. De växte upp som föräldralösa, ett öde som de delade med mängder av andra barn i området som idag är sydöstra Turkiet.
Det beräknas att över en miljon armenier och trehundratusen assyrier/syrianer och kaldéer dödades. De flesta var män. Många kvinnor togs som sexslavar eller blev bortgifta. Många barn ”adopterades” av förövarnas familjer eller togs omhand av sina överlevande äldre släktingar.
Den som har rest genom sydöstra Turkiet minns den röda jorden, de oändliga vinfälten, bergen som rymmer över tusen år gamla kyrkor och byarna där tiden verkar ha stått still. Det är en både torr och bördig plats som har en särpräglad skönhet.
Men då, för hundra år sedan, var marken indränkt i blod. Vittnesmål beskriver hur det låg lik överallt. De var slängda i brunnar och latriner, de flöt fram längs floderna, de låg längs vägarna. Städerna var fyllda med kroppar, likaså områdena runtomkring. Vissa byar utplånades helt, i några få lyckades man göra motstånd.
På denna plats växte mina farföräldrar upp.
Skriken måste ha varit outhärdliga.
Sedan kom tystnaden.
Det skrevs en sång om farmors pappa Yusuf, den vackre unge mannen med röd mustasch. Han hade fått sin skönhet från gud, får jag höra. Men sången, nej, det finns nog endast en släkting som minns den. Han bor i Örebro nu och är över nittio år. Jag vågar inte ringa och be honom sjunga den.
Det sägs att Yusuf och frun blev bortförda för att de var så vackra. Att folk blev svartsjuka på deras yttre.
Så där ser många av släktens äldsta minnen ut. Episodiska. Kortfattade. En del låter som myter. Det är inte så konstigt. De som överlevde folkmordet var tragiskt få, många var bara små barn. Det uppskattas att nittio procent av vår familj utplånades.
Från min uppväxt minns jag de fina sakerna som berättades. Om vår farfar som växte upp och blev känd i hela trakten för sina muskler och sitt stora hjärta. Om vår mjuka farmor som ska ha varit blond och haft blå ögon. Deras namn lever vidare bland barnbarnen och barnbarnsbarnen, varav de flesta bor i Sverige sedan slutet av 1960-talet.
Känns som att vi tillhör ett sagofolk
Men så fanns det där andra, den eviga skuggan.
Det som kallas Seyfo, folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer som urfördes parallellt med blodbadet på armenier i Osmanska riket.
Seyfo, svärdets år. Seyfo, som man aldrig får glömma men som det talas om så sällan. Seyfo, som man måste minnas men vet så lite om. Seyfo, som har varit närmast osynligt i historieböcker världen runt.
Kunskapen om assyrier/syrianer och kaldéer är på vissa håll så liten att det ibland känns som att vi tillhör ett sagofolk. Som att vi nästan utplånades då för hundra år sedan.
Åren efter folkmordet blev ämnet bannlyst. De som trotsade detta kunde försvinna, berättar pappa. Alla runtomkring honom hade släktingar som var borta men som barn hörde han bara de vuxnas viskningar. Han var cirka tio år när han fick höra om morden och svälten.
De ville inte skrämma oss barn, säger pappa. Och jag tänker: de vuxna var kanske själva rädda, för övergreppen mot de kristna minoriteterna slutade inte år 1915.
Men då, under Seyfo, hade farfar och hans tre systrar överlevt. Bland kusinerna var det bara flickor som hade klarat sig. Deras enda överlevande farbror tog hand om dem allihop.
Farfar Gabriel hade räddats genom att ta sig till Anhel, en av få städer som inte attackerades. Vid stadens portar stod vakter och människor, som flytt mordvågen i området, strömmade till.
David Gaunt, historieprofessor vid Södertörns högskola skriver i ”Massacres, Resistance, Protectors” att de anfallande valde mellan att attackera Anhel och Ayn-Wardo. De valde den sistnämnda. Från Anhel smugglades mat, salt och vapen till kamraterna i Ayn-Wardo.
Maten tog sedan slut i Anhel, berättar pappa, många dog av hunger. Folk som gav sig ut på vägarna för att leta efter mat mördades.
Men farfar klarade sig. Det vet jag. Men jag vet inte hur han mådde efteråt. Hur ofta han tänkte på människorna som trängdes inne i Anhel, livrädda för det som hände utanför. Vad mindes han av föräldrarna som mördades när han var så ung? Hur var det att växa upp i ett samhälle med så många barn men så få vuxna?
”Livet i Turkiet var svårt”, säger pappa.
”Man var inte fri att prata. Här i Sverige kan alla tala.”
Men innan vi verkligen kan tala fritt om det måste ytterligare en sak nämnas. I det som är min farfars och farfarsfars hemland får deras öden inte offentliggöras. Man kan inte säga att en mordvåg på kristna armenier, assyrier och greker – legitimerad från högsta ort – svepte fram över Osmanska riket.
Porträtt av Kemal Atatürk. Vid Taksim-torget i Istanbul.Bild: Vadim Girda/AP (2013)
I Turkiet är ordet folkmord bannlyst i kombination med årtalet 1915. Trots att Turkiet inte ens existerade då har landet gjort det till en hjärtefråga att förminska händelserna för hundra år sedan.
Det påstås att det var ett inbördeskrig där folk dog på båda sidor. Historierevisionismen har upphöjts till nationalsport bland landets politiker och akademiker. Skolböckerna innehåller lögner.
Enligt lagparagraf 301 kan tal om folkmordet leda till fängelsestraff. Förläggaren Ragip Zarakolu dömdes till exempel 2008 till fem månaders fängelse för att ha publicerat en bok om det stora F-et.
Förklaringen är att Turkiet, ända sedan landet grundades 1923, har lidit av samma sjuka som det Osmanska riket på sluttampen: en hårdnackad nationalism där alla minoriteter ses som ett hot.
Det var, fram tills för inte särskilt länge sedan, förbjudet att ha assyriska eller kurdiska namn. Böcker på minoritetsspråken fick inte ges ut. Medborgarna skulle alla vara turkar, några andra identiteter tilläts inte.
När Osmanska riket hade gått under och liken av miljontals armenier, assyrier och greker förmultnat, hade den nya staten kunnat två sina händer från sina förfäders synder. Flera av arkitekterna bakom folkmordet hade ju dömts av osmanska militärdomstolar för sina brott (förmodligen efter viss press från andra länder).
Turkiet hade kunnat acceptera detta och gått vidare, men valde i stället en schizofren mellanväg.
Kemal Atatürk, Turkiets förste president, uttryckte å ena sidan sin avsky för massmorden, å andra sidan upphöjdes sedan vissa av mördarna till nationalhjältar.
Det är som att man inte kunde acceptera att det under den nya nationen, bokstavligt talat, fanns oändliga mängder lik. Turkiet ville ha en strålande start som skulle bana vägen för en fantastisk framtid. Turkiskheten upphöjdes till en vidunderlig identitet, som svävade högt över andra folkgrupper. Det fanns inte utrymme för att tala om att gårdagens turkar hade hetsat sina soldater och medborgare att slakta och våldta sina kristna grannar. För när det nya riket Turkiet badade i ljus skulle även under-såtarna göra det.
Det visar hur livsfarliga nationalmyter är.
Den holländske akademikern Ugur Ümit Üngör, född i Turkiet, har sagt: ”Om du ljuger för ett land med åttio miljoner invånare i nittio år, hur svårt är det inte att nu säga: ’Förresten, allt vi har berättat är en lögn’.”
Nu har det gått ytterligare tio år. På fredag, 24 april, har exakt hundra år passerat.
I det osmanska riket fanns en religiös uppdelning. Icke-muslimer skulle betala högre skatt, bära andra kläder och fick inte tillträde till de högsta posterna. De kristna grupperna krävde större rättigheter och beskydd.
Under slutet av artonhundratalet genomfördes attacker mot kristna i flera delar av imperiet.
Ur artikel i New York Times 15 december 1915.Bild: Public Domain/Wikimedia Commons
Washington Heralds förstasida 19 december 1915.Bild: Public Domain/Wikimedia Commons
10 september 1895 skrev New York Times på sin förstasida: ”Another Armenian Holocaust”. Svante Lundgren skriver i boken ”I svärdets tid” att det antagligen var första gången som ordet holocaust användes för ett människorättsbrott.
Det var inte bara armenier som attackerades. Pappas assyriska släkt drabbades hårt och var tvungen att lämna sin framgångsrika fabrik i Siirt.
Ottomanerna fokuserade främst på den större kristna minoriteten, armenierna, som de ansåg vara bråkmakare. I november 1895 brändes affärsdistriktet i Diyarbekir ner. Bland dödsoffren fanns bland annat tusen armenier. Men i den ottomanska rapporten var det offren som fick bära skulden, det påstods att de hade manipulerats av utländska krafter (England). Övergreppen pågick under två decennier. Tills man beslöt sig för att slutligen ”lösa” problemen.
Den 24 april 1915 greps fyrahundra armeniska intellektuella i Konstantinopel. De avrättades och därmed öppnades helvetetsgapet. Ledarna i Osmanska riket pekade ut det armeniska folket som rebeller som med stöd av Ryssland ville splittra landet. Det fanns också en rädsla för att fler delar av osmanska riket skulle brytas ut, imperiet hade nyligen förlorat Balkan.
Inrikesministern Talaat Pascha skickade ut befallningar om att deportera armenierna. De skickades iväg i kolonner genom hela landet. Målet var att de skulle vandra till den syriska öknen, men en stor del mördades på vägen eller svalt ihjäl. Över en miljon dog.
Talaat Pascha vidhöll under hela folkmordet att dessa var fiender som var tvungna att hanteras. Armenierna hade förvisso självständighetsrörelser men attackerna från Osmanska riket var orimliga.
Osmanerna påstod till exempel att på varenda plats där armenier attackerades pågick ett uppror, något som bland annat den turkiske historieprofessorn Selim Deringil har tillbakavisat.
Skälen från ledningen förklarar inte heller varför samtliga kristna minoriteter i landet utsattes för massmord 1915. Till och med Osmanska rikets allierade, Tyskland, ifrågasatte varför assyrier/syrianer/kaldéer attackerades om det nu var armenierna som utgjorde ett hot. Talaat Pascha blånekade till att Osmanska riket låg bakom dessa överfall och skyllde bland annat på odisciplinerade kurdiska ligor i landet.
Men faktum är att det som började som en attack mot armenierna resulterade i en religiös utrensning.
En syrisk-ortodox präst i Midyat. Gudstjänsterna hålls fortfarande på nyarameiska.Bild: Rakel Chukri
Midyat. De flesta assyrier/syrianer har lämnat staden, men ett fåtal finns kvar.Bild: Rakel Chukri
Tur Abdin. Så kallas området i sydöstra delen av Turkiet. Där finns de större städerna Mardin och Midyat, en mängd byar och äldre kyrkor och kloster. Det anses vara ett hjärteområde för assyrier.
Kristendomen har funnits här sedan 300-talet då området låg precis mellan det persiska och det romerska riket. Under Saffransklostret utanför Mardin finns en uråldrig helgedom där solen dyrkades. Det är en plats med otaliga historiska skikt.
1915 bestod den assyriska befolkningen av syrisk-ortodoxa, katoliker, protestanter och Österns assyriska kyrka. När attackerna mot armenier påbörjades i Konstantinopel sades det först att de andra kristna grupperna var fredade. Men det visade sig snabbt vara en lögn.
Jag är inte utan samvete och kan inte medverka till massakern
De flesta historiker har koncentrerat sig på de armeniska offren. Det är förståeligt på många sätt. Armenierna var flest, och den grupp som Osmanska riket tydligt pekade ut. Delen av folkmordet som kallas Seyfo, som riktades mot assyrier/syrianer/kaldéer, är inte lika känd – men den var inte mindre brutal.
Det är få som kan säga exakt varför attackerna utökades till andra än armenier. Assyrierna utgjorde knappast ett militärt hot och hade få politiska band till utländska nationer. Men religiöst motiverade attacker mot kristna var inte ovanliga i de här trakterna och nationalismen kokade i riket sedan Ungturkarna tagit över makten 1908 och förvandlat sultanen till en nickedocka.
Vissa har menat att massmorden på assyrier krasst handlade om att stjäla deras egendomar och att komma över deras land, och att man passade på när landet ändå rensades på ”fel” folk. Det uppfattades också som legitima handlingar. Inrikesministern var väl medveten om vad som hände i Tur Abdin, men satte aldrig helt stopp för det.
De som utförde massmorden var främst turkiska soldater och kurdiska ligor. Men det fanns också ledande personer som vägrade delta. Den 25 maj reste Reshid Bey, guvernör i Diyarbakir, till Mardin. Han krävde att den lokala chefen, Hilmi Bey, skulle arrestera stadens kristna ledare. Hilmi Bey vägrade och svarade: ”Jag är inte utan samvete och kan inte medverka till massakern på ottomanska undersåtar som är oskyldiga och lojala till regeringen.” Hilmi Bey blev ersatt.
År 2006 kom David Gaunts ”Massacres, Resistance, Protectors” som förmodligen är den mest detaljerade boken om Seyfo. Där listas 178 byar som attackerades. I tjugotalet fall skyddades byborna av sina muslimska grannar, men resten är en blodig historia om mord, massvåldtäkter, tortyr, förnedringar och plundringar.
Det finns en stor skillnad mellan folkmordet på armenier och assyrier. Assyrierna skickade inte iväg i deportationskaravaner genom landet – i stället mördades de i eller i närheten av sina hem. De flesta attacker började sommaren 1915.
Det finns ett kapitel i Gaunts bok som jag länge drog mig för att läsa, det handlar om mina föräldrars födelsestad: ”The destruction of Midyat.” Där skildras hur olika religiösa grupper cyniskt spelades ut mot varandra. Förövarna påstod först att de endast skulle ta itu med armenierna. Sedan gav de sig på stadens protestanter. Sedan katolikerna. Sedan de syrisk-ortodoxa.
Ledarna för de olika samfunden i Midyat hade först lovat att hjälpa varandra, till och med svurit på en bibel, men när slakten närmade sig var självbevarelsedriften starkare. En naiv förhoppning om att den egna gruppen skulle kunna räddas om man inte la sig i övergreppen på de andra.
Det är en del av Seyfo. Offer för folkmord förvandlas inte automatiskt till helgon.
Men det fanns också gott om hjältar.
Från staden Midyat leder en underjordisk tunnel till klostret Mor Abrohom. Det blev en flyktväg under folkmordet 1915.Bild: Rakel Chukri
Från centrum i Midyat gick en underjordisk tunnel till klostret Mor Abrohom. Genom den kunde människor fly till den högt belägna staden Ayn-Wardo. Högst upp finns en kyrka som mer liknar ett fort med tjocka väggar. Sommaren 1915 gömde sig sex- till sjutusen assyrier där. Staden omringades i mitten av juli av trettontusen män.
Belägringen pågick i nästan två månader men förövarna lyckades inte inta staden. Med Ayn-Wardo som bas kunde också en assyrisk milis på sjuhundra personer utföra räddningsoperationer i andra byar.
I David Gaunts bok berättar en av pappas släktingar, Hanna Polos, om hur hans far var en av dem som medlade med anfallarna. En annan släkting, min mormorsmor Sara, befann sig också i kyrkan. Hon var fem år. Efteråt bar hennes bror henne på ryggen till Midyat, en sträcka som tar två timmar att gå. Deras föräldrar var dock borta.
Staden Azakh är ett annat exempel på en stad som belägrades. Byborna hade förstått vad som var på gång och byggt barrikader, utkiksposter och hemliga tunnlar. När de turkiska soldaterna krävde att stadens få armenier skulle utlämnas ljög den assyriske ledaren och sade att några sådana inte fanns i staden.
En natt lyckades assyrierna stjäla till sig modernare vapen från soldaterna utanför. Innan dess hade de endast haft tillgång till primitiva krigsredskap, de hade bland annat gjort krut av träkol, trärötter och exkrementer som kokades.
Med små medel lyckades byborna hålla stånd och belägringen bröts.
Jag minns när David Gaunts bok kom ut, hur unik den var. Varenda by i Tur Abdin fanns nämnd där. En släkting höll upp boken och sa: här finns alla fakta om Seyfo. Kontrasten till den tidigare tystnaden var enorm. Det som under pappas uppväxt var viskningar, fanns nu nertecknat.
Foto från 1919 som visar offren i ”den stora slakten”, här utanför ett sjukhus i Aleppo i Syrien. Enligt texten på fotografiet i det armeniska nationalarkivet har människorna massakrerats i februari 1919.Bild: TT
Vissa säger att minst 300 000 assyrier mördades.
Till skillnad från attackerna mot armenier finns få officiella dokument om övergreppen mot assyrier i Tur Abdin. Men i Gaunts bok finns en mängd vittnesmål som nedtecknats av Jan Bet-Sawoce, som jobbar på Södertörns högskola.
Där finns prästen Ne’man Beth-Yawno som var sju år under Seyfo. Han berättade att människodelar låg utspridda överallt. ”De som överlevde denna katastrofala situation svalt och lärde sig att överleva på gräs som djur.”
Där finns Yawsef Babo-Rhawi, elva år gammal under Seyfo, som berättar hur personer överlevde genom att gömma sig bland liken.
Att ta sig igenom vittnesmålen är att vada genom lidande. De är fyllda med detaljer om amputerade kroppsdelar och brutala dödsmetoder. Stanken från alla lik. Högar med kroppar som inte fick begravas. Tvångskonverteringar till islam. Byar som utplånades.
Detta är min släkts historia. Men när vi, barn och barnbarn och barnbarnsbarn till överlevande och döda, återvänder till Tur Abdin, är det som att inget av detta har hänt. Flera av städerna har fått nya, turkiska, namn. Ayn-Wardo finns inte längre på kartorna – den heter numer Gülgöze. Azakh heter Idil. Dayro da slibo heter Catalcum. Beth-Debe heter Daskan.
De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga i morgon
Inför årsdagen hör jag av mig till en assyrisk organisation i Sverige. Jag frågar om några kommer åka till Tur Abdin. Svaret är att det är otydligt om en manifestation för Seyfo ”ens är möjlig eller tillåten att genomföra”.
F-ordet är förbjudet enligt Paragraf 301. Endast viskningarna är lagliga.
Hur kan man sörja där, om man måste vara orolig för att pekas ut som en motståndare till staten?
På så sätt har tiden stått still. Våra förfäder utmålades som fiender. Hundra år senare anses deras släktingar fortfarande kränka den turkiska staten om de vill hålla minnena vid liv. Inte ens i döden får offren vara offer.
Förövarnas namn finns däremot kvar. Inrikesministern Talaat Pascha dömdes till döden för sina brott, men hans namn pryder flera gator. Samma sak med läkaren Mehmet Reşid, en av männen bakom massmorden, som talade om att armenier var mikrober som hade angripit nationens kropp. Men i Tyskland finns inga gator döpta efter Hitler, Himmler eller Goebbels.
”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga i morgon.” Så heter historieprofessorn Klas-Göran Karlssons bok om folkmordet 1915.
Orden är inrikesministern Talaat Paschas, som bar huvudansvaret för massmorden. I ett samtal med den amerikanske ambassadören Henry Morgenthau förklarade Talaat att inte ens armeniska barn eller uppenbart oskyldiga vuxna kunde lämnas ifred. De kunde ju bli fiender i framtiden.
Så rättfärdigade han människorättsbrotten. Genom kollektiv skuldbeläggning.
Vi vet att det tankesättet är orättfärdigt. Därmed måste man även dra slutsatsen att förövarnas barn och barnbarn är oskyldiga.
Som Klas-Göran Karlsson skriver är det dock vanligt att ”efterföljare håller tyst om eller till och med aktivt förnekar att förfäderna utförde sådana grymheter som ett folkmord”. Det beror på psykologiska mekanismer men också pragmatiska, ”att slippa betala kompensation till offren”.
Det är på samma sätt en psykologisk mekanism att lidandet fortplantas bland offrens arvingar. Det är en känslig fråga, att det bland många assyrier och armenier finns ett levande hat som förs vidare till nästa generation. En kurdisk bekant, boende i Sverige, har berättat hur en assyrier plötsligt utbrast: Du dödade min farfar!
På nätet är det vanligt med infekterade debatter där armenier och assyrier kräver en ursäkt från turkar och kurder. I många familjer är det otänkbart att tillåta giftermål med muslimer.
Författaren Varujan Vosganian, barnbarn till överlevande armenier, har berättat att hans morfar aldrig lärde honom att hata eftersom han själv räddades av en turk.
För några år sedan hörde jag Vosganian tala om de tre möjliga stadierna efter övergrepp: att glömma, att hämnas, att förlåta.
Att glömma är att ignorera det förflutna. Det är aldrig en lösning, eftersom det innebär att historiens misstag kan upprepas.
Att hämnas innebär att lidandet flerfaldigas.
Att förlåta är det enda konstruktiva alternativet, men också det svåraste. Man kan inte försonas ensam, man behöver en partner. Vosganian jämförde Folkmordet 1915 med Förintelsen, det är som om tyskarna skulle ha vägrat ta ansvar efter kriget.
Samma process gäller även för förövarnas arvingar. Historierevisionismen i dagens Turkiet drabbar även dem eftersom den också döljer deras historia.
Ruinerna kring Den heliga frälsarens kyrka i orten Ani, i nuvarande Turkiet. I Ani utkämpades en del strider under Första världskriget. 2008 meddelade den turkiska staten att den skulle bekosta restaurationen av en del kyrkobyggnader. Beskedet kan tolkas som en försoningsgest gentemot Armenien, som har sin gräns helt nära Ani.Bild: Burhan Ozbilici/AP
Tystnaden har dock minskat de senaste åren. Det har tagits små steg mot försoning mellan vissa turkiska och armeniska politiker. Och det finns några turkiska forskare som har talat om massmorden och tvångskonverteringar av kristna.
2008 släpptes den turkiska människorättsjuristen Fethiye Cetins bok ”My Grandmother”. Den handlar om hennes mormor Seher som var ett av otaliga kristna barn som kidnappades under folkmordet och uppfostrades som turkar och muslimer. Det tog sextio år innan mormodern avslöjade hemligheten för sitt barnbarn, att hon föddes som Heranuş Gadaryan av armeniska föräldrar.
När det på mormoderns begravning påstods att hennes föräldrar hette Esma och Hüseyin protesterade Fethiye Cetin och sa högt: Nej, de hette Isguhi och Hovannes!
Boken blev en succé. Det visade sig att många turkar hade undrat över äldre kvinnliga släktingar som verkade sakna ett förflutet.
Fethiye Cetin nämnde dock inte ordet folkmord i berättelsen eftersom hennes mormor inte använde det. Det kan vara en förklaring till öppenheten kring ämnet.
Men det visar också hur stark historiens kraft är, vi måste alla hitta ett sätt att leva med det förflutna. I längden är tystnaden alltid outhärdlig.
Där och då var jag inte en människa, utan ett spöke
Idag har de flesta armenier och assyrier lämnat Turkiet. Vi är utspridda över hela världen. På fredag, den 24 april, kommer många att i tanken befinna sig i sina gamla städer. De vars namn suddats ut men som lever kvar i minnet.
Enligt Varujan Vosganian är efterlevande till hälften här och till hälften i dödsriket. Vi vill inte ha ett erkännande för att få mark eller ersättning utan för att enas, har han sagt och många kan nog instämma i det.
De senaste åren har flyktingar från Syrien och Irak kommit till Midyat. Oron är stor att Mellanöstern ska tömmas på kristna. Många kämpar därför för att Nineveslätten i Irak ska bli en självständig region för bland annat assyrier och yazidier.Bild: Rakel Chukri
För assyriernas del kommer hundraårsdagen vara särskilt plågsam. Återigen tvingas vårt folk fly. IS härjningar i Irak och Syrien – mord, våldtäkter, krav om att konvertera eller dö – känns igen. Den mäktiga, vackra floden Tigris löper fram genom Mosul i Irak, staden som tömdes på sin ickemuslimska befolkning av Islamiska staten.
Seyfo, svärdets år, är tillbaka. Dåtid och nutid smälter samman. För hundra år sedan förfasades omvärlden av det Osmanska rikets handlingar, men ingen ingrep. Liksom idag.
Tigris rinner också genom Tur Abdin. För hundra år sedan fylldes den med lik och vattnet färgades rött. Panikslagna människor dränkte sig själva och sina barn där – att dö för egen hand ansågs bättre än att huggas ner av någon annan.
Området Tur Abdin är fyllt med omärkta gravar. Någonstans där finns farfars föräldrar Karmo och Birje. Någonstans där finns farmors föräldrar Yusuf och Manje.
Men vi vet inte var.
När jag besökte Tur Abdin för några år sedan la jag handen på de tjocka väggarna i Ayn-Wardos kyrka. Fortet som skyddade så många av oss. Jag besökte klostret Zafaran där över tusen flyktingar gömde sig, varav hälften dog i epidemier. Jag vandrade över den hemliga tunneln till klostret Mor Abraham i Midyat. När vi passerade skyltar till byar med turkiska namn berättade mamma vad de egentligen hette.
Här, mellan floderna Tigris och Eufrat, har assyrierna levt och dött i tusentals år. Men jag har träffat otaliga turkar som inte vet vilka assyrierna är.
Den där heta sommaren i Tur Abdin träffade jag en man som frågade: varför åkte ni härifrån? Jag blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det. För hans fråga var uppriktig. Han visste inte varför. Där och då var jag inte en människa, utan ett spöke.

Folkmordet

Osmanska riket uppkom ca 1300. Försvagades under 1800-talet då Tunisien och Egypten förlorades. Stred i Första världskriget tillsammans med Tyskland, Bulgarien och Österrike–Ungern. Imperiet höll på att falla samman och Ungturkarna genomförde en statskupp 1908. Förhoppningen var att genom en hårdför turkisk nationalism förhindra imperiet från att falla sönder. Minoriteter pekades ut som fiender mot riket.
1915 påbörjades folkmordet och massakrer pågick under flera år. Över en miljon armenier och 300 000 assyrier/syrianer/kaldéer dog. Även pontiska greker dödades.

Assyrier?

Assyrier/syrianer/kaldéer är en kristen folkgrupp med samma etnicitet. De är idag utspridda över hela världen men deras rötter finns i Turkiet, -Syrien, Iran, Irak och Libanon.
Assyrier och syrianer talar nyarameiska, en modern version av språket som Jesus talade, men har inte kunnat enas om folkgruppens historiska ursprung. I Sverige har assyrier och syrianer därför skilda föreningar och ibland till och med skilda kyrkor.

Böcker om folkmordet

David Gaunt, ”Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I” (2006).Klas-Göran Karlsson, ”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga i morgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd” (2012).Svante Lundgren, ”I svärdets tid – det osmanska folkmordet på kristna minoriteter” (2009).Fethiye Cetin, ”My Grandmother” (2008).Alma Johansson, ”Ett folk i landsflykt. Ett år ur armeniernas historia” (1930).
Gå till toppen