Kultur & Nöjen

Ett decennium i vetenskapens gränsland

Tio har gått sedan Sveriges mest kontroversiella professur tillsattes.
Och stridsyxan har aldrig riktigt grävts ned. Hör verkligen forskning om telepati hemma vid ett seriöst universitet?
Vi träffade psykologen Etzel Cardeña för ett samtal om utanförskap, kritiker - och vetenskapens gränser.

Han har åtminstone ett av institutionens bästa rum. Ett klassiskt professorsnäste, belamrat av böcker och papper. Längs ena väggen en parad av priser och utmärkelser, längs andra en välfylld bokhylla.
– Ja, de där kan du bara lägga åt sidan, säger Etzel Cardeña, när jag grabbar tag i en pappersbunt på besöksstolen.
Jag kastar ett öga på dokumenten: det är dramatik, manus till en teaterpjäs.
– Det stämmer! Jag regisserar en uppsättning av en pjäs av David Mamet. Vi ska ha premiär alldeles snart, berättar Etzel Cardeña.
Dramatiken har länge varit viktig för honom. Det är också som skådespelare han haft några av de starkaste upplevelser av just det som hans akademiska forskning kommit att handla om: förändrade medvetandetillstånd.
Så långt inget ovanligt. Det som är udda med Etzel Cardeña är att han är en av ytterst få professorer i parapsykologi - alltså den gren av psykologin som handlar om upplevelser och erfarenheter som inte nås de kända sinnena.
Som tankeöverföring.
Just det. Tankeöverföring.
– Det stora problemet är att de flesta människor aldrig läst något om vetenskaplig parapsykologi, säger Etzel Cardeña. Hur kan man forska i magi eller astrologi på universitet, tänker de.
Kanske är det själva namnet som är problemet. Para-psykologi låter givetvis som något som ligger utanför den gängse vetenskapen.
– Det ser ut som om det är en annan sorts vetenskap! Det är bättre att säga att jag forskar om anomalous experiences.
Ordet anomali betyder något som inte passar in, som faller utanför ramen. Det är upplevelser som delas av många människor men som ännu letar efter en förklaring. Det mest typiska exemplet är en person som plötsligt vet att en anhörig gått bort - kanske genom en ovanlig dröm. Att forska inom parapsykologi är att försöka hitta en förklaring till sådana föraningar. Förklaringar som inte handlar om dåligt minne, yvig fantasi eller psykiska problem.
Redan här finns det förstås många rationellt lagda personer som drar öronen åt sig. Sådan tankekraft existerar inte.
Etzel Cardeña är - föga förvånande - av en annan åsikt.
– Om man tittar noga ska jag ändå säga att vi har bevis för att de här psi-fenomenen existerar. Inte perfekta bevis, men ändå. Samma sorts bevis som inom vanlig psykologi.
Det är ett djärvt påstående. Och det blir inte mindre djärvt när man betänker vilken extraordinärt svår forskningsuppgift det är hitta belägg för sådant som just parapsykologerna letar efter.
– Det är en kapacitet som vi inte kan styra med viljan. Vi kan inte ta den i anspråk när och hur vi vill.
Den förmodade förmågan till psi (som kapaciteten eller kraften kallas) har också egenheten att den framför allt gör sig påmind i extrema situationer - som när någon dör i en olycka eller liknande. Det är omständigheter som omöjligt går att rekonstruera i ett laboratorium.
För att få en stark signal - det vill säga, massor av psi-aktivitet - skulle man alltså först behöva hitta en grupp skickliga skickliga psi-kommunikatörer. Därefter skulle man - utan kommunikatörernas vetskap - exempelvis ta livet av en stor grupp av deras anhöriga.
Det säger sig självt att det är ett experiment som svårligen låter sig utföras - och det inte bara för sin uppenbara olaglighet.
Faktum är att det stupar redan på första ledet, att hitta dem som är bra på psi-uppdrag.
Etzel Cardeña har nämligen försökt - och misslyckats.
– Jag hade en hypotes om att personer som är extra mottagliga för hypnos också skulle vara skickliga på psi-uppdrag. Men det stämde inte alls, säger Etzel Cardeña med ett muntert skratt.
Han jämför med uppgiften att i ett laboratorium, få någon att producera en lysande dikt, målning eller komponera musik.
– Då förstår du hur svårt det är.
****
Resten af min formue skal tilbydes et svensk universitet i rækkefølgen Lund, Upsala, Stockholm, idet det pågældende universitet skal forpligte sig til at anvende renterna af den urørlige stamkapital til hel eller delvis aflønning af en professor, eventuelt docent, i parapsykologi kædet til undervisning i hypnologi.
Historien om Lunds universitets mest udda professorsstol börjar 1961. Då skriver den danske fabrikören Poul Thorsen ovanstående formuleringar i sitt testamente. I det anges att hans förmögenhet ska ägnas två syften. Det ena var att garantera livslång försörjning åt två kvinnor, trotjänare i det Thorsenska hushållet. Det andra var att finansiera forskning inom Thorsens stora intresse, parapsykologi.
Från början ville Thorsen gynna Köpenhamns universitet, men de tackade nej. Samma besked mötte Thorsen i Stockholm.
Till slut accepterade Lunds universitet donationen. En viktig roll spelade dåvarande rektorn Philip Sandblom, som tyckte att pengarna kunde komma väl till pass. Tillsammans med psykologiska institutionen lyckades Lunds universitet dessutom delvis vinkla om donationens syfte, så att den också inkluderade forskning inom det något mer accepterade fältet hypnologi, alltså forskning om hypnos.
I början av 2000-talet hade den sista av de två kvinnorna i testamentet avlidit och pengarna kunde till sist betalas ut till Lunds universitet, där professorerna på psykologiska institutionen inte såg några hinder för att utlysa tjänsten. Så gjordes i maj 2003.
Att det inte var vilken tjänst som helst stod ganska snart klart. Inte minst för dekanen för samhällsvetenskapliga fakulteten, Sune Sunesson, som fick hantera Lunds universitets förmodligen mest arbetskrävande tillsättningsärende någonsin.
Det gick ganska snabbt att sortera bort de mest uppenbara virrpannorna. Den verkliga striden uppstod sedan det blivit känt att lärarförslagsnämnden i januari 2005 förordat den välmeriterade hypnosforskaren Etzel Cardeña för tjänsten.
Extra mycket bakut slog det lilla Svenska sällskapet för parapsykologisk forskning. De ville se sin styrelseledamot, den brittisk-svenske forskaren Adrian Parker från Göteborg, som professor i Lund. Inte någon - i deras ögon - okänd mexikan som mest verkade hålla på med hypnos.
– Jag märkte hur otroligt inflammerat det var, och hur lätt det var för olika fraktioner att mobilisera. Det gällde ju framför allt de här svenska parapsykologiska typerna, som envist ansåg att den här engelsmannen skulle ha tjänsten, minns Sune Sunesson.
Nu bröt papperskriget ut i universitetsadministrationens korridorer. Sällskapet för parapsykologisk forskning anlitade omgående en egen jurist för att visa att Universitetets tolkning av testamentet var fel, att den glidning i riktning mot hypnosforskning som gjort det möjligt att välja Cardeña saknade täckning.
Hela dåvarande Universitetsledningen engagerades i inlageförfattandet.
– Det lades ner ett jävla jobb, alltså. Rektor, universitetsdirektören, handläggarna. Det tog en evig tid, minns Sune Sunesson.
– Sen blev det inte bättre av att en massa andra viktigpettrar la sig i, sällskapet för vetenskap och förnuft eller vad de nu heter. De hade ju ingen aning om vem Cardeña var. Det var bara symbolpolitik. Nån slags käpphäst.
***
Parapsykologin har skuggat den mer etablerade forskningen i psykologi och biologi i århundraden. Lika länge har mer ambitiösa forskare försökt avgränsa ämnet och envetet peka på saker som inte ska räknas dit. Associationer till spöken, flygande tefat och astrologi har fortsatt att sväva över ämnet.
Parapsychological Association, grundat 1957, är världens parapsykologers främsta sammanslutning. Med vetenskapens organisation och system försöker de ringa in den parapsykologiska forskningens huvudfåror.
Den första är survival, alltså hypoteser kring huruvida medvetandet kan leva vidare efter kroppens död - eventuellt i form av reinkarnation.
Den andra är psykokinesi, alltså förmågan att påverka föremål utan att fysiskt interagera. Att få saker att flytta sig eller flyga är typiska exempel.
Den tredje delen är ESP, det vill säga att överföra och ta emot information utanför de vanliga sinnena. Det är också inom detta fält Etzel Cardeña forskat under sina år i Lund.
Det vanligaste sättet att testa sådan kommunikation är med ganzfeld-metoden. Där får en försöksperson - till exempel den ena i ett syskonpar - en bindel för ögonen och vitt brus i tättslutande hörlurar. Den andra försökspersonen får i ett annat hus till exempel titta på videoklipp, som slumpvis valts ut av en dator eller bara associera fritt.
Grundtanken bakom ganzfeld-metodiken är att blockerandet av andra sinnestillstånd ska underlätta tankeöverföring. Om den förra försökspersonen gissar mer rätt än slumpen gällande vilka videoklipp som den andra sett, kan det ses som belägg för tankeöverföring (menar åtminstone metodens tillskyndare).
– Här menar jag att det finns bevis idag. Vi ser att den här sortens psi-fenomen existerar, säger Etzel Cardeña.
När hans forskning med ganzfeldmetodik skildrades i en artikel i Universitets tidskrift LUM 2012 väckte det stor kritik. Cardeñas uttalanden om att tankeöverföring fungerar och att detta bevisats av parapsykologisk forskning provocerade.
– Vi tror att allmänheten förväntar sig att Universitetet står för rationalitet och förnuft. Det här skadar vårt anseende, menade till exempel Bertil Halle, professor i biofysikalisk kemi, som tillsammans med ett tiotal kollegor skrev ett öppet protestbrev mot Cardeñas forskning.
***
Det så kallade demarkationsproblemet är vältrampad vetenskapsfilosofisk mark. Vad är vetenskap - och vad är det inte? Och vad krävs för att något ska anses vara vetenskap?
De första försöken att hitta en gräns utgick från formella krav. Den mest kända definitionen lanserades under 1930-talet av den brittiske filosofen Karl Popper. Hans oerhört inflytelserika tanke var att sann vetenskap skulle vara falsifierbar. Det innebär att varje påstående skulle kunna motbevisas av andra, tänkta observationer. Med detta synsätt skulle till exempel Freuds idéer om det undermedvetna inte vara vetenskap, eftersom det omöjligen går att bevisa att det undermedvetna inte existerar.
Ett annat typ av formellt krav är experiment ska kunna upprepas. En annan forskare ska alltså kunna samma sak och nå samma slutsats. Problemet med den här sortens gränsdragningar är att de lätt utesluter mycket som vi idag betraktar som självklart giltig vetenskap - inklusive stora delar av humanioran och samhällsvetenskapen, som inte alls bygger på experiment som går att upprepa.
De senaste decennierna har vetenskapsfilosofer betonat sociologiska aspekter - framför allt då vetenskapens förmåga att bygga allianser och vinna acceptans inom en större grupp.
– Ett första krav är att forskningen ska vara begriplig, den måste bygga på instrument som också kollegor inom samma fält förstår och kan acceptera. Ett andra är att forskningen skapar en självständig grupp av forskare, som får respekt och erkännande inom ämnet, berättar Victoria Höög, docent i vetenskapshistoria vid Lunds universitet.
– Sist men inte minst kännetecknas god vetenskap av en förmåga att knyta kontakter också utanför akademin.
Enligt äldre, mer formalistiska definitioner, kvalar delar av parapsykolgin in som vetenskap. I sina mer ambitiösa delar - och dit räknas avgjort Etzel Cardeñas forskning i Lund - uppvisar den många av vetenskapens attribut i form av metoder och språk.
Tillämpar man däremot mer samtida definitioner blir parapsykologins status som vetenskap betydligt mer tveksam.
– Parapsykologin har inte lyckats bli ett etablerat och respekterat vetenskapsområde. Inte heller har ämnet lyckats knyta några mer betydande allianser, vare sig inom eller utanför universitet, konstaterar Victoria Höög.
För den mer övertygade parapsykologen finns det förstås motargument att ta till. Att vetenskapsområden går från marginalen till mainstream är inte ovanligt - det gäller till exempel akupunktur och kiropraktik. Många stora teorier - som till exempel om big bang - har också gjort resan från utskrattad till accepterad mainstream.
Och någonstans här återfinner vi parapsykologin: en evig outsider som vill framstå som äkta vetenskap, en apart psykologisk grundforskning som ännu efter sekel av experiment varken inte nått någon bredare acceptans för sina resultat, skapat allianser med resten av samhället eller etablerat allmänt accepterade metoder.
***
Etzel Cardeña har tillbringat tio år i det här gränslandet. Likt andra i sitt smala fält har han arbetat metodiskt för att legitimera sin forskning: ordförande i internationella organisationer, en diger produktion av artiklar och böcker, träget jobb med att göra parapsykologin respektabel och accepterad i bredare vetenskapliga kretsar.
I görligaste mån har han velat runda det laddade para-begreppet för att istället tala om anomala upplevelser och förändrade medvetande tillstånd.
Att vara parapsykolog på heltid är kort sagt att framleva ett forskarliv med ett försvarstal i ständig beredskap.
– Titta här, det här håller jag på att skriva nu, säger han och klickar fram ett dokument i datorn.
– Det är en lång lista över forskare som varit intresserade av eller sysslat med parapsykologi. Många Nobelpristagare! Marie Curie, Albert Einstein. Menar de där fysikprofessorerna i Lund som kritiserar mig att de vet bättre än dem?
På Lunds universitet har han snarare mött ointresse än någon utfrysning. Alla håller på med sitt, konstaterar han.
– Om det jag gör accepterat eller ej … det beror på hur man menar. Jag tror inte det är så många andra forskare som är intresserade. De är upptagna av sitt. Vilket är synd, för så klart tycker jag det är bra när folk har en åsikt om det jag gör, säger Etzel Cardeña.
Då har det envetna krypskyttet från Sällskapet för parapsykologisk forskning varit värre.
– Det har pågått ända fram till 2013. Så nu vill jag verkligen inte ha med dem att göra, jag har andra och viktigare kontakter att sköta.
Att stridsyxan inte är nergrävd visade sig tämligen omgående, sedan jag tagit kontakt med Sällskapet för parapsykologisk forsknings mångårige ordförande Göran Brusewitz.
Cardeñas yviga uttalanden om bevis för tankeöverföring har saboterat den parapsykologiska forskningen i Sverige, menar Brusewitz.
– Hans framfart har gjort det omöjligt att få anslag. Han drar alldeles för långgående slutsatser.
Det är en lite märklig slutsats, inte minst för att komma från en organisation som i sina nyhetsbrev tar upp intressant forskning om teleportering, auraanalyser, poltergeistforskning och fjärrskådning.
Några dagar efter min intervju med Göran Brusewitz kommer också ett långt brev från den sidsteppade professorskandidaten Adrian Parker. Lunds universitet släppte in en trojansk häst när de anställde Etzel Cardeña, menar han.
Tillsättningen av professuren i parapsykologi vid Lunds universitet blev historiskt sett ett förlorat tillfälle för att få till stånd ett fruktbart samarbete mellan skeptiker och de som vill göra anspråk på parapsykologi som vetenskap, skriver Adrian Parker.
Kort sagt: Universitet anställde en hypnosforskare som plötsligt började göra dålig parapsykologi, vilket slog tillbaka mot hela ämnet.
Men det är påståenden som professorn själv fnyser åt.
– Jag har ett stort nätverk bland parapsykologiska forskare över hela världen. Det är långt viktigare än okunniga kritiker här i Sverige.
Känner han sig som en del av det akademiska Lund? Jo.
– Javisst. Jag har en del vänner här och har också samarbetat i forskning med kollegor på institutioner . En som jag spelar tennis med, en annan som jag spelar bordtennis med. Och så jag jobbar med min teater.
- Dessutom har jag också i forskningen samarbetat med kollegor på institutionen.
Från institutionens sida har mångårige prefekten Per Johnsson bara lovord för institutionens mest kontroversielle forskare.
– Etzel har en enastående arbetskapacitet, omfattande produktion och ett brett internationellt nätverk. Och han har också gjort mycket god reklam för institutionen i olika sammanhang. Bland annat var det helt Etzels förtjänst att vi fick hit världens kanske främsta psykolog, Philip Zimbardo, som hedersdoktor.
Har resten av forskningen på institutionen påverkats av att huset också hyser parapsykologi?
– Det skulle möjligen vara metodologiskt. Etzel själv säger ofta att parapsykologer måste vara ännu skickligare och mer genomtänkta i sina metoder, efter som de vet att de kommer att bli angripna, säger Per Johnsson.
Jag frågar Etzel Cardeña vad han vill få ut av sina återstående år på Lunds universitet.
Ytterligare några doktorander (han har haft tre) hade varit roligt, för att etablera ämnet, svarar han. Kanske kan donationspengarna räcka till en post doc.
– Jag kommer ju att vara pensionär om tio år, så det behövs några som fortsätter och kan göra saker mycket bättre än jag.
Vad hoppas du att din forskning kan leda till?
– Förändrade medvetandetillstånd inte bara är något exotiskt och udda. Tvärtom, det är något helt essentiellt, om vi ska förstå vilka vi är som människor, och hur relationen mellan medvetande och verklighet egentligen ser ut.
Och det finns något stort och viktigt i det vi inte vet.
- Ju mer vi lär oss, desto mer borde vi inse hur mycket det är som vi inte vet, säger Etzel Cardeña.

Etzel Cardeña

Sedan 2005 professor i psykologi vid Lunds universitet, inriktad mot hypnologi och parapsykologi.
Utbildad i USA och födelselandet Mexiko.
Även aktiv som teaterregissör.
Forskar kring hypnos och förändrade medvetandestillstånd.
Gå till toppen