Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Hundraårigt folkmord

För hundra år sedan inleddes ett systematiskt mord på kristna minoriteter i Osmanska riket. 

<em>Republiken Armeniens författning ska verka för erkännandet och fördömandet av det folkmord på armenier som ägde rum i Västarmenien och det Osmanska riket.</em>
(Armeniens självständighetsförklaring 1990.)
<em>Den som offentligt förtalar den turkiska nationen, staten Turkiet, nationalförsamlingen, regeringen eller rättssystemet i Turkiet döms till fängelse i mellan sex månader och två år.</em>
(Artikel 301 i den turkiska strafflagen.)
Gränsen mellan Turkiet och Armenien är stängd. För att öppna den kräver Turkiet att armenierna slutar hävda att ett folkmord begicks här för hundra år sedan.
Utanför Turkiet råder enighet bland sakkunniga om att händelserna i nordöstra Osmanska riket 1915 var ett folkmord. Ett turkiskt EU-medlemskap anses av många omöjligt så länge Turkiet inte erkänner detta.
Men den stat som hävdar att ett folkmord begicks gör sig till ovän med Turkiet, och det anser sig inte alla regeringar ha råd med.
Läs mer: Turkisk vrede över ”folkmordsstaty”
Här är folkmordet på armenierna i korta sammandrag.
Foto från 1919 som visar offren i ”den stora slakten”, här utanför ett sjukhus i Aleppo i Syrien. Enligt texten på fotografiet i det armeniska nationalarkivet har människorna massakrerats i februari 1919.Bild: AP
Inledningen
Den 24 april 1915 rapporterade Sveriges ambassadör Cossva Anckarsvärd att omkring fyrahundra armenier samma morgon gripits i Osmanska rikets huvudstad Konstantinopel, dagens Istanbul.
De gripna var främst journalister, läkare och advokater. Samtliga avrättades inom tre dagar.
De följande veckorna greps och dödades 2 345 armeniska intellektuella i Konstantinopel.
Strax därpå gav inrikesminister Talat order om att alla armeniska män som tjänstgjort i den osmanska armén under det pågående världskriget skulle dödas. Ordern omfattade tvåhundratusen armeniska soldater. I juli 1915 hade samtliga mördats.
I maj gav Talat också order om att alla armenier som bodde i nordöstra delen av landet skulle deporteras. Det var huvudsakligen kvinnor, barn och män över 60 år, långt över en miljon människor.
Ruinerna kring Den heliga frälsarens kyrka i orten Ani, i nuvarande Turkiet. I Ani utkämpades en del strider under Första världskriget. 2008 meddelade den turkiska staten att den skulle bekosta restaurationen av en del kyrkobyggnader. Beskedet kan tolkas som en försoningsgest gentemot Armenien, som har sin gräns helt nära Ani.Bild: Burhan Ozbilici
Vittnesmålen
Den 4 maj 1915 greps drygt tusen armeniska män och pojkar i staden Mezreh. Efter några dagar fördes de bort, officiellt för att arbeta på järnvägen uppe i bergen. Utanför staden dödades alla armenierna av kavallerisoldater ledda av officeren Cerkes Kazim.
Snart beordrades alla armenier i Mezreh att ge sig av. Den danska missionären Karen Marie Petersen beskrev den stora deportationen.
"Tidigt på morgonen gick jag genom staden för att säga adjö. Alla är i färd med att bryta upp och lasta sina saker på åsnor eller kärror. I stadens fattiga kvarter råder stor förvirring för många har inte velat tro att det var allvar.
Läs mer: Morden vi ärvde
De vill inte ge sig av, gråter och kastar sig på marken: 'Låt oss dö här!' Poliserna slår dem med gevärskolven eller drar ut dem i håret, låser dörren till deras hus och stoppar nyckeln i fickan.
Ut på landsvägen går denna ändlösa karavan av människor: unga och gamla, blinda och krymplingar, kvinnor så utmattade av rädsla och sinnesrörelse att de inte kan hålla sig uppe, gamla män som stöder sig på käppar. En familjefar, omgiven av sina barn, ropar när han ser oss: 'Vi har tagit vårt kors och följer efter Jesus!'.
Det är som om hjärtat skulle brista; att se allt detta elände och inte kunna göra något!"
Ett par dagar in i juli 1915 var alla armenier i Mezreh borta.
Bakgrunden
En gång lydde stora delar av Sydosteuropa, Mellanöstern och Nordafrika under ett välde som den muslimske sultanen Osman I grundat 1299.
När första världskriget började 1914 var detta "Osmanska rike" bara en skugga av sitt forna jag. En rad kristna provinser på Balkan hade frigjort sig. Även de arabiska områdena öster och söder om Medelhavet hade börjat gå förlorade.
Det som 1914 återstod av det mångkulturella imperiet var en nationalstat som dominerades av turkar – med undantag av exempelvis de kristna armenierna och assyrierna. De förstnämnda var ungefär två miljoner.
Det historiska Armenien ligger i gränslandet mellan Turkiet, Ryssland och Iran.
En armenisk stat nämns första gången år 521 f.Kr. Armenierna har varit kristna sedan 301 e.Kr. De räknar sitt ursprung från Noa, vars ark enligt Bibeln strandade på berget Ararat, som är en av armeniernas heligaste platser.
Armenien styckades så småningom av grannstaterna. Armenierna levde därefter som minoritet i Ryssland, Osmanska riket och Persien.
Under 1800-talets nationalistiska strömningar växte också drömmen om en armenisk nationalstat. Samtidigt hårdnade den turkiska politiken gentemot armenierna. Lösningen på "det armeniska problemet" blev till slut att utplåna dem.
Läs mer: Att förneka hundraårigt folkmord är nutida realpolitik
I 1890-talets Osmanska rike var armenierna, i likhet med andra icke-muslimer, andra klassens medborgare. De fick inte inneha offentliga ämbeten, bära vapen, bygga nya kyrkor eller hålla "uppseendeväckande" religiösa ceremonier.
Turkiska nationalister krävde att armenierna skulle assimileras. Eller utplånas.
Under de massakrer som verkställdes från 1894 till 1896 mördades uppemot trehundratusen armenier. Mångdubbelt fler fördrevs från sina hem.
Efter protester från västmakterna mildrades den turkiska politiken tillfälligt.
Förevändningen
Sommaren 1914 bröt världskriget ut. Genom en reform 1908 hade armenierna fått rätt att tjänstgöra i Osmanska rikets armé. Den 22 december 1914 drabbade ryska och turkiska trupper samman i Sarikamis i nordöstra Turkiet. Efter tre veckors strider hade åttiotusen turkiska soldater stupat.
Armenierna i den osmanska armén gjordes ansvariga för det förödmjukande nederlaget. Krigsminister Enver Pascha talade om "det armeniska förräderiet". Den 25 februari 1915 gav han order om att de tvåhundratusen armenierna i den turkiska armén skulle avväpnas. De beordades till "arbetsbataljoner".
När folkmordet inleddes ett par månader senare dödades de.
Armenier rönte samma öde överallt. De flesta av männen sköts i utkanten av städerna, övriga drevs ut i öknen.
De armenier som drivits bort från Mezreh i juli 1915 bildade en karavan med artontusen människor. När den efter sjuttio dagar anlände till Aleppo i Syrien återstod hundrafemtio personer.
Det var kvinnor och barn, nakna, eller i trasor, sönderbrända av solen, uttorkade och utmattade, vittnade en missionär på platsen.
Hjalmar Branting: ”Organiserat och systematiskt folkmord”.Bild: TT
Armin Theophil Wegner (1886-1978) i Bagdad 1916.Bild: Public Domain/Wikimedia Commons
Protesterna
I första världskriget var Osmanska riket allierat med Tyskland och Österrike-Ungern. Mot dem stod "ententen": Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Diplomaternas och missionärernas rapporter våren 1915 spreds över världen. Den 24 maj utfärdade ententemakterna en gemensam not, där man hotade Osmanska riket med straff för massakrerna på armenierna:
"I ljuset av dessa brott mot mänskligheten och civilisationen förklarar de allierades regeringar öppet gentemot Höga porten [den turkiska regeringen], att de håller alla medlemmar i den osmanska regeringen personligen ansvariga för dessa förbrytelser, liksom de som på deras uppdrag utförde denna massaker."
Detta var första gången uttrycket "brott mot mänskligheten" användes i internationella sammanhang.
"Förföljelserna mot armenierna har antagit hårresande proportioner", skev Cosswa Anckarsvärd till Stockholm i juli 1915. Han konstaterade att de turkiska nationalisterna nu tycktes vara fast beslutna att "en gång för alla göra slut på den armeniska frågan".
"Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande."
Uppenbarligen är hela aktionen beordrad av myndigheterna, konstaterade ambassadören som uppskattade antalet drabbade armenier till en miljon.
Den 26 mars 1917 talade de svenska socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting på ett möte i Stockholm:
– Dokumenten säger klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnade, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa, sa Branting.
Kanske var detta första gången någon kallade händelserna för ett folkmord.
De flesta bilder som dokumenterar folkmordet på armenier 1915 har tagits av Armin Wegner.
Wegner var tysk soldat och tjänstgjorde under första världskriget i Osmanska riket, som var Tysklands allierade.
Han upprördes över massakrerna och fotograferade så mycket han kunde, trots förbud från överordnade. Negativen smugglade han ut.
På 1920-talet engagerade han sig för armeniernas sak, spred sina bilder och blev människorättsaktivist i Tyskland.
Efter nazisternas maktövertagande 1933 skrev Wegner ett öppet brev till Adolf Hitler där han fördömde övergreppen på Tysklands judar.
Wegner kunde efter flera år i koncentrationsläger fly från Tyskland 1939. Han bosatte sig i Italien där han dog 1978, nästan 92 år gammal.
Scener ur stumfilmen ”Ravished Armenia” som fick Hollywood-premiär 1919. Filmen (som också kallas ”Auction of Souls”) är en spelfilm som baseras på upplevelser från Arshaluys Mardiganian som överlevde folkmordet.
Resultatet
Det Osmanska riket föll när man förlorade världskriget 1918. Men attackerna mot de kristna folkgrupperna fortsatte. När den turkiska republiken utropades 1923 fanns det färre än hundratusen armenier kvar i landet. Nästan alla fanns i Konstantinopel, där de beskyddades av västliga diplomater.
Nästan alla armeniska kyrkor, kloster, skolor, gårdar och byggnader hade konfiskerats eller förstörts. Armenierna i Turkiet var i princip utplånade som grupp.
Motsvarande öde drabbade också assyrierna i nordöstra Turkiet, en kristen minoritet som nästan helt utplånades mellan 1914 och 1925. Folkmordet på assyrierna kallas Seyfo, som betyder svärd.
Målet för utrensningarna hade nåtts. Nu hade man en i stort sett homogen turkisk nationalstat.
Porträtt av Mustafa Kemal, Atatürk. Vid Taksim-torget i Istanbul.Bild: Vadim Girda/AP (2013)
Fredsavtalen
Efter första världskrigets slut inleddes fredsförhandlingar mellan de allierade segermakterna och Tyskland, Österrike-Ungern respektive det Osmanska riket/Turkiet.
Fredsavtalet med Turkiet slöts 1920 i Sèvres utanför Paris. Där står det i artikel 88: "Turkiet erkänner härmed Armenien som en fri och oberoende stat."
Det nybildade Nationernas Förbund bad Sverige att bli skyddsmakt för Armenien. Regeringen avslog anbudet, eftersom Sverige varken hade ekonomiska eller militära resurser att svara för Armeniens säkerhet.
I november 1920 uppslukades den nya armeniska staten av Sovjetunionen. Armenien blev en sovjetrepublik och skulle så förbli till 1990.
Världskrigets segermakter styckade det Osmanska riket, men fredsfördraget från Sèvres blev aldrig ratificerat.
Den turkiske generalen Mustafa Kemal (Atatürk) godkände inte avtalet utan startade ett framgångsrikt nationellt krig. När Atatürk 1923 utropade en modern sekulär turkisk republik välkomnades den av västmakterna som behövde en allierad mot Sovjetunionen. Nya fredsförhandlingar inleddes i Lausanne.
Det nya Turkiet tog inget ansvar för vad som hänt i det Osmanska riket. Den turkiske chefsförhandlaren hotade lämna överläggningarna om någon tog upp armeniernas fråga. Men ingen utkrävde ansvar av den nya turkiska staten.
Därmed försvann folkmordet på armenierna från den politiska dagordningen.
 
Skådespelaren Kim Kardashian.Bild: Artur Harutyunyan
Armeniska sovjetrepublikens flagga.
Nobelpristagaren Orhan Pamuk.Bild: Vadim Ghirda
En demonstrant med ett bild av den mördade journalisten Hrant Dink.Bild: Murad Sezer
Eftervärlden
Under hela 1900-talet verkade armenier i exil för att folkmordet 1915 skulle erkännas. När sovjetrepubliken Armenien 1990 blev självständig skrev man i proklamationen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av 1915 års folkmord.
 

 
  1. Uruguay, 1965
  2. Cypern, 1982
  3. FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, 1985
  4. Europaparlamentet, 1987
  5. Ryssland, 1995
  6. Grekland, 1996
  7. Internationella föreningen för folkmordsforskare, 1997
  8. Libanon, 1997
  9. Belgien, 1998 Frankrike, 1998
  10. Italien, 2000
  11. Vatikanstaten, 2000
  12. International Center for Transitional Justice, 2002
  13. Schweiz, 2003
  14. Argentina, 2003
  15. Kanada, 2004
  16. Slovakien, 2004
  17. Nederländerna, 2004
  18. Polen, 2005
  19. Venezuela, 2005
  20. Tyskland, 2005
  21. Litauen, 2005
  22. Chile, 2007
  23. Sveriges riksdag, 2010
  24. Bolivia, 2014
Länder och organisationer som officiellt erkänt Folkmordet 1915.

 
Tjugoen stater, plus EU-parlamentet, har idag erkänt folkmordet som en sann händelse. Sveriges riksdag gjorde det 2010. Vid minneshögtiden i Jerevan den 24 april representeras riksdagen av tredje vice talman Esabelle Dingizian.
Sommaren 2005 införde Turkiet en lag som gjorde det straffbart att hävda att ett folkmord på armenier begicks 1915.
Litteraturpristagaren Orhan Pamuk tillsammans med dottern Rya hälsar på kung Carl Gustaf och drottning Silvia efter nobelmiddagen.Bild: Erhan Güner/TT
Den förste som åtalades enligt lagen var författaren Orhan Pamuk som till den schweiziska tidningen Das Magazin sa:
"Trettiotusen kurder har dödats här, och en miljon armenier. Nästan ingen vågar nämna detta. Men det gör jag."
Efter kraftiga protester lades dock åtalet ner.
Kim Kardashian (till vänster) vid ett minnesmonument över folkmordet 1915 i Armeniens huvudstad Jerevan. Skådespelaren har armeniskt påbrå och besökte Jerevan i april 2015.Bild: Hrant Khachatryan
I februari 2006 åtalades fem journalister för att ha kritiserat den domstol som stoppade en konferens om det armeniska folkmordet. Åtalet lades ner.
Samma år åtalades den välkände armenisk-turkiske journalisten Hrant Dink för att genom att nämna folkmordet ha förolämpat den turkiska nationen. Han dömdes till sex månaders fängelse villkorligt.
En turkisk polis framför den övertäckta kroppen efter mordet på journalisten Hrant Dink i Istanbul i januari 2007.Bild: Osman Orsal
Den 19 januari 2007 mördades Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul.
Samma år dömdes Dinks son Arat till ett års fängelse villkorligt för att ha citerat sin fars ord att dödandet av armenier 1915 var ett folkmord.
Läs mer
Matthias Bjørnlund: Det armenske folkedrab. Kristeligt Dagblads Forlag 2013.
Seyhan Bayraktar: Politik und Erinnerung. Transcript 2010.
Göran Gunner: Folkmordet på armenier sett med svenska ögon. Artos 2012.
Richard Hovannisian: The Armenian Genocide. Transaction 2007.
Fatma Muge Göcek: Denial of Violence. Oxford University Press 2015.
Vahagn Avedian: State identity, continuity and responsibility. European Journal of International Law 2012
Folkmordet 1915 – webbplats framtagen av Armeniska riksförbundet.
Armenica - webbplats om armenier och Armenien, som drivs av Lundaforskaren Vahagn Avedian
Gå till toppen