Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En frigörande saga i rosa förpackning

Dirty dancing.

"Bränn negativen och plocka ut försäkringspengarna" ska Mitchell Cannold på Vestron Productions ha sagt om lågbudgetfilmen "Dirty dancing", med Jennifer Grey och Patrick Swayze i huvudrollerna.
Planen var att filmen skulle visas på biografer under en helg för att sedan släppas direkt på vhs.
Istället blev den etta på biolistorna i USA nästan helt utan marknadsföring och har hittills spelat in mer än två hundra miljoner dollar. 1988 var "Dirty dancing" den mest uthyrda filmen i USA, trots sågningar från filmkritiker som Roger Ebert vid Chicago Sun-Times, som beskrev filmen som "en tröttsam och oändligt förutsägbar kärlekshistoria mellan ungdomar med olika bakgrunder", för att nämna ett exempel.
Sedan 2004 har "Dirty dancing" tagit form av en musikal som har slagit rekord efter rekord runt om i världen. Bland annat är det den enda föreställningen som någonsin har sålt en miljon förköpsbiljetter i West End i London. Just nu går "Dirty dancing the musical" att se på Tivoli i Köpenhamn. Nästa år kommer den återigen sättas upp på Köpenhamns opera till följd av den enorma efterfrågan.
Varför tar succén aldrig slut? Varför kan så många människor, framförallt kvinnor, varenda replik? Varför kan jag det?
Svaren säger någonting om vår samtid. För det kan väl inte vara en slump att så många människor från olika generationer minns exakt var de befann sig första gången de såg Baby sitta i baksätet och prata om den oskyldiga tiden innan Beatles, innan Kennedymordet och om att hitta en kille som skulle vara precis som pappa Jake?
Själv var jag knappt påtänkt när "Dirty dancing" hade premiär den 16 augusti 1987. Jag hittade den flera år senare i högen av vhs-filmer bland "Grease" och "Flashdance" under ett långdraget sommarlov.
Sommaren 1997 när jag tryckte på play (och nötte ut rewind-knappen) förändrades någonting, även om jag på den tiden mest såg en film om sex, dans och kärlek (i den ordningen).
Det tog säkert ett femtiotal filmkvällar och ett antal år av erfarenhet innan jag såg "Dirty dancing" som den berättelse om frigörelse, upprättelse, systerskap och solidaritet över klassbarriärerna, som den är.
— Jag riktar mig inte till de redan upplysta - inget gör mig lyckligare än när folk berättar att de fick sin moraliska kompass genom att titta på "Dirty dancing", sa filmens skapare Eleanor Bergstein i en intervju med DN, 2012.
Eleanor Bergstein skrev inte människor på näsan: hon planterade någonting i deras hjärtan. Eftersom budskapen inte är skrivna i fetstil kan vi se "Dirty dancing" utan att förstå varför det känns så bra. Vi vet bara att det gör det.
Men det går trots allt att reda ut var känslorna kommer ifrån.
"Dirty dancing" var en av de första filmerna som helt utgick från en ung kvinnas perspektiv. Det är jag och Baby som äger blicken från början till slut: Baby utforskar relationen till sina föräldrar, relationen mellan arbetare och gäster på hotellet, relationen till Johnny och inte minst till hans kropp och till sin egen.
Det är få filmer förunnat att skildra en kvinnlig huvudkaraktär som Frances Baby Houseman. Hon är modig, rädd, stark, svag, klumpig, snygg, ful, tråkig, spännande, mogen, barnslig, tafatt och sexig på samma gång.
Och på tal om, låt oss prata om sex, baby. Det är Baby som kliver in i Johnnys rum och berättar vad hon känner för honom, vad hon är rädd för och vad hon vill. Det är hon som säger åt honom att låta musiken fortsätta spela och dansa med henne. Och hon stryker hans anatomiskt fulländade bakdel (förlåt, jag kan inte INTE) långsamt medan han fortfarande har händerna i fickorna. Han är det erotiska objektet, inte hon.
Jag vet inte när jag någonsin har sett det förutom i Dirty Dancing, varken en så anatomiskt fulländad bakdel eller en ung kvinna som håller både i baken och rodret.
Och som om inte det vore nog: trots att Baby är en ung kvinna med fysiska begär och initiativförmåga, blir hon magiskt nog inte utpekad som slampa efteråt. För mitt tonårsjag var det både ovant och befriande att se. För mitt vuxna jag är det fortfarande…befriande.
Melissa McEwan beskriver i brittiska The Guardian hur hon redan som 13-åring hade förstått från filmvärlden att sex var någonting som kunde hända kvinnor, inte någonting som de själva valde att vara med om. Tills hon såg "Dirty dancing".
"Jag satt på biografen och såg Baby Houseman välja och entusiastiskt ge samtycke till sex, utanför äktenskapet och allt, njuta av det och inte ångra sig efteråt eller lida tragiska konsekvenser som resultat. Det är svårt att överskatta hur viktigt budskap det var att få i en tid då inget pyjamasparty var komplett utan en slasher-film där den lösaktiga tjejen alltid var först att dö", skriver hon.
Solidariteten kvinnor emellan är det som bär hela manuset. Baby lär sig dansa för att Penny ska kunna genomföra en abort (en abort som gjorde att filmens sponsor Clearasil drog sig ur). Pennys historia bestämmer handlingens riktning och Babys handlande driver den framåt. Det är ovant och stärkande att se en film, eller en musikal för den delen, som tillåter att kvinnor relaterar till varandra, avundas men samtidigt beundrar varandra, helt utan tävlingsinslag eller svartsjuka. Som låter dem prata om någonting annat än män.
I en scen lär Penny Baby dansa. Hon släpper klassångest, struntar i kvinnlig rivalitet, tar Babys händer och guidar henne, genom dansstegen, in i vuxenvärlden samtidigt som Eric Carmen sjunger "Hungry eyes". Och Johnny, som sitter med korsade ben på golvet, dreglar eller suktar inte som jag förväntar mig att han ska göra. Johnnys blick är neutral och förresten irrelevant. Penny och Baby tittar inte på honom - de tittar på varandra.
Forskning på genusrelationer och jämställdhet framför och bakom kameran i populärfilm visar att kvinnliga karaktärer sexualiseras ungefär dubbelt så ofta som manliga karaktärer. För varje kvinna på film går det lite mer än tre män. Kvinnor har dessutom mycket mer sällan huvudroller. Ingenting pekar på att det är på väg att förändras, siffrorna ligger stadigt. Kanske beror det delvis på att statistiken är ännu mer nedslående när man tittar på genusarbetsfördelningen bakom kamerorna.
Så, en förklaring till det aldrig sinande behovet av "Dirty dancing" är att vi helt enkelt inte har så himla många upplyftande storfilmer att välja på. I alla fall inte om vi gillar kvinnliga huvudkaraktärer som är subjekt istället för objekt, som utforskar istället för att utforskas, så som Baby gör.
Det är just det som gör den där episka repliken på slutet så oerhört överflödig. Patrick Swayze själv kunde knappt förmå sig att säga det. I memoarerna som utkom efter hans bortgång berättar han att repliken "Nobody puts Baby in a corner" lät "corny".
Vem kan klandra honom?
För det första kunde hon väl gå därifrån för egen maskin om hon kände för det. För det andra satt hon antagligen bara där för att den platsen var ledig. Och för det tredje: vilken urbota dum sak att säga till någon som har hällt en kanna vatten över överklasservitören som övergav gravida Penny (och till råga på allt försökte ge Baby en bok av Ayn Rand med orden "Some people count, some people don't"). Baby som ifrågasatte sin pappa när han inte levde upp till sin egen devis att alla människor är lika mycket värda. Som krävde: "If you love me, you have to love all the things about me". Baby som stod upp i restaurangen, inför familj och hotellchef och berättade att hon hade spenderat natten med dansaren Johnny, för att han inte skulle bli avskedad på felaktiga grunder.
"Dirty dancing" är på det stora hela en berättelse om att bryta sig loss från sin klassbakgrund och snäva könsroll, om att be sina förtryckare dra åt fanders och kräva sin rätt att få definiera sig själv. Att få älska den man vill och vara den man är.
I verkligheten får vi inga applåder när vi gör allt det där.
Den främsta anledningen till att generation efter generation upptäcker och älskar "Dirty dancing" är att jämställdhet fortfarande är en utopi.
Och "Dirty dancing" må vara en utopisk saga. Men den frigör och lyfter oss, åtminstone för en stund.
Gå till toppen