Det här reportaget försiggår på flera olika plan. Dels handlar det om de påhittade figurerna Oskar och Maggan, som i bästa Romeo- och Juliastil tillhör två rivaliserande gäng och får betala det högsta priset för sin kärlek.
Dels handlar det om åttondeklassarna på Fågelskolan och Vikingaskolan i Lund, som gör en musikal ihop.
Och så handlar det om Balli Lelinge, forskare på Malmö Högskola, som i tjugo års tid har satt upp musikaler med elever och samtidigt forskat på vad de egentligen lär sig av processen.
Men vi ska också berätta om det som kallas för flumskolan. Vad är det egentligen? Vad skiljer den från katederundervisning – som flumskolans kritiker ofta anser är ett bättre sätt att arbeta i skolan? Och hur är den egentligen annorlunda från det nya arbetssättet - entreprenöriellt lärande - som flumskolans motståndare själva har infört i skolan?
Torsdag 16 april
Balli Lelinge står ensam på Månteaterns scen och tittar upp mot publikplatserna. Där sitter ett femtiotal elever och deras lärare.
– Jag är jätteförväntansfull! Tycker ni att jag stirrar upp mig för mycket så får ni dämpa mig lite, okej?
I handen har han ett exemplar av det manus som han nyss delade ut till eleverna.
– Det är bara ett rammanus. Ni måste fylla på med repliker och idéer. Och om ni kommer på något bättre än det som står i manus, så tar vi det, säger han.
Alla vet att de har en vecka på sig. Nästa torsdag har de premiär på en musikal. Innan dess ska de göra allting färdigt. De ska komma på repliker och öva in dem. De ska göra koreografi och repetera dansen tills den sitter. De ska välja musik och lära sig spela den. De ska bestämma dekor och tillverka den. De ska ta fram underlag till ljus- och ljudeffekter, och sätta ihop det till föreställningen. De ska marknadsföra föreställningen till media och allmänheten.
Balli Lelinge går igenom det praktiska. Morgonmöte varje dag klockan halv nio med representanter från de olika grupperna (skådespelargruppen, dansarna, pr-gruppen, rekvisitagruppen och så vidare) där alla berättar vad gruppen har gjort och vad den ska göra under dagen. Lunch serveras klockan tolv. Men ingen vet när dagarna avslutas.
– Vi har inga tider. I skolan brukar ni veta när ni ska hem, och när ni har rast. Det här är fortfarande skola, men ni får jobba på ett annat sätt, visa andra förmågor och färdigheter.
– Efter att vi har läst manus så stannar skådespelarna här, för vi ska sätta roller direkt, säger Balli Lelinge.
Det går ett upphetsat sus genom elevgruppen. Nu är det dags att sätta igång.
Det är första gången åttondeklassarna på Fågelskolan och Vikingaskolan i Lund gör en musikal ihop. Men Balli Lelinge kan man med fog kalla musikalveteran. Sedan början av 1990-talet har han arbetat med teater i skolan på olika sätt. Han har satt upp ett tjugotal musikaler på skolor i sydvästra Skåne.
Varje gång han börjar jobba med en ny skola möts han av samma attityder. De vuxna säger "det går inte, då måste vi bryta undervisningen, hur får vi tag på vikarier?"
Det finns en dubbelhet. De vuxna ser problemen och hindren, i stället för att tänka på vad man får. Medan ungarna går igång direkt på lösningen, "waow, vad häftigt"!
De skolor som Balli Lelinge valt att samarbeta med är ofta socialt utsatta. Ur det springer en del av de vuxnas motstånd. Som när han jobbade med Stenkulaskolan och lånade en lokal av Malmö opera.
– Bilden som operapedagogerna hade av Stenkulas ungdomar var att de kommer att förstöra saker här. Jag och skolans rektor sa att det kan ni väl inte förvänta er. Istället ser vi till att de får kaffe och te, skorpor och ett schackspel. Ni har behov av det när ni har paus, det har de också. Så vi laddade upp. Det blev inte ett problem någonstans. Inte någonting. Två år i rad var vi där.
De vuxnas invändningar handlar också om att musikalarbetet tar tid från den vanliga undervisningen. Eleverna förväntas inte lära sig något av att göra musikal.
Då brukar Balli Lelinge prata om de förmågor som eleverna enligt kursplaner och läroplan måste visa i varje skolämne: att kunna analysera, utveckla resonemang, dra självständiga slutsatser, se själva vad som behöver göras och använda tidigare kunskaper för att lösa problem.
Allt det där tränar eleverna under arbetet med musikalen. För läraren handlar det om att se när eleverna uppfyller lärandemålen, även om det inte råkar hända när de befinner sig i klassrummet.
– Om man ska räkna ut vad som behövs för att hissa ner en kompis från taket, då kommer matematiken och fysiken in. De argumenterar, förklarar och talar inför en grupp, som är lärandemål i svenska. Plötsligt kan lärarna se vilka kunskaper eleverna har med sig, säger Balli Lelinge.
Fredag 17 april
Lunchen, pastasallad med kyckling, är nästan undanstökad. Bara de vuxna äter fortfarande.
Ljud- och ljusgruppen har varit ute hela förmiddagen och samlat in ljud som ska användas i föreställningen. Ett avgörande ljud är ett pistolskott. Det tänker gruppen lösa med att smälla en ballong.
– Det måste ni testa i högtalaren, säger Balli Lelinge. Allt ni vill göra ska ni testa i förväg.
Skådespelargruppen har gått igenom de tre första scenerna. Yasmin Salimi gör en trailer som ska visas innan föreställningen startar, och går runt och filmar när grupperna arbetar. Några av skådespelarna börjar spexa framför kameran.
– Ey, var normala! säger Yasmin.
En lärare iakttar henne.
– Det är roligt när de kommer med egna förslag om vad de kan göra. Hon satt ändå bara och väntade just nu, säger hon till en kollega.
Marknadsföringsgruppen har skickat ett pressmeddelande till media. De diskuterar bakgrundsfärg på affischen som ska hängas upp på lämpliga platser. Gabriel Mukanga och Danijel Purkovic erbjuder sig att göra det.
– Vi kan sätta upp den på skolorna, säger Danijel Purkovic. Och på Stenkrossen.
Inne i stora salen övar dansarna en änglascen.
– Ska vi göra något gemensamt eller vara individuella änglar? Då får ni fundera ut hur era inre änglar ser ut, säger läraren Susanna Rosenqvist.
Pernilla Ankell, lärare i svenska och SO på Fågelskolan, sitter på första raden och ser hur dansen växer fram. Fågelskolan har arbetat ihop med Balli Lelinge i många år, och hon har varit med hela tiden. Pernilla Ankell pekar på en av dansarna som står mitt i gruppen.
– Om hon inte kom till skolan imorgon, så skulle det inte göra någonting. Men kommer hon inte hit så blir det ett hål. De andra kan inte fortsätta utan henne. Det fattar de ganska snabbt i det här projektet, säger hon.
Ibland har Balli Lelinge fått frågan från eleverna: är detta skola? Han svarar med en fråga: Ni menar väl inte att ni kan gå en hel vecka här utan att lära er något?
Skillnaden från mycket av klassrumsarbetet är att detta blir på riktigt. Man skapar nytta för någon annan (publiken) och anpassar sitt arbete till åskådarna. Man lär sig att man kan jobba ihop med människor man normalt inte umgås med. Och eleverna är med och driver arbetet framåt på lika fot med de vuxna.
Det gör arbetet meningsfullt. Så svarar eleverna när han intervjuar dem efteråt.
– Det är det klassiska. De känner att de blir sedda och behövda. "I klassrummet skiter de i mig. Men nu är alla beroende av mig". Man är tvingad att samarbeta. Man har ett mål och dit ska vi komma. Man får lägga sina konflikter bakom sig och skapa tillsammans. Det gäller att få dem att förstå det. Då sker det något med kunskapandet - vi delar på vad vi kan och samarbetar.
I klassrummet vet alla vem som är A-studenten och vem som inte är det. Men inte när de jobbar med musikalen.
De går in väldigt likvärdigt. Alla är lika duktiga. Det tycks vara en morot, en triggerpunkt för dem.
Plötsligt kan inte heller läraren mest.
– Även lärarna går in i okänd mark. Lärandet blir synligt och utmanande. Det blir inte så att lärarna säger saker till eleverna och eleverna ska prestera, utan nu ska lärarna prestera ihop med eleverna. Och därför upplever eleverna när jag har intervjuat dem: "lärarna blir inte lärare längre. Det är nästan som om läraren spelade på vår spelplan", säger han.
Läraren är inte längre den som vet mest, och blir snarare handledare i stället för lärare. Det är ett av de mest framträdande dragen i det som kritikerna kallar för flumskolan.
Vad denna skola precis står för är inte helt lätt att svara på, och den kallas bara så av de som säger sig vara emot den. En av dessa är före detta utbildningsministern Jan Björklund (FP). I sin bok "Skolstart" sammanfattar han flumskolan så här:
*motstånd mot arbetsro i skolan, exempelvis genom att närvarokrav slopas.
*ett alltför stort omsorgsperspektiv, som framhävs på bekostnad av skolans roll att förmedla kunskap och färdigheter.
*motstånd mot att skolan utvärderar elevernas framsteg, genom exempelvis betyg, nationella prov och examina.
*att lärarnas ledarroll och ämneskunskap nedtonas.
I skottgluggen står den pedagogik som skolan började införa på 1970-talet. Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, har beskrivit det som en pedagogik där man "försökte fånga elevernas frågor i större grad och lät dem få jobba med de frågor de ville lära sig om i stället för att utgå från en strikt kursplan. De ville också arbeta mer med elevernas inflytande i skolan." Ämnesövergripande temaarbeten och grupparbeten blev vanligare. Eleverna uppmuntrades i högre grad att ställa sina egna frågor och själva försöka finna svaren.
Dessa arbetssätt kallas ibland för flum. Motsatsen framställs som så kallad katederundervisning, där läraren förklarar, instruerar, berättar, repeterar och diskuterar med eleverna.
Frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén har beskrivit skillnaderna mellan förespråkarna för "kunskapsskolan" och "flumskolan" så här i Dagens Nyheter: "Under hela 1900-talet har striden mellan traditionalister och progressivister rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap."
Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, gjorde flumordet till sitt och kommenterade på Twitter: "För mig innebär FLUM Fördjupat Lärande Under Medskapande. En slutsats som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet."
Klyftan mellan de båda sidorna i debatten kan verka avgrundsdjup. Men i skolans vardag blandas snarare de båda synsätten. Pernilla Ankell, Lärare i SO och svenska på Fågelskolan, använder oftast båda delarna på en och samma lektion. En del berättande från katedern, antingen för att starta en lektion, repetera något de pratat om tidigare, eller sammanfatta en lektion.
Men görandet finns nästan alltid med i min undervisning. Eleverna får skapa någonting, som en diskussion eller en poster eller ett rollspel.
Flummigt blir det först när eleverna inte förstår varför de ska utföra vissa uppgifter, tycker hon. Läraren finns där för att påminna om vad eleverna ska lära sig av det de håller på med.
– Vad lär vi oss nu? Vi måste utmana dem och ställa den frågan hela tiden. Eleverna ska få bestämma mycket själva, men de kan inte bestämma och välja om de inte vet varför de ska välja, säger Pernilla Ankell.
Balli Lelinge hoppas att lärarna lär sig av musikalarbetet hur man kan arbeta mer tematiskt och ämnesövergripande.
– Om lärarna fångar det lärandet, så blir de skickligare på det inrutade lärandet, och det inrutade lärandet töjs. Min största rädsla är att de tänker "Nu har vi haft musikalen, så! på måndag börjar det vanliga igen". För då har inte de vuxna förstått hur man kan utnyttja den glädjen och det gränsöverskridande tänket som det här arbetet ger.
Tisdag 21 april
De höll på till klockan fem igår eftermiddag. Nu är klockan halv nio, och Saman Asadi, Isaac Malmberg och Emilia Gilengren står i bildsalen på Fågelskolan med varsin roller i högsta hugg. En begravningskista ska målas som en av musikalens huvudpersoner ska ligga i.
På tavlan står en lång lista med rekvisita som ska tillverkas, vad som behövs scen för scen: Ett tåg. Blomsterkrans. Änglavingar. En parkbänk. En dammvippa. Bilder på Högevallsbadet. En solhatt. Och så vidare. På dörren finns utskrivna datoranimationer av hur de olika scenerna ska se ut. På bord och bänkar runtomkring ligger saker som är under tillverkning, i ett litet rum vid sidan av står lyktstolpen, de målade molnen och buskarna av kartong ihop med annat som är färdigt.
– Nu är jag klar, säger Saman Asadi.
– Då kan du hjälpa till här. Vi måste byta till pensel, annars kan vi inte måla längst ner, säger Isaac Malmberg.
Emilia Gilengren tar en paus och går ut till de andra som gör ansiktsmasker till en maskeradscen. Hon plockar upp en mask.
– Å, den blir jättefin!!!!
Tittar över axeln på en arbetskompis.
– Hur går det Casper?
Ser en annan elev komma in genom dörren.
– Du är sen, säger Emilia.
– Nej då, jag var i musiksalen. Vad ska jag göra?
Pinmanee Pantasri sitter och gör masker. Hon vinkar till sig den nykomna och sätter henne i arbete. Varenda mask behöver ett gummiband som fäster den på huvudet.
Emilia Gilengren vänder sig till läraren Åsa Persson.
– Jag tänkte på en annan mask också, det finns ju såna med jättelånga näsor, de är jättecoola. Jag såg en film häromdan där de hade såna.
I eftermiddag ska de vara klara. Imorgon ska alla saker fraktas till Månteatern. Men Emilia är lugn. Hon har sett tidigare års musikaler.
– På kort tid brukar de hinna med riktigt mycket.
Balli Lelinge forskar om det som heter entreprenöriellt lärande. Det är där uppförandena av musikalerna ingår. Att vara entreprenöriell (företagsam) är en av framtidens nyckelkompetenser, enligt EU. 2009 lanserades regeringens strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet, med Jan Björklund som en av frontfigurerna. Entreprenörskap skulle genomsyra alla ämnen i skolan, med honnörsorden problemlösning, nytänkande, ansvarstagande och samarbete. Arbetet ska utgå från barnens värld, vara verklighetsbaserat och få eleverna att känna att det de gör spelar en roll både för dem själva och för andra.
Så här beskrivs det på Skolverkets hemsida:
Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker.
Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta. Det betyder att ta tillvara möjligheter och förändringar samt att utveckla och skapa värden – personliga, kulturella, sociala eller ekonomiska.
Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultatet kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt. Samarbete med aktörer utanför skolan gör skolarbetet mer verklighetsanknutet."
En nyligen utgiven rapport om resultaten av entreprenöriellt lärande, har använt en känslomässig mätstrategi och kvalitativa djupstudier för att visa att arbetssättet leder till ökad självinsikt och ökad förmåga hos eleverna att göra sin röst hörd.
– Det här är kejsarens nya kläder, säger Balli Lelinge.
Vad är skillnaden mellan det som kallas flumskola och entreprenöriellt lärande?
– Båda eftersträvar att individens egna förmågor och lust att lära ska komma fram. Och det vill vi väl alla? Den enda skillnaden är att vi nu har satt det i styrdokumenten, det har blivit tydligt att man ska utveckla ett förhållningssätt som innebär att elevernas alla förmågor ska synas. När man säger flumskola tänker jag att man inte har förstått att det handlar om kreativ skola där alla sinnen är aktiva hela tiden. Hur ska vi annars nå alla barnen?
Onsdag 22 april
Det är lunchrast men hela salen surrar av rörelse. Ljus- och ljudgruppen försöker förgäves få igång ljudet. Dansgruppen övar på scenen ackompanjerade bara av det svaga ljudet från en datorplatta. Bakom scenens svarta draperier jobbar rekvisitagruppen för att få allt i ordning.
Förmiddagen gick åt till att spela igenom hela musikalen en gång. Alla scener, alla sånger, alla scenbyten tröskades igenom och varje detalj har slipats på. Var ska Maggan lägga rosen hon får av Oskar? När ska rivalen visa sig i fönstret? Vilket är tecknet för att orkestern ska börja spela? Luften dallrar av koncentration och nervositet. I morgon är det dags för premiär.
Eddi Ramsgård Narin äter fort för han vill hinna ut i det strålande solskenet en stund.
– Jag vet inte om jag tycker maten är god för att den verkligen är det, eller om jag bara är jättehungrig. När man övar därinne så glömmer man allt annat, säger han.
Han är inhoppande musiklärare och har hand om bandet. För fem år sedan var han själv elev på Fågelskolan och var med i musikalen.
– Det blev en gemenskap, många lärde sig något socialt, de kom ut ur sina skal, säger han om den gången.
– Då var det bara kul. Men nu som lärare förstår man hur mycket arbete det är.
Efter föreställningen börjar Balli Lelinges forskning. Han kommer att fråga eleverna och lärarna och rektorerna om vad de har fått ut av arbetet.
– Jag har gjort studier om hur eleverna mår efter en musikal, även ett år senare och tre år senare. Det är en av de bästa grejerna de gjort för att lära känna sin egen förmåga och kapacitet. Alla rektorer jag har pratat med säger ungefär att den kunskap eleverna har fått under veckan har de inte fått på något annat sätt under alla dessa år, säger han.
Så vad lär sig eleverna egentligen av att göra musikal? Lärarna bedömer elevernas kunskaper och kopplar dem till skolans lärandemål. Balli Lelinge önskar att det händer också i samband med musikalarbetet. Men där har han inte kommit i mål.
– När jag frågar lärarna om de har pratat med eleverna om vilka förmågor de utvecklar på vägen, så säger de nej. Varför? Det är konstigt. Det är min dröm att lärarna fångar upp lärandet och gör en gemensam analys. När de gör utvärdering handlar det mer om de mjuka värdena, mindre om det centrala innehållet.
Men lärande handlar inte bara handlar om betyg eller kursplaner i enskilda ämnen. Det handlar inte ens om den enskilda eleven, eftersom kunskap blir större när den delas. I det som kan kallas skolans portalparagraf, kapitel 1 i Läroplanen, beskrivs de långsiktiga målen för skolan. Där finns stora ord om att varje elev ska ges förutsättningar att delta i samhällslivet. Där passar musikalarbetet som hand i handske, tycker Balli Lelinge.
– Den som får ta del av det skapande lärandet blir en hel människa, inte bara en människa som ska lära sig någonting för ett prov utan som lär sig för att kunna bidra när man kommer ut i samhället.
Men det där med kul då? Det kan man väl inte ha hela tiden?
– Begreppet "kul" måste breddas. Man inbillar sig att kul associeras med skratt, men det kan associeras med besvärlighet och motstånd också – "hur ska vi lösa detta, fan vad jobbigt". Efteråt kan man säga "Fan vad kul det var!" Kul inte är en aspekt av skratt, utan en aspekt av tiden när vi har gjort något tillsammans.