Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Berättelser från lastbilshytten

Vad skulle vi göra om vi inte var rädda? Lindelöws.

PublishYear: 2015.
Jag åkte ofta lastbil i Europa när jag var i tjugoårsåldern. På den tiden var det bara att ringa till en speditionsfirma och be om lift, många chaufförer ville gärna ha sällskap på sina långturer. Det var ett perfekt sätt att resa, man satt högt och liksom ägde vägen, sängen bakom sätena var bekväm och chaffisarna var oftast trevliga. Jag minns resorna när jag läser David Ericssons nya novellsamling, ”Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?”. Den handlar, liksom hans debutsamling, ”Truck stop”, från 1999, en del om livet på vägarna. Parallellt med författarskapet har Ericsson fortsatt sitt jobb som långtradarchaufför.
Det första som slår mig när jag läser de korta novellerna är hur roligt det är att läsa en genuin arbetsplatsskildring. Och hur sällsynt det är. Som läsare fylls jag av ett slags trygghet: den här författaren vet verkligen vad han talar om. Dessutom bjuder han in mig i en värld jag vet väldigt lite om. Besöket förgylls av att Ericsson har perfekt koll på sina berättartekniska verktyg. Jämte sin expertkunskap om långtradarlivet har han en förmåga att skapa stämningar med prosan och bygga upp sina noveller med dramaturgisk finess. Det är raka berättelser med mycket dialog, några av de riktigt korta är mer som utsnitt ur verkligheten. Några, men inte alla, har öppna slut.
I den första novellen, ”Europa 2.0” tar chauffören Nicke upp en liftare utanför Bryssel, som visar sig vara en höjdare inom EU. Askmolnet ovanför Island gör att alla flyg är inställda och resan blir längre än de tänkt sig.
Titelnovellen handlar om en facklig förhandling. Berättarjaget är ombudsman och försöker få en maskin-entrepenör att fatta att han måste betala OB och övertidsersättning till jobbarna på sina byggen. Annars väntar stämning. Men chefen fattar inte. Ett maktspel vidtar med rena maffiametoder. I en mer klassisk Carversk berättelse hade slutet varit öppet och lämnat läsaren i ovisshet om ombudsmannens ställningstagande. Men Ericsson låter honom bestämma sig på slutet: ”För det vore själva fan om jag skulle förvandlas från en hök till något som varken vågar flyga eller attackera.”
Ja, Ericsson tar ställning mot orättvisor och förtryck. Så också i en av samlingens starkaste noveller, ”Bemanningskungen”, som handlar om en skojare som startar ett bemanningsföretag och fifflar med löner och skatter tills allt en dag spricker. Samhällskritiken är tydlig. Men den blir aldrig förenklad eller svartvit, empatin med människorna som skildras går alltid först hos Ericsson. Så kan man till och med känna för Bemanningskungen i novellens slut, när han försöker förklara för berättarjaget varför han lurat skjortan av alla kollegor:
”Gjort är gjort. Jag tog en chans och det fattar du väl ändå att jag inte ville gå omkring och vara fattig.”
Gå till toppen