Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett råd på villovägar

Göran Lambertz

Quickologi. Fri tanke förlag.

När jag läste juridik under 1990-talet präglades studierna av auktoritetstro, okritisk hållning och lojalitet mot rättsordningen. Mycket har förändrats sedan dess och Göran Lambertz har en stor del i den förändringen. Jag arbetade på juridiska institutionen vid Umeå universitet under den revolution som utlöstes 2006 när Lambertz fastslog att det förekommer att poliser ljuger i domstolar och att det finns personer som felaktigt dömts för allvarliga brott.
Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen.Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT
Kollegorna reagerade på olika sätt. Några tyckte Lambertz initierat ett uppfriskande samtal som bara kunde leda till att rättssäkerheten stärktes. Andra menade kritiken riskerade att undergräva förtroendet för rättsväsendet, vilket i sin tur kunde medföra en svagare rättsstat. Ytterligare andra framhöll att visserligen var det bra med kritik, men varför kritiserade inte JK ett mycket större problem, nämligen det att många brottsoffer, inte minst kvinnor som misshandlades av sina män, saknade rättsskydd eftersom rättsväsendet inte tar deras berättelser på allvar. Vilken hållning man än intog, så tror jag att flertalet hade respekt för Lambertz ärliga uppsåt, mod och frimodighet. Idag ser det annorlunda ut.
En stor del av Lambertz bok "Quickologi" går ut på att förklara varför han skrivit den. Han menar att själva resningsprocessen i fallet Bergwall missuppfattats. Domstolar har till uppgift att bedöma hur stark bevisningen är. Vad som verkligen har hänt – i absolut sann mening – tar inte domstolen ställning till. Detta har Lambertz alldeles rätt i, men det är en juridiskt banal slutsats och i hans fall dessutom ytterligt problematiskt, eftersom hans sätt att argumentera mer än antyder att Bergwall frikänts trots att det finns mycket stark bevisning för att han begått allvarliga brott. Om och om igen upprepar Lambertz att Bergwall ”är frikänd i samtliga fall och ska av samhället betraktas som oskyldig”. Ändå är resterande 450 sidor en kraftfull argumentation för varför det är rätt att döma Bergwall för mord. Här lämnar jag frågan om Bergwalls skuld därhän. Det verkligt tveksamma är nämligen Göran Lambertz hållning gentemot oskyldighetspresumtionen, det vill säga principen att en person som inte är fälld för brott på alla sätt ska betraktas som oskyldig. Lambertz noterar naturligtvis själv att han äventyrar denna presumtion och beklagar det. Varför gör han då detta? Varför ägnar ett justitieråd och tidigare justitiekansler så mycket energi på att klistra skuld på en frikänd person? Dessutom samma jurist som ägnat många år av sitt liv till att stärka medborgarnas rättssäkerhetsskydd?
Lambertz har i huvudsak två argument. Det första är, som sagt, att finns missförstånd som behöver rättas till avseende vad ett resningsförfarande och en frikännande dom innebär. Hans andra argument handlar om den allvarliga kritik som riktats mot tjänstemän och en advokat som var inblandade i de fällande rättsprocesserna. Lambertz menar att oskyldighetspresumtionen kan tvingas stå tillbaka i vissa undantagsfall och att detta är ett av dem, eftersom här ”finns ett starkt intresse av rättvis behandling för personer som utsätts för allvarliga anklagelser”. Av allt att döma menar Lambertz alltså att just Sture Bergwall inte ska betraktas som oskyldig trots att han är frikänd, därför att de som drivit på för att han ska fällas nu är under stark kritik.
Oskyldighetspresumtionen bygger på att man i rättsordningen byggt in ett kompensatoriskt överläge för den i underläge. En person som blir föremål för en process från det allmännas sida har sällan tillgång till samma maktmedel. Det kan likväl finnas ett enstaka läge när den tilltalade faktiskt är i överläge från början.
Men som jag ser det har Lambertz helt förlorat perspektivet när han menar att Quick/Bergwall skulle vara ett sådant. Det råder ingen tvekan om att Lambertz själv och de övriga personer han nämner har chikanerats i media. Tidigare visste alla att Thomas Quick var den värsta massmördaren som någonsin skådats i vårt land. Nu porträtteras Sture Bergwall i format som mest liknar de som används för Lets Dance-vinnare. Den utvecklingen borde mana många journalister och debattörer till viss ödmjukhet och försiktighet i formuleringen framöver. Idag är det hursomhelst tydligt att Sture Bergwall är en person som tillbringat större delen av sitt liv i sluten rättspsykiatrisk vård, en person som missat det mesta som vi vanliga vågar hoppas på: familj, utbildning, arbete, vänner. Det är fullständigt horribelt att jämställa detta liv med ett som pensionerad åklagare, justitieråd eller advokat, hur mycket det än blåser på toppen.
Gå till toppen