Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Miranda July blommar upp

Miranda July

The First Bad Man. Övers Eva Mazetti-Nissen. Brombergs.
Cheryl, huvudperson i Miranda Julys debutroman ”The First Bad Man” är en ensamstående 40-plussare med en psykosomatisk klump i halsen som gör att hon varken kan gråta eller svälja. På dagarna jobbar hon på ett företag som producerar självförsvarsfilmer. Hemma äter hon direkt ur stekpannan för att slippa risken att tallrikar samlas på hög och läser böcker ståendes vid bokhyllan för att slippa bära tillbaka dem.
Cheryl har inga barn, men hon har en drömbaby, mallad efter en pojke hon passade som liten och vars själ visar sig i tusentals barnagestalter, menad för henne men ständigt född till fel familj.
Hon har en drömman också, den 65-årige Phil, och ska precis bekänna sin kärlek när Phil visar sig vara besatt av en 16-åring som heter Kirsten. Mitt i detta amorösa nederlag får Cheryl en inneboende, Clee. Hon är dotter till Cheryls hippie-chefer, en blond, stökig och illaluktande varelse. Dessutom är hon våldsam. Cheryl får ordentligt med spö en kväll när hon kommer hem, en händelse som skrämmer henne men också gör henne märkligt avslappnad – stryket och adrenalinet löser bokstavligen upp hennes klump i halsen. De två gör hemmalivet till ett slags ”Fight Club”, där de närmar sig varandra via mer eller mindre ceremoniella slagsmål. Så en dag berättar Clee att hon är gravid. Med vem säger hon inte, och barnet tänker hon adoptera bort.
Miranda July har varit verksam som konstnär, filmskapare och författare sen tidigt nollnolltal, och en etikett har hängt efter henne sen dag ett: ”quirky”, ett engelskt ord som brukar indikera att något är annorlunda fast föga betydelsefullt, upptaget med ett skruvat utförande snarare än faktisk substans.
Vad Julys filmer anbelangar är det en befogad etikett, men vad gäller hennes författarskap skulle jag hävda att hon med ”The First Bad Man” slutligen skrivit sig ur den där estetiskt tillrättalagda indie-ångesten. Snarare framstår det här som formatet där July äntligen lyckats omsätta sin konstnärliga särart i genuint särpräglad konst. Översättningen av Eva Mazetti-Nissen är dessutom sällsynt tonsäker, så till den grad att man knappt märker transponeringen från engelska till svenska.
”The First Bad Man” är en komedi, men det är en tämligen specifik sorts humor. Grundberättelsen, en ensam misfit vars inrutade liv ställs på ända, är föralldel en klassisk romanstruktur.
Men July är en helt annan sorts berättare än, säg, Anne Tyler eller Claire Messud, en som gärna balanserar mot och stundtals tippar över i det groteska, dock alltid med en registrerande snarare än sensationssökande ton. Som att Cheryls terapeut kissar i hämtmatslådor istället för på toaletten. Som att Cheryl grottar ner sig i aggressiva sexuella fantasier där hon låtsas vara Phil, silverräven som inte vill ha henne. Som beskrivningarna av insidan av Clees otvättade sovsäck när Cheryl bestämmer sig för att krypa ner i den. Ingen yttre värld verkar heller existera i ”The First Bad Man” – July har inte gjort sin text till samtidskommentar eller använt Cheryl som något slags galjonsfigur för kuvade kvinnor, utan det är en berättelse som håller sig inom trånga ramar, ofta enbart i Cheryls fantasi.
I den mån här finns ett tema så är det möjligen drömmen om föräldraskapet, gestaltat via Cheryls möten med barn som påminner henne om barndomens drömbaby och så småningom via relationen med pojken som Clee föder. Och så kanske upptäckten att ett liv där man släpper in andra människor av naturliga skäl blir stökigare än ett där man själv dikterar villkoren, men också mindre ensamt.
En trivial insikt? Möjligen, men vägen dit är underhållande och, allt eftersom berättelsen flyter framåt, djupt och besynnerligt rörande. Jag hoppas hon skriver en uppföljare.
Gå till toppen