Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jonn Palmér Jeppsson: Ta vägen till klockrike, där den magiskt molande häxmusiken nästan står stilla

Har du läst Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande"? Jag minns den som molande och utdragen, trots sina blygsamma tvåhundrafemtio sidor. En bok som nästan kändes stillastående eftersom den krävde så sakta och koncentrerad läsning, men med plötsliga bråddjup av skönhet och smärta i de små detaljerna: middagsplaner, inköpslistor, ett intresse för geologi. En bok med väldigt mycket längtan i.
Doom doom, out goes the light.Bild: Profound Lore
Jag tänker på den när jag hör Bell Witch, en doomduo från Seattle. Deras tre år gamla debut heter just "Longing", en känsla det borde göras mer metal av. Du vet hur förlamande tung den kan vara och hur många nyanser av ljus och mörker den rymmer.
Duon verkar längta ännu mer på nya albumet "Four Phantoms". Musiken är en molande och utdragen, fyra låtar på drygt en timme, och består av två röster, en sexsträngad bas och ett trumset. Den är så långsam och minimalistisk att den nästan känns stillastående. Det finns ingenting som ens avlägset liknar en hook. Man måste lyssna koncentrerat för att inte missa de bråddjup av skönhet och smärta som göms i de små detaljerna: nakenheten i sången, den nästan omärkliga framåtrörelsen i en kvidande gitarrfigur, rymden mellan tonerna. Skivan låter som ett sorgearbete – och som en bitterljuv påminnelse om att livet trots allt går vidare.
Producenten Billy Anderson? Jo, han må vara sludge och doom metals Phil Spector, men jag gissar att Bell Witch främst valt honom för att han spelat in Red House Painters. Mark Kozelek vet ju, precis som Didion, en del om det där med att lida i det tysta. Bell Witch gör det bara på högre volym.
Bell Witch: Four Phantoms (album)
Steve von Till: A Life Unto Itself (album)
Bosse-de-Nage: All Fours (album)
Acid King: Middle of Nowhere, Center of Everywhere
Gå till toppen