Det finns ingen tydlig gräns. Vad som är en kränkning för den ena behöver inte vara det för den andre.

– I lagens mening är det inte ens en kränkning om den inte upplevs som det av den enskilde. Och tvärtom. Det som upplevs kränkande är också det, oavsett avsändarens mening, säger Olle Cox, projektledare för Schysst på nätet.

– Undantagen är rasistiska ord och sexistiska, som hora och fitta.

Johnny Lindqvist, projektledare för Statens medieråds No Hate Speech Movement, håller med. Att förbjuda enskilda ord är meningslöst. Däremot är det viktigt att diskutera samtalsklimat.

– Sätter vi upp förbud riskerar vi att grupptrycket gör att barnet blir av med sina kompisar. Eller att de slutar berätta saker för sina föräldrar. Det som vi vuxna däremot kan ge är en moralisk kompass, precis som vi försöker göra vad gäller livet i stort, säger han.

Skillnaden är att många föräldrar fortfarande inte är med på den digitala banan. Men som vuxen, betonar Johnny Lindqvist, måste du vara närvarande också där. Visa att du bryr dig, fråga, samtala.

Minst lika viktigt är det att lära barnen att säga till när de har blivit ledsna och kränkta på nätet. Och stärka dem så att de vågar säga ifrån.

– Dessutom behöver både barn och vuxna lära sig vilka rättigheter man faktiskt har på nätet.

På samma sätt som föräldrar måste inse att nätet är en integrerad del av barnens liv, behöver skolan göra det, menar Olle Cox. Förr var det mer vattentäta skott mellan skolgård och hem. I dag kan ett mobbningsärende inte utredas utan att inkludera vad som hänt via datorn, spelen och mobilen.