Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Anahita Nicobayan Shiri: ”Vi växer inte ifrån mobbning”

Elakheterna blir bara mer subtila.

Anahita Nicobayan Shiri.Bild: Mårten Svemark
I brist på energi till något vettigare att göra en lördagskväll satt vi ett gäng och spelade "Jag har aldrig".
Appen som användes till hjälp bjöd givetvis på fjantiga påståenden, men vid ett tillfälle var alla ändå tvungna att tänka till.
Påståendet löd: Jag har aldrig mobbat någon.
Det instinktiva svaret var nej. Givetvis inte. Ändå drack alla. Efter att ha resonerat kring vad det egentligen innebär att mobba någon och om frågan syftade på systematisk eller passiv mobbning insåg vi nämligen att alla någon gång under skoltiden bidragit till att göra livet svårare för någon annan. Tysta klunkar togs runt bordet.
Det intressanta med mobbning är att det omedelbart för tankarna tillbaka till grundskolan. Mobbning är något som inträffar i ekande korridorer, alltid tomma på lärare. Det frodas i omklädningsrum, på skolgården, längst bak i klassrummet. Alla tycks vara eniga om att mobbning är något som man växer ifrån. Som om människan ömsar skinn och blir vettig så fort skolklockan ringer för sista gången och man kliver ut i vuxenlivet.
Men det hela krackelerar om man tar en titt på vad mobbning egentligen är ett symptom på. Det är en rädsla för att den egna positionen i en social grupp eller hierarki ska hotas. Det är ett medel för att utöva och befästa sin maktposition. Det är ett sätt att känna sig bekväm i dömandet andra innan man själv blir dömd. Och det krävs inte mycket eftertänksamhet innan man inser att dessa saker är överallt omkring oss helt oavsett åldersgrupp.
Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.
Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.
För min del vill jag börja leva ärligt.
Skål.
Gå till toppen