Vad kan vi råka få syn på till vardags? Ett parti pingpong, bilens vindrutetorkare, kniven som skär löken i tunna skivor, snöbollar som kastas mot en vägg, fötter som otåligt trampar mot golvet, spelkort som fördelas inför ett nytt parti, en maskin som kapar trälister. Inget att lägga märke till, kanske, men det är precis de vanligheterna Tumi Magnússon har filmat och spelar upp i CirkulationsCentralens rum.

Men nu är det ju inte fråga om att dokumentera banala, rutinmässiga sysslor i bild. Varje video skulle vara precis lika intetsägande som själva händelsen, om det inte vore för Magnússons rytmiska handlag.

Det första som drabbar mig är inte vanligheten, men ett långsamt beat. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Fyrtakt utdragen till tvekande tvåtakt. Fördröjda hjärtslag.

Ljudet kommer ur bilderna. Lökknivens egg slår mot skärbrädan, spelkorten daskas i bordet, vindrutetorkarna far fram och åter, skärmaskinen kapar i sin förutbestämda rytm.

Ljuden har kvar sina materiella kvaliteter, men de har också synkroniserats av Magnússon. Händelserna har komprimerats eller töjts ut för att haka i varandra. De gör så med besked, hela galleriet vaggar i eftertänksam takt.

Fältinspelningar är inget nytt. I slutet av 1920-talet gjordes montagefilmer, som var moderna stridsrop. Men Magnússon är motsatsen till dessa himlastormande utopier.