Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hon kom från helvetet till Malmö

För 70 år sedan steg Sulamit Sittsamer i land på kajen i Malmö.
Hon kom med de Vita bussarna. Sedan dess har hon levt i Malmö.

Efter år i olika koncentrationsläger hade ordet ”frihet” inte längre någon innebörd. Minnet av ankomsten är nästan blankt.
– Jag skickades till Lund. Där kantades gatorna av människor som vinkade. En del hade klättrat upp på taken. Vi kom i lumpor. Jag kände ingenting, berättar Sulamit Sittsamer, född Kurek.
Läs också Vita bussar-utställning vandaliserad
På Klosterskolan (numera Polhemskolan) väntade duschar, hela och rena kläder, sjukvård och riktiga sängar. Där fick hon stanna i tre veckor. Läkarna hittade en fläck på ena lungan och skickade henne till ett sanatorium i Vejbystrand. Sedan hamnade hon på ett flickläger på Ronneby brunn.
– När jag kom till Sverige var jag mest trött. Kände ingen glädje. Men jag visste att tyskarna inte skulle komma åt oss längre. Jag har aldrig känt något hat. Är bara glad att kunna berätta om allt vi gått igenom. Men det är inte så lätt. Men jag måste orka berätta, säger Sulamit Sittsamer som har hunnit fylla 90 år.
Resan till Sverige inleddes i Ravensbrück. Sulamit var tjugo år gammal.
Helvetet hade börjat sex år tidigare, i barndomsstaden Zduńska Wola.
– När jag var barn hade vi det bra. Vi gick i fina kläder, bodde i en lägenhet mittemot synagogan.
Läs också Fira freden, räkna med krig
Vid krigsutbrottet var närmare hälften av stadens innevånare judar. Många avrättades, andra flydde men kvar blev 8 000 judar som våren 1940 internerades i stadens getto. Två och ett halvt år senare stängde lägret, de som inte dödades på plats transporterades till förintelselägret Chełmno medan 1 000 fångar skickades till ghettot i Łódź.
Sulamit Sittsamer tappade kontakten med sin mamma, pappa och sina två yngre systrar. Hon träffade dem aldrig igen.
– Jag och min bror hamnade i Łódź. Där var det svårt.
I gettot fick Sulamit försöka försörja sin bror så gott hon kunde. De delade ett litet rum med en släkting och levde på ”sur potatis”.
– En morgon var han bara död. Han svalt ihjäl. Jag bara skrek och så kom de och hämtade honom.
Så småningom hamnade hon i dödslägret Auschwitz-Birkenau.
– En sak kan jag inte glömma. När jag kom till Auschwitz var jag uppsvälld av matbrist. Man undersökte mig, tog mig på brösten och tryckte på min mage. De trodde jag var gravid. Jag var 17 år gammal!
Läs också När Malmö museer blev flyktingförläggning 1945
I tre dagar och tre nätter väntade Sulamit Sittsamer och andra flickor på att bli avrättade. De satt i gräset utanför krematoriet.
Men ett gruskorn hamnade i det tyska maskineriet. Femhundra franska krigsfångar hade rekvirerats till en vapenfabrik i Berlin, men de nådde aldrig fram. Istället valdes femhundra polska kvinnor ut. Sulamit var en av dem.
– Vi arbetade på Krupp. Jag hade små händer och fick montera utlösningsmekaniken i bombspetsarna. Vi hade det lite bättre än de andra fångarna. Varje dag var ett helt liv. En gång fick jag ett äpple av en tysk kvinna. Men jag fick lova att äta det utanför, så att hon inte skulle drabbas.
När bomberna föll över Berlin i slutet av kriget fick fångarna uppsöka ett skyddsrum. Där satt tyskarna sida vid sida med fångarna för att känna sig trygga.
– De sa att gud höll sin hand över oss.
Läs också Efterkrigskonstruktion – nazisternas kamp slutade inte med kriget
I slutfasen av kriget skulle de judiska kvinnorna skickas till ett krematorium, men ryssarna var så nära Berlin att de skurit av vägen dit.
– Vi skickades till Ravensbrück istället. Där var jag i åtta dagar. En dag körde det in bussar i lägret. Vi förstod ingenting. Ingen visste vad det var för bussar, varifrån de kom och vart de skulle. När lottorna ville hjälpa oss ombord vägrade vi först.
Sulamit Sittsamer kom troligen med den sista konvojen med 934 kvinnor, de flesta polska men även franska, amerikanska och engelska, i tjugo bussar. Under natten besköts konvojen av jägarflyg, men utan att någon kom till skada.
– När vi gick på bussen fick vi två matpaket. Men vi kunde ju inte äta, vi fick bara diarré av maten.
Kvinnorna åkte tåg genom Danmark till Köpenhamn, för att sedan ta färjan över till Malmö. Till en för henne helt okänd stad som skulle komma att erbjuda trygghet, arbete och ett långt liv.
– I Malmö började jag arbeta hos en familj, passade barnen och fick putsa fönster.
På ledig tid umgicks Sulamit med andra som hade kommit med bussarna. Och så hade hon kontakt med mosaiska församlingen. En dag när hon besökte några vänner träffade hon sin blivande man.
Bezalel Sittsamer hade en liknande bakgrund. Han hade överlevt Bergen-Belsen och var så svag att han knappt orkade räcka upp handen när en hjälparbetare frågade om det fanns någon i sjuksalen som ville komma till Sverige. Han visste inget om landet, men hade hört talas om dignade smörgåsbord.
När Bezalel Sittsamer anlände till förläggningen på Malmö museum var han 25 år och vägde 46 kilo.
– Han hade ingen. Jag hade ingen. Så vi gifte oss 1946. Firade med kaffe och kaka i Folkets hus på Limhamn, berättar Sulamit Sittsamer.
Paret flyttade in i ett gammalt skomakeri på Kalkbrottsgatan. De fick två barn.
– Det var is på väggarna och råttor på fönsterbrädorna. Första åren var svåra, jag hade ingen mat till min dotter. Folk tyckte synd om oss. Det var ransonering men det hände att vi fick ett extra ägg eller så.
Bezalels arbetskamrater på skoläst-fabriken i Limhamn skänkte sängar och kuddar. På kvällarna arbetade Sulamit extra på bindgarnsfabriken. Samtidigt försökte de behärska språket.
– Vi lärde oss genom att läsa Sydsvenskan. Sen lärde vi av barnen som gick i skolan.
När paret Sittsamer klarade av att läsa högt ur bibeln inför prästen i Limhamn blev de godkända och fick svenskt medborgarskap. Året var 1954. Det innebar att de kunde låna pengar för att så småningom köpa en egen insatslägenhet på Söderkulla.
– Jag jobbade ibland med att servera ingenjörer och gäster på Kockums. Sen när vi flyttat till Söderkulla fick jag jobb på Kjell Nilssons fisk i närheten, vid Mobilia i dag. Fick lägga in sill. Det förstörde mina händer.
Sina fasansfulla krigsupplevelser höll Bezalel och Sulamit för sig själva. Barnen fick inget veta.
– Nej, vi ville inte, kunde inte berätta. De tyckte det var konstigt att vi inte hade några släktingar, vi var ju ensamma.
När sonen gick på Bergaskolan i Limhamn kom han hem ledsen en dag. Han hade blivit kallad ”svartskalle”.
– Det ska ingen kalla mig när jag blir stor, sa han. Han flyttade till Israel, gifte sig och fick fyra barn.
En gång ringde han hem. Han hade sett ”Schindler’s List” på bio.
– Nu förstår jag varför ni inte ville berätta vad ni varit med om, sa han.
Läs också Vita bussarnas svarta historia
Idag bor Sulamit Sittsamer på ett äldreboende med vy mot Öresundsbron. På väggarna hänger tavlor som hon och hennes man har broderat.
 
Hennes son och mannen har gått bort. Dottern bor sedan många år i Philadelphia. Men Sulamit Sittsamer har en nära vän som hjälper henne.
Under sextiotalet kulminerade antisemitismen i kommuniststyrda Polen. En familj flydde och hamnade i Malmö.
– Jag hörde att några människor talade polska och erbjöd dem min hjälp, på samma sätt som vi fått hjälp av Malmöborna. Nu har jag nästan daglig kontakt med sonen i familjen.
Någon bitterhet känner hon inte.
– Men jag förlorade min ungdom. De tog ifrån mig mina unga år. Jag överlevde, men var blev alla andra av?
Återvända vill hon inte.
– Jag är rädd att gå på de stenarna mina föräldrar gick på, innan de kremerades. Deras aska kanske ligger kvar. Vill inte det.

Vita bussarna

De vita bussarna var en räddningsinsats av Svenska Röda Korset, ledd av Folke Bernadotte. Från början var planen att hämta hem skandinaver från tyska koncentrationsläger, men man räddade också ytterligare 10 000 människor, varav 7 000 kvinnor från Ravensbrück.
Den 28 april 1945 anlände många av flyktingarna med båt till Malmö hamn. De förlades runt om i Skåne, bland annat på Malmö museum som blev en gigantisk flyktingförläggning.

Två utställningar

Till 70-årsminnet av krigslutet och de Vita bussarnas insats öppnar Malmö Museer och Malmö Konstmuseum två utställningar med fokus på Malmö museum som flyktingförläggning vid krigsslutet 1945.

Välkommen till Sverige - Malmö museum som flyktingförläggning och de vita bussarna 1945
. Tre delutställningar om händelser i Malmö våren 1945.

I skuggan av kriget
. Verk av de polska konstnärerna Jadwiga Simon-Pietkiewicz och Maja Berezowska, som kom med de vita bussarna till Sverige 1945.

Gå till toppen