Sverige

Lyft när Londons lärare tog makten

Så lyfte Londons skolor från sämst till bäst i landet. Allra mest förbättrades eleverna från fattiga familjer. Sverige borde använda samma metod, tycker OECD.

På morgonen står en lärare vid entrégrindarna till Lampton School och kollar att eleverna har passande kläder på sig. En pojke blir tillsagd att stoppa in skjortan i byxorna innan han får gå in på skolan. Bara de äldsta har lov att ha på sig annat än skoluniform, men då ska det vara prydliga kläder. Gympaskor eller shorts tillåts inte.
– Då blir man hemskickad för att byta om, eller så får man en varning. Skolan har också uniform som man kan få låna, säger Sahar Mahmood, som går i tolfte och näst sista klassen.
Hon och Amar Dhani visar runt på skolan. Den här veckan har niondeklassarna examen, det är prov efter prov. Matte, engelska och naturvetenskap är obligatoriska, i övrigt kan eleverna välja i vilka ämnen de gör prov. Allt efter resultat delas de upp i olika program de sista åren.
De 1500 eleverna på Lampton kommer mest från tvåspråkiga hem – ofta pakistanska, indiska och somaliska familjer, så skolan erbjuder undervisning i både arabiska, punjabi och urdu.

– Skolan måste erbjuda något språk men vi erbjuder många. Om du är bra på språket du talar hemma, så blir du bättre i engelska, konstaterar språkläraren Helen Vander Woerd.
Sahar Mahmood läser både urdu och punjabi.
– Det hjälper till att skapa en känsla av tillhörighet, säger hon.
I december redovisades de årliga resultaten på de nationella proven för Londons lågstadieelever. För första gången fick elever som inte har engelska som modersmål, bättre resultat än de engelskspråkiga eleverna. Barn från fattiga familjer visade de bästa resultaten någonsin.Bild: Bild: Peter Frennesson
Skola är, från och med i år, obligatorisk till 18 års ålder. De äldre eleverna kan bättra på sina universitetsansökningar genom att hålla i olika aktiviteter för de yngre eleverna. Någon har en läsklubb en gång i veckan i biblioteket, andra håller i konstklass eller it-undervisning. Amar Dhani har varit mentor och baskettränare. Basket är mer än träning, framhåller han.
Det lär dig om livet. Du lär dig att vara punktlig, uppföra dig, bli en bättre person. Du mognar av det, och det får dig att stressa ner.
Mentorskapet handlade om skolarbete. Det var bra också för honom själv.
– Jag fick mer självförtroende när jag märkte att de lyssnade på mig och uppskattade mig, säger han.
– Vi har själva fått det här. Nu ger vi tillbaka till folk som är yngre, säger Sahar Mahmood som undervisar i studieteknik i engelska och NO.
Idrott är en viktig del av Lampton. Skolans basketlag är framgångsrikt. Äldre elever tränar de yngre.Bild: Bild: Peter Frennesson
***
Jag skulle hellre tigga på gatan än skicka mina barn till den skolan," sa en konservativ politiker 2003 om skolan i området där han bodde.
Hans uttalande var förstås kontroversiellt men rymde viss sanning: Londons skolor var ofta så dåliga att politikerna fick problemet i knät så fort de skulle sätta sina barn i skola. Föräldrar pendlade i timmar med sina barn för att undvika lokala skolor. Bostadspriserna sköt i höjden i områden runt de skolor som fungerade.
Premiärminister Tony Blair hade kommit till makten med löften om "utbildning, utbildning, och utbildning", och hans åtgärder hade lett till vissa förbättringar. Men inte för de mest utsatta skolorna, som bara släpade efter ännu mer. London hade sämst skolresultat i England, och särskilt misslyckades skolorna med de fattiga barnen.
2002 sattes därför nya mål: att minska skillnaderna mellan elever från olika social bakgrund, och bryta sambandet mellan fattiga elever, låga förväntningar och dåliga skolresultat. Och nu började London Challenge, ett projekt som fick Londons skolor att gå från sämst till bäst i landet på bara några år, samtidigt som klyftorna minskade.
45 minuters läsning varje vecka i biblioteket gäller för eleverna. Alex har valt att läsa en bok om Percy Jackson.Bild: Bild: Peter Frennesson
London fick en egen skolminister. Ett gäng erfarna lärare, rektorer och skolinspektörer som bevisligen hade lyckats på utsatta skolor, samlades i ett rådgivande team. Varje utsatt skola fick sin egen rådgivare som tillsammans med skolan utarbetade ett paket av specialdesignade åtgärder. Teamet arbetade också med hela områden där det behövdes. Lärare i inre London klassades som extra viktigt yrke, fick höjd lön och vissa bostadssubventioner. Skolstatistiken nagelfors. Skolor med liknande förutsättningar samlades i grupp och jämfördes med varandra. På det viset kunde ingen skola förklara dåliga resultat med att deras förutsättningar såg annorlunda ut.
Och så bestämde man sig för att förbättra ledarskapet och undervisningen i skolorna. Tanken var att rektorerna på de mest framgångsrika skolorna skulle bli rådgivande åt rektorer på de skolor som presterade sämst.
Direkt stötte man på patrull. De bästa skolorna ville inte associeras med de sämsta. De sämsta ville inte skylta med sina brister.
Så är det när du tävlar om eleverna, säger George Berwick, en av arkitekterna bakom London Challenge.
***
Men någon vågade prova till sist. För varje år blev det fler skolor. Också lärarna började samarbeta. Och när andra skolor såg att även de framgångsrika skolorna förbättrades av samarbetet, så var det ännu fler som ville vara med.
De samarbetande skolorna bestämde själva vad som behövde göras och hur det skulle gå till. Styrningen uppifrån var en blandning av silkesvantar och hårda nypor. Skolorna hade frihet under ansvar och kunde få pengar till exempelvis ledarskapsutbildningar, men elevernas resultat mättes oupphörligen för att se vad som fungerade och inte.
Rådgivningsgruppen nöjde sig inte med siffror, all möjlig information om stämningen på skolan eller specifika problem diskuterades. Gruppen blev också en informationscentral för lyckade arbetssätt, som snabbt kunde spridas vidare.
Så länge det gick åt rätt håll fick skolorna hållas. Politikerna hölls på avstånd: regeringen var labour men flera av de lokala myndigheterna hade konservativ majoritet, så ingen sida tilläts ta politiska poäng på framgångarna. Den skola som inte lyckades, eller den som inte ville försöka, stängdes. Lokala myndigheter som trilskades, fråntogs ansvaret för skolan.
Skolorna omvandlades till så kallade academies, där privata aktörer skötte driften, en utomstående sponsor kunde skjuta till extra pengar, och skolan rapporterade direkt till utbildningsdepartementet. Fram till 2010 gjordes 200 Londonskolor om till academies.
Fatima och Kainaat lyssnar på läraren som förklarar vilka kunskaper som krävs för att få högsta betyg. Lampton är lika mycket en utbildning för lärare som för elever.&nbsp;<span style="font-size: 14px; line-height: 1.4; text-transform: uppercase;">Bild: Peter Frennesson</span>
När arbetet väl hade rullat igång spred det sig snabbt. Först ut var skolorna för de äldre barnen, men sedan hakade även småskolorna på. 2008 avslutades London Challenge, men fortsatte genast i liknande form fast utbrett till ytterligare två områden i England.
På några få år lyfte sig Londons niondeklassare från sämst i landet på examensproven, till att vara bäst. 2010 fick nästan var tredje skola omdömet "outstanding" av den engelska motsvarigheten till Skolinspektionen. Allra mest förbättrades resultaten för de svagaste eleverna och i de områden som från början pekades ut som värst.
En utvärdering av försöket kom fram till att det var bra att skolornas arbete fick snabb återkoppling och stöd utifrån. Men den starkaste framgångsfaktorn var att lärare i utsatta skolor fick hjälp, utmaningar och stöd av lärare från framgångsrika skolor. Lärarna själva hade blivit motorer för att förbättra undervisningen.
***
Lampton Schools hemkommun Hounslow är en någorlunda vanlig förort till London, bara lite fattigare än genomsnittet och betydligt mer mångkulturell. Dess mest utmärkande drag är närheten till flygplatsen Heathrow. Flyg på mycket låg höjd passerar hela tiden på väg in för landning.
En tredjedel av skolans elever, klart mer än genomsnittet i London, kommer från hem med så låg inkomst att barnen får gratis skollunch. Sedan ett par år tillbaka får skolorna extra pengar för varje barn från fattig familj. På Lampton går pengarna för de yngre barnen till ett program med författarbesök, läsprogram och utflykter. Om en elev kommer efter i ett ämne så kan lärarna i läsgruppen se till att den kommer ifatt igen.
Lampton ligger i kommunen Hounslow, vars mest utmärkande drag är att den ligger så nära flygplatsen Heathrow att flygplan konstant susar tätt över husen på väg in för landning.Bild: Bild: Peter Frennesson
***
Ashmi Kapilla administrerar pengarna. Hon intervjuar var och en av de äldre eleverna om vad just de behöver. Pengarna kan användas till en dator, om det inte finns någon hemma. Papper, pennor och skolmaterial. Extra undervisning på skolan, om det inte finns en lugn plats hemma att plugga på. Eller extra undervisning hemma, om det passar bäst. Skolan kan betala äldre elever för att hjälpa med läxorna.
– Det beror på varje elevs enskilda behov. Vi gör klart för dem att de kan komma till oss om det är något de behöver.
En pojke i elfte klass fick ett par skor och en jacka. Mamman hade inte pengar till det.
– Han älskar den jackan. Han har den på sig också när det är alldeles för varmt, säger Ashmi Kapilla.
Om man är fattig så är London bästa stället att vara det på, konstaterar Susan John, rektor på Lampton school, och syftar på att London är bäst i landet på att få elever från fattiga familjer att lyckas i skolan.
När hon började på Lampton var det en frånvalsskola med dålig ordning och dåliga resultat. Skolorna tävlade mot varandra.
– Innan var skolsystemet väldigt konkurrensinriktat och navelskådande. Skolor ville inte dela med sig för att andra skulle kunna klättra i listorna över bästa skola, säger hon.
Men London Challenge skapade ett kulturellt skift.
Grundinställning var att kunskapen och förmågan fanns i systemet. London Challenge skapade en struktur för att kunskapen skulle kunna flytta ut och komma runt.
Idag rankas Lampton som en utmärkt skola, som också är ett nav för utbildning och fortbildning av lärare. Utbudet är stort: lärare deltar minst sex gånger om året i workshops som drivs av andra lärare.
– Fast en del gör det 18 gånger, eller mer, säger Susan John.
– Om man är fattig så är London bästa stället att vara det på, konstaterar Susan John, rektor på Lampton school. Elever från fattiga familjer lyckas bäst i Londons skolor.&nbsp;<span style="white-space: pre;"> </span><span style="font-size: 13px; line-height: 1.3; text-transform: uppercase;">Bild: Peter Frennesson</span>
Ashmi Kapilla administrerar de extra pengar skolan får till fattiga barn. Hon intervjuar var och en om vad just de behöver. Tidsödande men värdefullt, tycker hon.<span style="white-space: pre;"> </span><span style="font-size: 13px; line-height: 1.3; text-transform: uppercase;">Bild: Peter Frennesson</span>
Det finns hela utbildningsprogram för den som ska ha karriärtjänst som lärare. Eller för blivande rektorer. Om en lärare vill arbeta i en annan skola ett par dagar så går det att ordna.
Lampton tar både emot lärarkandidater och är ledarskola i ett nätverk av skolor. En del av lärarna på Lampton har tid avsatt i tjänsten för att fortbilda andra lärare. Lampton tar betalt för tjänsten, och kan ge skräddarsydd hjälp till den enskilda skolan. Ibland är det diskussioner med ledningen om hur resurser ska fördelas eller hur ett problem ska lösas, ibland åker Lamptonlärarna till den andra skolan för att observera och ge råd om undervisning.
– När du har blivit en toppenlärare, hur går du vidare därifrån? Jo, du utbildar andra, säger vice rektor Jacqueline Smith, som ansvarar för lärarutbildningen.
Det gör också att Lampton inte har det problem som annars är vanligt i England, liksom i Sverige: lärare stannar inte i yrket.
Folk som verkligen älskar att undervisa får möjlighet att coacha andra. De älskar det. För oss har det verkligen fått bra lärare att stanna på sitt jobb, säger Susan John.

Lampton tar också hjälp utifrån. När matteresultaten dippade, hämtade de hjälp från en annan skola med bättre matteresultat.
– Vi har inte alltid lösningarna här. Därför tror vi på nätverk, säger Susan John.
Men konkurrensen mellan skolorna har inte försvunnit.
Man kan vara konkurrensinriktad och samarbetsinriktad på samma gång. Det skapar dynamik, skrattar Susan John.
***
För bara fem år sedan lyftes det svenska skolsystemet fram som en förebild i England. Friskolor minskar byråkratin, höjer resultaten och bryter boendesegregationen. Det ska vi också ha, lovade konservativa David Cameron som blev premiärminister 2010. Och så blev det, med modifikationen att vinst inte var tillåtet.
Den brittiska regeringen uppmärksammade också Londonskolornas framgångar, men valde att fokusera på hur en del offentliga skolor framgångsrikt hade omvandlats till privatdrivna, de så kallade academies. Den nya regeringen satte igång omvandlingen till academies i snabb takt: från cirka 200 när de kom till makten, till runt 4600 idag.
Efter de senaste Pisaresultaten nämns den svenska förebilden inte längre i England. I stället har svenska politiker börjat titta på hur London lyckas med sina skolor. Senast är Moderaterna, som i förra veckan luftade förslaget om att Sverige borde införa systemet med academies.
Men frågan är om det skulle göra skillnad.
I England påpekar kritiker att satsningen på academies har varit enormt dyr. I januari i år konkluderade en parlamentarisk kommitté med politiker från båda de stora partierna, att omvandlingen till academies inte har haft någon effekt på elevernas resultat.
Det är samma slutsats som OECD har kommit fram till. Skolform spelar väldigt liten roll för resultaten, och är därför inget man behöver fokusera särskilt på, menar organisationen efter att ha jämfört data från sina många medlemsländer.
Däremot lyfter OECD lärarsamarbete som en avgörande framgångsfaktor. I måndags lämnade OECD över en rapport till den svenska regeringen. Den handlade om hur den svenska skolan ska förbättras. Lärarnas fortbildning var en av de punkter som Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och ansvarig för Pisa-undersökningarna, pratade allra mest om. Det är en avgörande sak för att få upp statusen på läraryrket, viktigare än höjda löner.
Att få rätt personer att söka sig till läraryrket är en sak. Men hur du investerar i dem du har, är mycket viktigare. Det är hemligheten. Därför har vi lagt mest kraft i våra råd på den punkten, säger Andreas Schleicher.
Och hur investerar man i dem man har? Jo, säger OECD, att samarbeta och att dela erfarenheter med andra lärare, gör att lärare känner sig både gladare för sitt jobb och mer effektiva. Det blir en stark drivkraft för att höja den professionella standarden.
För dem som håller i skolans pengar, kommer han med ett glatt budskap: Det kostar inte stort. Och det går att genomföra på den egna skolan. Men det krävs en miljö som möjliggör samarbete.
Det är en kulturändring på skolorna att öppna klassrummen och få lärare att jobba tillsammans. För det behövs inga pengar.
Bild: Bild: Peter Frennesson
***
Ändå är vägen dit extra lång i Sverige. På den här punkten står den svenska skolan oerhört svagt. Inte ens 30 procent av svenska lärare har en rektor som pratar pedagogik och undervisning med dem. Ännu sämre ställt är det med respons från kollegor. System med mentorer eller coachning är nästan obefintliga.
Sverige ligger i botten av OECD-ligan när det gäller både fortbildning i stort och feedback på lärarnas undervisning. Och även om lärarsamarbete är något som går att genomföra på den enskilda skolan, så finns det mycket att göra centralt för att driva på. Skolinspektionen bör hjälpa och stödja, inte bara utvärdera hur skolor klarar sig. Det bör finnas ett system för hur lärare kan lära genom hela sitt yrkesliv.
Det är en av våra starkaste rekommendationer. Karriärvägar för att behålla lärare är en bra start, men det måste finnas ett starkt system för att utveckla lärare. En skolinspektion ska inte bara få skolor att förstå vad de ska göra bättre, utan också samarbeta med dem för att implementera dessa arbetssätt. Det är vad ett bra skolinspektionssystem verkligen handlar om, säger Andreas Schleicher.
OECD tycker därför att ansvaret för lärarfortbildning bör samlas på ett enda ställe, inte på ett 30-tal olika lärosäten som fallet är idag. Ett annat råd är att Skolsverige, liksom Londonskolorna har gjort, bygger nätverk av skolor för att de ska dela med sig av sina styrkor och kunna mobilisera där det behövs. Rektorerna är nyckelpersoner men central styrning behövs.
Skolvalet står idag i vägen för den slags samarbete, menar OECD, eftersom det inte finns ett tillräckligt starkt system för att motverka den segregation som skolvalet skapar. Av konkurrensskäl lönar det sig att behålla framgångsrikt skolarbete för sig själv.
Skolval är inte något dåligt. Men ju mer val du har, desto starkare behöver systemet vara. Just nu har de bästa skolorna väldigt få incitament att dela med sig av sina framgångar och hjälpa andra skolor att bli bättre, säger Andreas Schleicher.
***
Därför vill OECD se ett mer kontrollerat skolval och ett starkare system för att ta hand om skolor som misslyckas. Detta gör London, där kommunerna sköter kön till alla statligt finansierade skolor.
Om den engelska regeringen har satsat på academies, så lever lärarsamarbete och fortbildning vidare i högönsklig välmåga, trots att London Challenge avslutades 2011. Rådgivarna åt skolorna finns kvar. Ledarskapsutvecklingen drivs av en avknoppad organisation där Susan John är drivande.
Lektion i naturvetenskap pågår. Läraren Richard Branch tar tiden när Rajvir och Arjun springer upp och ner i trappan ett par gånger. Sedan ska de mäta pulsen.Bild: Bild: Peter Frennesson
Modellen med undervisande skolor i nätverk drivs av stiftelsen Challenge Partner, som har 300 skolor från hela England som medlemmar. Om skolorna tidigare utpekades att delta, så väljer de nu att delta och betalar för det. George Berwick, som arbetar på stiftelsen, ser ett värde i att det är frivilligt att vara med.
– Då tar man råden man får på allvar, till skillnad från när man blir inspekterad av staten. Då kan det mest handla om att få det att se bra ut men komma undan så lätt som möjligt, säger han.
Bland deras medlemmar finns både statliga skolor, academies och friskolor. Formen på skolan är inte det viktiga, anser George Berwick.
Regeringen menar att genom academies och friskolor kan systemet förbättras. Vi ser inte det som grejen. Vi har ett system för kunskapsdelning där målet är att vi ska få personal att göra så bra de kan, oavsett skolform.
Hur gick det med den där skolan som politikern hellre skulle tigga på gatan än skicka sina barn till? Den är idag bedömd som utmärkt av skolinspektionen, och leder andra i lärarutveckling. Susan John berättar och skrattar.
– Det är en fantastisk historia!
Fotnot: Engelsk lag tillåter inte skolor att publicera information om eleverna som gör att de kan identifieras. Därför har vi inga efternamn på eleverna.
Gå till toppen