Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hågkomstens dilemman

Katarina Eismann

Fouldout, Moderna museet, Malmö, t o m 6/9.Konsten i skuggan av kriget – Museet som flyktingförläggningMalmö Konstmuseum, t o m 6/9.
Temat flykt är lika aktuellt idag som för sjuttio år sedan. Men går det alls att berätta om det med relevans?
Efterkrigsförfattaren Hans Erich Nossack inledde ”Der Untergang” med att citera Dostojevskij: ”I allmänhet talade de föga om sitt förflutna, de berättade inte gärna och ansträngde sig, verkade det, att inte tänka på vad som varit.”
Katarina Eismanns far flydde från Ungern till Danmark och slutligen över Öresund i en fiskebåt 1943. Som barn hörde hon anekdoter om flykten, men vad som egentligen hände blev fördolt. Tills hon sökte och fann så många dokument, att det blev för mycket för henne. Hur skulle hon kunna förstå de år, som varit avgörande för hennes pappa? Därför lät hon en journalist extrahera en saklig berättelse, som sedan musiker och dansare tolkade sceniskt.
Resultatet är den videoinstallation, som visas på Moderna museet Malmö. Radiomässigt rapporterar en röst väderförhållanden och andra detaljer under flykten, medan Bernd Alois Zimmermans cellosonat klingar i såriga fragment och dansarna rör sig sparsamt. Samtidigt som sättstycken flyttas runt så att hela scenen aldrig syns.
Eismanns film om faderns flykt över Öresund blandar känslor, upplevelser, fakta för att få syn på något av en historia, som verkar omöjlig att greppa i sin helhet.
Malmö konstmuseum har i sin tur satsat stort på att berätta om de vita bussarnas ankomst till Malmö i april 1945, då utställningssalarna förvandlades till flyktingförläggning.
På gården står en av bussarna, som besökarna kan gå in i. Foton och dokument ska också ge en närvarokänsla, en möjlighet att uppleva historien. Men den blir levande först när enskilda människor, från K W Gullers berömda fotografier, träder fram och berättar i intervjufilmerna.
Det är intensiva ögonblick.
Men minst lika drabbande är den konst som visas och sätter hela berättelsen på sin spets.
Det gäller i högsta grad Sven X-et Erixsons stora målning, som han gjorde, sedan han läst dåvarande museichefen Ernst Fischers artikel i Sydsvenskan den 8 juni 1945 om flyktingarna, som delade rum med den bästa svenska konsten.
X-et var både privat och som konstnär aktiv antifascist, och redan 1934 var han en i kretsen kring tidskriften Mänsklighet med sina skarpa satirteckningar mot den tyska naziregimen.
Naturligtvis tände han direkt på Fischers artikel, men nog måste han ha grubblat extra på hur han skulle formulera sitt ovanliga ämne. Resultatet blev en visionär reportagemålning, som nästan är valhänt i sin välvilja. Sjuksystrar tar hand om de utmärglade gästerna, som både kontrasterar mot den praktfulla konsten på väggarna och tycks stå i livgivande kontakt med den. Själva museet är skildrat med glödande iver, som en symbol för livet. Men de befriade koncentrationslägerfångarna har han haft svårare att måla. Han valde till slut dåtidens schabloner, som utgick från de första bilderna från de befriade lägren.
X-et försökte kombinera vision, mardröm och solidaritet, målade sitt allra bästa och misslyckades. Just därför är målningen ett gripande och magnifikt tidsvittne i varma färger och schematisk teckning.
Här visas också små tecknade ögonvittnesskildringar, porträtt av medfångar, gjorda i smyg. En klassiskt fulländad skyddsmantelmadonna är signerad av Kusmiekowa med orden: ”Romsk mor omfamnande sina barn sedan de steriliserats, Ravensbrück, 1945.”
Inför de små teckningarna stumnar både X-et och det mesta i utställningen.
X-ets dilemma är allmängiltigt. Berättelser är centrala för att vi ska förstå, men hur kan vi uttrycka andras erfarenheter och minnen?
Museet har gjort en tät, intensiv utställning kring dem som räddades av de vita bussarna. Men samma berättelse har också andra sidor, de som inte kom med till Malmö, de som återvände till Polen och lynchades i den första av många efterkrigspogromer. Sådana frågor ställer inte utställningen.
Att flykt och minnen är svåra att rekonstruera och hantera är ju ett av Katarina Eismanns teman på Moderna museet .
Hennes dilemma var samma som X-ets, ett svåröverskådligt innehåll, som kolliderade med formens begränsningar. Han löste det med ett slags naiv optimism. Hon skapade ett videostycke där musiken är skärvor, sångerna längtan och dansarna rådvilla mellan de sättstycken, som stundtals skymmer scenen.
Delar av berättelsen är alltid skymda, därför måste den läsas om och om igen. Utställningarna visar vilken viktig roll konsten har i förhållande till traditionella dokument.
Gå till toppen