Kultur & Nöjen

Från Gambia till skivkontrakt i Malmö

För ett par år sen kom en pojke från Gambia till Malmö C utan någonstans att ta vägen. 
Det här är historien om rapparen Saint.
Och tonåringen Mohammed Sillah.

Malmö centralstation, 2012, vinter.
Sextonårige Mohammed Sillah har precis kommit till Sverige med tåget. Han har bara en huvtröja på sig, han fryser och han vet inte var han är någonstans. Frågar någon på stationen vart han kan ta vägen om han vill sova men inte har några pengar. Blir tipsad om polisstationen.
Mohammed Sillah, alias Saint, rappare från Malmö.Bild: Emma Larsson,
Oh no, man– dem came through and made the boys go home Man, I love Sweden but that bitch is so cold - "Badman"
Nej. Han vill inte höra talas mer om polisen just nu.
Någon annan tipsar Mohammed Sillah och hans kusin om ett ”hotell” för människor i deras situation. De tar Pågatåget dit.
Det är inget hotell, utan en plats där nyanlända sover. ”Ett kusligt ställe”, enligt Mohammed.
– Tänk dig femtio personer, alla från olika ställen. Du pratar inte samma språk som den du sover bredvid. Du har ingen aning om han är en mördare eller inte. Inte för att jag dömer någon, men för ett barn som mig … liksom, folk är galna i den här världen, om du fattar vad jag menar. Jag sov inte. Inte alls. Mina ögon var öppna.
På morgonen serveras frukost. Mohammeds kusin vill inte äta, han tar bara en kopp te. Salt- och sockerkaren står bredvid varandra, han häller salt i koppen. Smakar. Säger inget. Svenskt te kanske ska smaka lite konstigt.
Mohammed smyger till sig några kokta ägg ifall kusinen ska bli hungrig senare. Man vet aldrig när nästa mål mat kommer.
Redan samma dag kommer Migrationsverket och hämtar dem. De flyttar till en förläggning i Rosengård.
Eller som Mohammed Sillah kallar det: Rosetown.
Möllevången, Rytmus gymnasium, 29 april 2015, eftermiddag.
Mohammed har haft nationellt prov i engelska. Enkelt.
”Jag är superspänd på vad du kommer landa i”, säger läraren Per Englund om Mohammed Sillahs musik.Bild: Emma Larsson
Nu sitter han i en av skolans musikstudior tillsammans med produktionsläraren Per Englund. I måndags skrev han prov för honom i ljud- och akustiklära.
– Det gick bra ju, provet, jag har kollat på det. Klart att det kunde ha gått ännu bättre. Men det gick bra, jättebra. Har du något nytt att spela upp? säger Per Englund.
– Nja, jag har inte jobbat så mycket på musik. Det har varit massa skolgrejer, svarar Mohammed.
Med sin lärare pratar Mohammed svenska, lite skånsk dialekt hörs. Annars håller han sig helst till engelska. Han kan svenska och han pratar det om någon inte vill prata engelska. Men han blir frustrerad över att orden inte kommer lika snabbt, att han ibland måste välja sämre ord för att han inte hittar rätt direkt.
Mohammed Sillah läser estetiska programmet med musikproduktionsinriktning.
– Det är inte så vanligt att man har ett så starkt uttryck som du har redan i ettan. Det är vanligare om man går singer-songwriter, att man är mer van att skriva egen musik, säger Per Englund.
Han berättar om skolans tre inriktningar som gör musikaliska projekt tillsammans.
– När man har gått ett par år här, då har man hunnit med så många projekt och kommit in i processen, så då är man hyfsat förberedd. För alla sitter ju inte i studion hela nätterna som du gör, säger han till Mohammed och skrattar.
Mohammed Sillah bjuder Sydsvenskan på apelsinjuice hemma på balkongen i Rosengård.Bild: Emma Larsson
Mohammed Sillah kommer hem från skolan, till en lägenhet i Rosetown nära den flyktingförläggning där han bott under större delen av sin tid i Sverige. Ett par gitarrer hänger på väggarna, en keyboard står vid väggen. Han sätter sig i soffan, knäpper på tv:n där en ”Simpsons”-repris rullar, kopplar in laptopen i högtalarna. Sätter på lite belgisk rapmusik, en Metallica-låt, lite Arctic Monkeys.
Och så en låt med Ali Farka Touré, den malinesiska artisten som två gånger vunnit Grammys för ”best traditional world music”.
– Det här är min morgonritual, den här måste jag höra varje morgon.
Han håller upp händerna för att visa att något spännande ska komma i låten och spelar plötsligt med i två oväntade gitarrdrag på en imaginär gitarr. Han skrattar.
– Mina vänner säger typ, ”ah, intressant”, och inget mer, haha. Jag förstår inte det, jag tycker det här är otroligt.
Ett par av hans vänner är Malmörapparen Rebin ”Rebstar” Shah, 26, och Hamid Badriyah, 23. De är också knutna till det skivbolag, Today is Vintage, som tagit Mohammed Sillah under sina vingar.
Tidigare har de haft studio på Industrigatan, men nu har de precis flyttat den till Rebins Shahs kolonilott i Jägersro. För att det är bra för inspirationen och för att det är härligt att hänga där om sommaren.
Mohammed Sillah slappar en stund i hammocken utanför studion Today is Vintage, som har sin lokal i ett koloniområde i Malmö. Bredvid honom sitter Rebin Shah, alias Rebstar, som även han är knuten till Vintage.Bild: Emma Larsson
Studion ligger i den del som tidigare varit en uteterrass, men som nu fått väggar och tak. Två soffor, ett bord, dator, högtalare, mikrofon. Mycket mer behövs inte.
Det är en lugn plats, en oas om man så vill. 1:ans buss susar förbi utanför var tionde minut och glittrar i kvällssolen, någon bil då och då. Annars händer inte mycket.
Förutom att han rappar är Hamid Badriyah intresserad av skivbolagets affärsdel. Han gillar att fixa och dona med det som händer kring Mohammed Sillah. Nu står han i studion och pratar om uppträdanden han har ordnat till i maj och om Saints kommande album ”Asylum”.
– När är skivan klar? frågar han.
– Du kommer få höra den när den är klar, svarar Mohammed.
– Många människor är intresserade.
– Jag vet. Framför allt du.
– Ja, haha. Men det är dags att börja planera saker omkring den.
Då, Serrekunda, Gambia, regnperiod.
Mohammed är fjorton år gammal och kan inte sova. Regnet som tränger genom taket droppar inte bara, det rinner ner i hans säng. Han gör som han brukar när han inte kan sova: skriver en raplåt.
Just den här natten bestämmer han sig för att spela in den. Han har laddat ner en instrumental hiphoplåt från nätet och rappar i sitt Skype-headset om regnet som forsar genom taket.
Ljudkvaliteten blir usel, förstås. Men kompisen han spelar den för dagen efter vill ha den på sin telefon. När kompisen i sin tur spelar låten för andra vänner är de skeptiska.
”Varför ljuger den här amerikanska killen om att det regnar in i hans hus?” undrar de, ”det regnar inte in i hus i USA”. Kompisen får förklara att det inte är någon amerikan, utan killen i huset bredvid. De blir förundrade. ”Är det han? Wow. Han är bra.”
Låten hamnar på fler telefoner.
Jag var inte känd, men i kvarteret visste alla att jag var den lilla killen som rappade om regn.
Det är den 22 april 2015, en kväll på kolonilotten när kvällssolen skvätter över gräsmattan.
Mohammed Sillah vill inte berätta hela historien om hur han kom till Sverige. Dels åkte han med sin kusin, och därmed tycker han sig inte ha rätt till hela historieberättandet. Dels kan han skapa problem för många människor som hjälpt honom på vägen.
Musikskapandet är terapeutiskt för Mohammed Sillah. ”Om jag inte gjorde musik skulle jag bli galen. Lätt.”Bild: Emma Larsson
– Folk frågar mig varför jag kom till Sverige. Well, jag är hemlös. Varför kom jag som flykting? Well, jag är hemlös. Vad gör man när man är hemlös? Man söker hjälp.
Resan har gått med tåg genom Europa. Men den började på det otäcka sätt man titt som tätt kan läsa om i nyheterna.
– Genom samma hav som alla andra kommer genom. Det var dramatiskt.
För några veckor sen såg Mohammed Sillah inslagen om flyktingkatastrofen på tv. Han stängde av.
– Det var för mycket för mig. Särskilt när de nämnde mängden kvinnor och barn.
Detaljerna kring hans egen resa över Medelhavet spar han för sig själv.
Det var tufft. Jag vill inte riktigt beskriva det, det bara … det var tufft. Det går inte att linda in något eller få det att låta trevligare än vad det var. Det är en risk att åka så. Folk gör det, men det är sån skit du bara vet att du inte borde göra, säger han.
Så skulle han kunna återvända till Gambia om han inte hade fått ”papers”?
– Jag tror inte det. Det vore väldigt svårt. Jag har inget kvar där, och dessutom har jag påbörjat något nytt här. Jag har påbörjat ett liv.
”Papers”. Det är termen Mohammed Sillah använder för att förklara vad som delar upp de som bett om att få vara i Sverige. De som fått papper där det står att de får det, och de som inte har fått papper.
Han har nyligen fått permanent uppehållstillstånd, efter många turer med Migrationsverket. Utvisningsbeslutet har hängt över honom flera gånger, men den advokat han fick tilldelad har varit engagerad (”till hundra procent”) och överklagat.
Mohammed Silliah hade däremot gett upp för länge sen.
– De jag bodde med, vissa av dem fick inte papers men de flesta fick det och gick vidare med sina liv. Och jag var kvar där. Jag tänkte typ, ”det här suger. Fuck. Jag ska inte tänka på det”.
Hösten innan hade en vän på förläggningen fått avslag. Den vännen försvann spårlöst, Mohammed Sillah vet fortfarande inte var han är, men han tog i alla fall den röda palestinasjal som låg kvar på rummet.
Folk omkring Mohammed var oroade. Alla förutom en.
– Den enda som alltid var lugn var Reb. Han sa alltid ”oroa dig inte för det, de kommer inte göra något”.
Strax efter bollsparkandet börjar Hamid Badriyah prata om ett kommande uppträdande med viktig publik. ”Det enda jag vet är att det kommer vara folk där, antingen gillar de musiken eller så gör de inte det”, säger Mohammed Sillah.Bild: Emma Larsson
Och Rebin Shah hade rätt. I början av våren ringde Mohammeds Sillahs telefon. Han såg på displayen att det var advokaten.
– Jag svarade inte, för varje gång han ringde var det dåliga nyheter. Som sagt, jag hade gett upp. Varje gång han ringde sa han bara ”du har fått ett nytt avslag”. Jag tänkte ”jag ska inte förstöra den här morgonen”.
Men så ringde en han känner på förläggningen. Då fick han veta det: att han har fått papers, att han är välkommen att stanna.
Svenskt medborgarskap har han knappt hunnit fundera på än.
– Jag är glad över att vara här. Att få ett medborgarskap, att få betrakta mig själv som svensk, det vore ball. Men jag är bara glad över att vara här.
När han var ny i Sverige berättade Mohammed Sillah om sitt musikintresse för personalen på flyktingförläggningen, och det visade sig att en av dem kände en rappare i Malmö, Rebstar. Han lovade att höra av sig och berätta om Mohammed.
Nästa gång han kom till jobbet hade han inte gjort det ännu.
– Well, ring honom nu! sa Mohammed.
Till slut hamnade han i den studio där han träffade Rebin Shah och Hamid Badriyah för första gången. Rebin sa till Mohammed att han var välkommen förbi när han ville. Under det första halvåret som Mohammed kom till studion besökte inte Rebin just det rummet mer än ett par gånger.
– Jag ville se: kommer han hit för att han vill jobba eller kommer han bara för min skull? Men han var jävligt ivrig, ringde alltid och ville komma förbi och jobba på sina grejer, så jag satte igång datorn och sa ”varsågod, gör din grej”.
Med tiden kom de att hjälpa varandra med inspelningar, göra enstaka låtar ihop och – framför allt – umgås.
– När jag väl lärde känna honom mer och mer så insåg jag att han har mycket mer att erbjuda än vad han visar. Han är väldigt tillbakadragen som person, ju.
Rebin Shah har övertaget i schackpartiet. "Kungen är så lat", säger Mohammed Sillah.Bild: Emma Larsson
Det föll sig naturligt att knyta Saint till skivbolaget. Rebin Shah berättar att Mohammed Sillah kommit att bli en av hans absolut bästa vänner, och att han är något alldeles speciellt i musiksammanhang.
– Jag har varit ganska lyckligt lottad och fått samarbeta med en del grymma artister, från The Weeknd till Drake till Trey Songz. Och Saint är definitivt av samma kaliber som dem.
Varje gång han uppträder bär Saint den turban hans försvunna vän lämnade på förläggningen.Bild: Emma Larsson
Folkets park, Moriska paviljongen, -valborgsmässoafton.
Klockan är nästan två på natten när Mohammed går upp på scen. Han har solglasögon på sig, och sjalen han hittade i den försvunna kompisens tomma rum är virad som en turban runt huvudet.
Hela hans gäng från skivbolaget står och tittar, Hamid Badriyah håller upp en filmkamera i luften.
Mohammed spelar ”Badman”, rappar energiskt: 
Oh no, man – dem came through and made the boys go home Man I love Sweden but that bitch is so cold<em style="font-size: 17px; line-height: 1.5;">&nbsp;</em>
Han greppar mikrofonen med båda händerna, frågar publiken ”How y’all doing tonight, -people!?”.
Publiken tycks ha det bra.
Efter spelningen röker han en cigarett. Han är lycklig. Innan var han en aning nervös, det var över ett år sedan han uppträdde senast.
– Men när jag kom in såg jag ett piano. Såg du det, pianot som stod vid dörren? Jag stod där i typ en kvart och spelade, fast jag hörde ingenting. Jag var lite nervös så jag bara chillade, haha.
Spelningen är han nöjd med. Han har ingen aning om vad publiken tyckte, men han själv tycker att det lät bra.
Och han har haft kul.
– Det har jag alltid. Jag uppträder inte; jag har kul. Annars är det meningslöst.

Mohammed Sillah

Mohammed Sillah gör hiphop under sitt artistnamn Saint. I februari 2014 skrev han kontrakt med Malmöskivbolaget Today is Vintage. Andra artister och producenter på bolaget är Rebstar, Vivi, Kállay Saunders, Hamid Badriyah och Madison.
Singeln ”Chillin” släpptes på Spotify i början av mars. I höst kommer ep:n ”Asylum”.
I juni spelar han i fem hittills hemliga svenska städer, men enligt skivbolaget är en av dem Malmö.
I början av sommaren avslutar han sitt första år på musikgymnasiet Rytmus.

Låtar i reportaget

Gå till toppen