Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Alla dansar nyktra så fort de får en chans

"Ingen dansar nykter", sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Cristina Fernandez dansar med en okänd man under firandet i vintras av att det var 31 år sedan demokratin återinfördes i Argentina.Bild: Natacha Pisarenko
Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.
Oftast inte salsa, det är lika exotiskt här som i Sverige. Inte samba, det är Brasilien. Inte tango – jo det är Argentina, men en väldigt specifik hobby.
Utan helt vanlig stuffa loss-dans. Röra kroppen rytmiskt till discomusik eller gärna cumbia.
I veckan var jag på barnkalas där lekledaren lärde ut avancerade stegkombinationer och höftrullningar. Femåringarna kom ner från sina hysteriska godis-trippar, följde henne koncentrerat med blicken och lyckades rätt bra med att härma. Barn har en väl utvecklad social överlevnadsinstinkt.
 
Dansa är helt enkelt det man gör på fester. En kollega som kom hem från ett polskt bröllop sa: ”Det var bara mat och sen jättemycket dans. Inga tal!" Det kunde lika gärna ha varit ett argentinskt bröllop. Tal? Maten är en snabbt avklarad transportsträcka till dansen, och sedan står alla på dansgolvet hela tiden medan det är tomt i baren.
Ibland kan folk inte ens bärga sig till efter maten. På en överraskningsfest för en sextioåring för ett par år sedan fick musiken inte slås på förrän födelsedagsbarnet kom, så att han inte skulle ana något förrän han klev in i lokalen. Det hindrade inte festdeltagarna, inklusive hans nittioåriga morsa, från att samlas i en fnissande och hyssjande dansring mitt på golvet. Helt nyktra förstås, drickat hade inte kommit. Inga tal hölls för övrigt på hela kvällen.
Det dansas inte bara på fest. På fotbollsläktaren trummas och dansas det oavbrutet. Samma sak i demonstrationer. Jag har sett domstolsanställda och bankpersonal i dräkt och kostym massdansa på gatan för att understryka sina fackliga krav.
När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.
Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.
Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.
”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.
Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.
 
Gå till toppen