Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Åsa Romson och hennes värld

”Romsons uttalande är ett symptom på ett djupare problem.”

Bild: Henrik Montgomery
Han är en av Sveriges mest erfarna politiska kommentatorer, tidigare hos SVT, numera i Expressen. På hans meritlista finns, bland mycket annat, en lång rad partiledardebatter. K-G Bergström har alltså lite perspektiv på svensk politik.
I måndags skrev han:
”Jag kan inte erinra mig ett sådant klavertramp som hon gjorde i går i någon tidigare partiledardebatt.”
Bergström syftade på Åsa Romsons (MP) genomklappning i förra söndagens Agenda, där ledarna för riksdagens åtta partier möttes. Romson, miljöminister och tillika vice statsminister, undslapp sig några ord som har överskuggat allt annat som yttrades i debatten:
”Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”
Det som pågår på Medelhavet – desperata flyktingar som drunknar i massor när eländiga skorvar kapsejsar – är tragiskt och hjärtskärande. Men detta kan inte på något vis jämföras med det nazistiska koncentrations- och förintelselägret Auschwitz, för all framtid förknippat med ett planerat och systematiskt folkmord i industriell skala: Förintelsen.
Övriga partiledare, inklusive Romsons chef Stefan Löfven (S), tog avstånd från hennes liknelse. Även inifrån Romsons eget parti kom hård kritik. Upprördheten blev inte mindre av hennes första försök till ursäkt. Dels verkade hon inte ha förstått det oerhörda i sin förlöpning; hon hade använt ”ett kraftuttryck”, vilket ”en del möjligen kan missförstå”. Dels använde hon den nedsättande termen ”zigenare” när hon talade om nazisternas offer. Nya ursäkter, nya rubriker.
Statsminister Löfven ville fortast möjligt få bort Romson från förstasidorna. ”Hon har gjort en dålig jämförelse, hon har bett om ursäkt för det och med det får det vara”, förklarade han i tisdags.
Riktigt så enkelt är det inte.
Åsa Romsons uttalande är ett symptom på ett djupare problem. För begreppet Auschwitz flöt knappast upp i hennes huvud som en helt isolerad och momentan ingivelse, utan måste sättas in i ett sammanhang, i en retorisk kontext, om man så vill.
Det kan vara frestande att placera Romsons formulering i kategorin för ”politikergrodor vi minns”. I så fall hamnar hon i sällskap med sin moderata kollega Anna Kinberg Batra, som förföljs av påståendet att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Där finns även den tidigare finansministern Pär Nuder, som ojade sig över ”köttberget av fyrtiotalister”, EU-parlamentarikern Marita Ulvskog som kallade moderaten Gunnar Hökmark ”jävla skithög” och så gamle biståndsministern Jan O Karlsson som tyckte att det fick ”vara slut på bögfrågor”.
I avdelningen för dumheter om andra världskriget såg den före detta centerledaren Maud Olofsson till att reservera plats i Almedalen 2003:
”Hitler gjorde ju tokiga saker.”
Risken med att betrakta Romsons formulering som en bland många grodor är emellertid att den blir en lustig detalj. Auschwitz kan aldrig vara lustigt.
Ett annat sätt att se på Romsons ordval är att det speglar den rödgröna regeringens brist på kompetens, kunskap och omdöme.
Sällan har nya ministrar trampat så snett så ofta och så pinsamt. Som när den annars sympatiske Stefan Löfven i höstas skulle redovisa den svenska förhandlingspositionen i klimatfrågan vid en tv-sänd utfrågning i riksdagens EU-nämnd. Det handlade om de procentuella målen för utsläpp, förnybar energi och effektiviseringar. Många skämskuddar åkte fram när statsministern skulle reda ut om regeringen eftersträvade 50, 40, 30 eller 40, 27, 30.
Regeringens kampanj för ett svenskt mandat i FN:s säkerhetsråd 2017 har ackompanjerats av en slogan på temat att Sverige är en ”oberoende röst”. Kruxet är bara att Sverige är medlem av EU och därmed fördragsmässigt bundet av unionens gemensamma utrikespolitik, Gusp. Något svenskt ”oberoende” existerar inte i utrikespolitisk mening. Att utrikesminister Margot Wallström (S) kunde missa denna omständighet framstår som gåtfullt: hon var EU-kommissionär i tio år. Utrikesdepartementet har nu, lite i skymundan, öppnat för att plocka bort ordet ”oberoende”.
Så håller det på.
”Det är ett intressant förslag”, sade statsrådet Åsa Regnér (S) när Moderaterna häromveckan rekommenderade ett förbud mot organiserat tiggeri. Det blev panik i regeringshögkvarteret. Senare samma dag avfärdades den moderata idén som fiske ”i grumliga vatten”.
Följaktligen skulle Romsons Auschwitzmetafor kunna uppfattas som ännu ett exempel på att regeringen inte är riktigt vuxen sin uppgift. Hon blir då även en bekräftelse på att hög utbildning inte nödvändigtvis garanterar hög bildning. Romson har disputerat i miljörätt, men såväl hennes jämförelse som de första förklaringarna antyder att hon knappast kan ha öppnat några böcker om 1900-talets historia.
Fast inte heller detta räcker som förklaring.
Åsa Romsons orimliga koppling mellan Auschwitz och Medelhavet skall framför allt förstås mot bakgrund av att Förintelsen har blivit en slentrianmässig referenspunkt för allt som är otäckt. Därmed reduceras och relativiseras den största förbrytelsen i mänsklighetens historia. Det är farligt.
Om varje katastrof, varje övergrepp och varje konflikt beskrivs som ett nytt Auschwitz och en ny Förintelse – vilka ord finns då kvar om ett liknande hot skulle manifestera sig? Vad händer med Förintelsens avskräckande funktion i vårt kollektiva minne ifall den krymps ihop till retoriskt effektsökeri?
Tyvärr var det en lysande politiker som sprängde fördämningarna. Och till saken hör att Olof Palme är den nuvarande regeringens ideologiska och moraliska rättesnöre i internationella frågor.
Tidigare än andra politiska ledare i västvärlden förstod Palme vidden av katastrofen i Vietnam, inte bara för det vietnamesiska folket, utan också för USA. Hans kritik av USA:s krigföring var hård och motiverad och delades av många amerikaner, men när han julen 1972 fördömde bombningarna över Nordvietnam begick han i ett avseende en överloppsgärning: han åberopade det nazistiska förintelselägret Treblinka.
Den amerikanska reaktionen blev ursinnig. Hur kunde regeringschefen i ett land som stått utanför andra världskriget medan amerikanska soldater slogs mot nazismen få för sig att likna bombningarna vid Förintelsen? Palme förklarade att han inte på något vis hade velat dra paralleller. Amerikanerna lät sig inte imponeras. De diplomatiska relationerna mellan USA och Sverige blev djupfrysta.
Tio år senare var det dags igen, fast denna gång hade Palme udden riktad mot Israel. Palme, då oppositionsledare, talade 1982 vid TCO:s kongress. Där fördömde han Israels invasion av Libanon genom att hänvisa till hur hans egen generation hade skakats av bilderna på judiska barn i nazisternas läger och getton och hur han kände ”samma smärta när vi ser bilderna av de palestinska barnen, precis på samma sätt förföljda”.
Palme bedyrade återigen att han inte hade gjort någon direkt jämförelse. Det var knappast heller hans avsikt, men han kunde ibland ryckas med av sin eldiga talekonst.
Så etablerades en tradition, ett spår, i svensk debatt, där nazisternas brott missbrukas som retoriskt tillhygge. Oftast – som i Åsa Romsons fall – reflexmässigt och utan närmare tanke på begreppens verkliga innebörd.
Under Natos luftoffensiv över Kosovo och mot Serbien 1999 väckte ett par socialdemokratiska riksdagsledamöter både harm och uppståndelse när de hävdade att alliansens grymhet inte stod nazisternas efter.
En militäraktion för att förhindra ett nytt folkmord på Balkan liknades, bisarrt nog, vid ett folkmord.
Nu var det inte många som tog dem på större allvar. Åtminstone den ene av de två, mest känd för att ha lyckats bli dömd för förtal, tillhörde riksdagens töntkompani. Men det hela var besvärande för den dåvarande statsministern Göran Persson, som ägnade mycket tid och kraft åt upplysningsarbete kring Förintelsen.
En av Perssons rådgivare var den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, ansedd som världens främsta auktoritet på Förintelsen. Bauer, som lämnade sitt födelseland Tjeckoslovakien i sista stund 1939, har skarpare än kanske någon annan definierat varför denna förbrytelse är unik och varför vi bör akta oss ytterst noga för att slappt anspela på den.
Åsa Romson – och alla andra som känner minsta osäkerhet i ämnet – bör sätta sig ned och memorera följande rader av Bauer om Förintelsens ”avsedda fullständighet”:
Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.
Punkt.

MER ATT LÄSA

I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939–1945 (Historiska Media) av Artur Szulc.
Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 (Natur och Kultur) av Henrik Bachner.
Förintelsen i perspektiv (Natur och Kultur) av Yehuda Bauer.
Gå till toppen