Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Från kvinnolägret i Ravensbrück till Malmö

89-åriga Malmöbon Elisabeth Mannerstål minns mötet med kvinnorna från lägret i Ravenbrück som kom till Malmö i maj 1945.

Himmelen. De sa det förstås inte på malmöitiska. Men det är det ordet Karin Landergren Blomqvist väljer när hon minns månadsskiftet april/maj 1945 i en tidningsartikel från 1990 i Sydsvenskan.
Svaga och utmärglade kom de, främst från kvinnolägret i Ravensbrück. De hade suttit inklämda i de vita bussarna eller i båtarnas lastutrymmen. De var av blandade nationaliteter. Och nu stod de inne i museet: Har vi kommit till himmelen?
Himmelen. Till Karin Landergren Blomqvist sa kvinnorna som klev uppför museets paradtrappa att det kändes som att de nu var i paradiset. Bild: K W Gullers/Nordiska museet
Karin Landergren Blomqvist gick bort 2005. Det har, märkligt nog, inte skrivits särskilt mycket om henne. Men som tur är finns hennes viktiga vittnesmål bevarat i skriften "Flyktingar på Malmö museum 1945" som sammanställdes tre år före hennes död. I den berättar hon med patos och detaljskärpa om veckorna när tavlorna och skulpturerna fraktades bort från museet, för att bereda plats för krigets nyss frisläppta fångar.
Hit till museet kom hundratals kvinnor. Direkt vid ankomst hade de badats och sprejats med ddt, det giftiga medlet mot sjukdomar som tyfus. Men då var det ingen som visste om giftet.
Vi levde helt aningslöst i en vitpudrad värld för att undgå lössen, berättar Karin Landergren Blomqvist."
Efter baden hade kvinnorna fått blå overaller, senare skulle de få klä sig i ordentliga kläder som skänkts av butiker. I riddarsalen på museet dukades det för middag. Sovsalarna var bäddade, madrasser direkt på golven, med papperslakan och grå militärfiltar. Och så en viktig detalj som mötte kvinnorna: himmelen, genom fönstren. Vid denna tid var Malmö inte mörklagt som stora delar av Europa.
Livet efter döden hade börjat", skriver museets intendent Karin Landergren Blomqvist i boken.
Riddarsalen fick tjäna som matsal. Här, i museirestaurangen, blev det förläggningskafé. Här serverades gräddtårtor i mängder.Bild: Malmö museer
Under krigsåren blev hon en engagerad antinazist. Hon höll sig informerad om nazisternas fasanfulla härjningar i Europa. Hon brukade vara med på den antinazistiska Tisdagsklubbens träffar hemma hos museichef Ernst Fischer. Det var också han som tog beslutet om att öppna museets dörrar för flyktingarna från krigets Europa. Men idén kom från Karin Landergren Blomqvist. Genom hennes engagemang i Polenhjälpen fick hon på ett möte i slutet av april veta att hela Malmö var fullbelagt: skolor, idrottshallar och nöjesetablissemang. Samtidigt blev flyktingarna fler och fler.
<em>Dagen efter sammanträdet berättade jag vid lunchen på museet om den svåra situationen. Chefen, Ernst Fischer, frågade då de närvarande om vi på museet kunde tänkas ställa några lokaler till förfogande. Alla svarade ja, även om det var med varierande grad av entusiasm."</em>
Klockan ett samma dag påbörjades arbetet med hjälp av länsarkitekt Nils Blanck. Klockan tre var allt färdigplanerat. Klockan fem var konstavdelningen tömd på tavlor och skulpturer. Då kom Ungdomens Röda Kors och ställde i ordning bäddarna.
Bäddat i salarna som annars var fyllda med konst. Madrassen var en papperssäck med krollsplint. Vid varje bädd sattes en krok att hänga kläder på.Bild: Malmö museer
Så fort gick det alltså att gå från ord till handling. Att upplåta en kulturinstitution till en flyktingmottagning. I Sydsvenskan den 8 juni samma år sa Ernst Fischer så här om beslutet:
<em>Vi har alla varit av den meningen, att en offentlig institution icke är ett självändamål, utan en samhällets tjänare, och när samhället fordrar andra uppgifter av oss än dem vi äro avsedda att utföra, är det vår självklara plikt att med glädje anamma de nya uppgifterna."</em>
Karin Landergren Blomqvist blev utsedd att vara den som koordinerade arbetet på museet. Ett av hennes uppdrag var att upprätta läkarjournaler över samtliga kvinnor. Hon kom därför i kontakt med de allra flesta. De kommande veckorna skulle hon möta historier och livsöden omöjliga att glömma.
Museet fungerade som en kort mellanstation in i Sverige. Här fick kvinnorna stanna 4-5 dagar, tills de genomgått läkarkontroller och fått flyktingstatus och därmed rörelsefrihet.
Berit Gyllenberg var 17 år och en av de frivilliga Malmöbor som hjälpte till på museet. "Jag var uppfostrad att hjälpa mina medmänniskor", säger hon idag, 87 år gammal.
Hjälpen hämtades från olika håll. Många Malmöbor slöt upp. En av dem var då 17-åriga Berit Gyllenberg. Idag 87 år och med knivskarpa minnen från våren 1945.
– Den dagen när jag började på museet, det var de första dagarna som det fylldes på. De kom med båtarna och bussarna. Min bror hade hand om dem på badhuset. Han har berättat att de ryggade undan. De trodde att de skulle gasas, säger Berit Gyllenberg.
Först det basala: Bad, rena kläder, mat. Och sedan: Att få bygga upp sin värdighet. Att ta in omvärldenBild: K W Gullers
Hon berättar att kvinnorna låg ner i flera dagar när de kom, de var så orkeslösa.
– De fick lite mat i taget, små portioner. Magen tålde ju inte mer.
Hon minns inte exakt vad måltiderna bestod av.
– Men jag vet att de fick potatis, som de skulle skala själva. Skalen var borta, och vi såg att de låg i fickorna på de fina klänningarna. Åh, ni får mat varje dag, sa vi, men ni måste ta det i små portioner.
Många var i så dåligt skick att de inte kunde gå själva.
– Det var till att hjälpa dem, och leda dem och hjälpa dem med klädseln. Åh, vad vi grät jag och min bror, om nätterna, över allt vi såg.
Museiintendenten Karin Landergren Blomqvist skriver i skriften "Flyktingar på Malmö museum 1945" om mörkret och ljuset. Två parallella spår som präglade dessa veckor när våren och försommaren stod i blom. Hon berättar om hur kriget skapat psykiskt sjuka människor, som plågade livet ur sina medsystrar. Om dråplig språkförbistring och om det bisarra i att ligga och sova bland montrarna med de uppstoppade djuren. Om kvinnan som sa:
Ni får förlåta att vi verkar så ovänliga, men vi måste se oss om innan vi kan tro att ett leende gäller oss."
Hon skriver om hur viljan att hjälpa ibland var större än kunskapen om de kvinnor som kommit. Som när hon och kollegorna laddat upp rejält med dambindor, en hel garderob full. För att sedan bli upplysta om att dessa kvinnor inte hade haft mens på flera år. Kriget och lägrens fysiska följder.
Karin Landergren Blomqvist
Och så något av det svåraste att läsa, om hur fel det kan bli när inga frågor ställs i förväg. Det var den allra första kvällen som runt 500 kvinnor skulle avlusas som första punkt på svensk mark.
<em>En hop grå, stapplande, utmärglade kvinnor. Plågade av många år i arbetsläger, och uttröttade".</em>
Varje kvinna fick en säck för kläder och tillhörigheter. Allt skulle desinficeras och sedan återlämnas. Men kläderna var så lusiga och smutsiga att de brändes direkt. Många av kvinnorna protesterade. Först i efterhand förstod Karin och hennes kollegor. Hon skriver, så det skär i hjärtat:
"I sömmar, fållar och linningar hade många med stor möda och fara för eget liv under lägertiden lyckats rädda personliga minnessaker. Nu, när befrielsen var ett faktum, förlorade de dessa sina sista ting från sina ursprungliga liv."
Karin Landergren Blomqvist berättar också en hel del om hur en människas värdighet manifesteras i detaljer. Hur de enklaste pappersservetter användes till att göra kragar, prydnadsrosetter och papiljotter. Längtan efter att få måla läpparna röda och äga en handväska.
Bild: Sixten Åkesson
Krigets slut var också en början på något nytt. Att få släppa det gamla. Att få en ny klänning med en ny fåll att fylla med nya minnen. Så skulle livet bli för många. Titta framåt – inte bakåt.
Elisabeth Mannerstål är idag 89. 1945 gick hon på Tekla Åbergs flickskola i Malmö och kallades in för att hjälpa till med olika sysslor. Det minne hon kan återkalla starkast så här efter sjuttio år är hur glada medsystrarna i hennes egen ålder blev över sina nya kläder. Blusar och kjolar. Sidenbyxor. Kappor.
Men hon minns också tystnaden.
– Vi pratade inte med dem precis, även om vi kunde tyska. Det blev inte så mycket sagt, för de var tysta. Och trötta, och borta på ett sätt, tyckte vi.
– De pratade aldrig om var de kom ifrån.
Och i ärlighetens namn var det kanske inte så många som frågade dem heller.
Dokumentärfilmaren Magnus Gertten säger det så bra:
– Detta var ju ingen terapeutisk tid.
Det fanns inga psykologer på plats för att hantera de trauman som flyktingarna bar på.
– Många hade behövt psykologhjälp. Men istället blev det detta handfasta: Nu skaffar du ett jobb, så tänker du inte mer på detta. Det handlade om att så snabbt som möjligt lägga det bakom sig.
Och nu har det gått 70 år. Det finns inte särskilt många kvar att fråga.
K W Gullers kom till Malmö för tidningen Vi för att fotografera flyktingarna på museet under våren 1945.Bild: K W Gullers
I texten du nu läser har det hittills stått om "kvinnorna" som kom. De namnlösa, oidentifierade. Visserligen nämner Karin Landergren Blomqvist några av dem vid namn i sin bok. Men det är slående hur många fotografier det finns vid denna tid, och hur få identifierade människor på bilderna. Den svenske stjärnfotografen K W Gullers blev utsänd av tidningen Vi för att skildra när flyktingarna anlände till Malmö hamn och med de vita bussarna. Men till bilderna finns mycket lite information.
"Varje ansikte har ett namn" heter Magnus Gerttens aktuella film som också utgör en stor del av den pågående utställningen på Malmö museer. Vad han bestämde sig för att göra var att utifrån journalfilmen "Vittnesbördet", som filmades i Malmö hamn den 28 april 1945, sätta namn på så många ansikten som möjligt.
– Det som är filmens fokus är att vi ska se människor. De är inte statistik, de är inte bara del av en massa, i en nyhetssändning eller en arkivfilm. Här stiger de fram och får ett namn. Hela filmen är som en namngivningsceremoni.
"En guldlockig, Shirley Temple-söt liten flickunge som hette Irene Krauss blev förläggningens maskot", skriver Karin Landergren Blomqvist. Namnet stavas egentligen Krausz. Idag heter hon även Fainman och var en huvudperson i Magnus Gerttens film "Hoppets hamn".Bild: K W Gullers
Vi möter bland andra Nurit Stern, då 14 år. En av flickorna som tillbringade sina första dagar i frihet på Malmö museum. I trapporna och prången i det gamla slottet lekte hon med nioåriga Irene Krausz-Fainman. Idag är Nurit Stern 84 och bor i Israel. Irene Krausz-Fainman, 79, bor i Sydafrika.
Magnus Gertten har under arbetet med filmen rest världen runt och träffat överlevare som blev filmade den dagen på kajen i Malmö.
– Det här materialet har behandlats som klassiskt journalistiskt material. Det har citerats många gånger. Det är här Sverige och Malmö möter världshistorien. Plötsligt står holocaust på kajen i Malmö.
Nurit Stern.
Men ingen har tidigare grävt djupare i materialet.
– Det är där jag som dokumentärfilmare kommer in. För mig är detta att vara dokumentärfilmare att ställa den omöjliga frågan: Vem är flickan som står där? Går det att sätta namn på henne? Jag tänkte först att det var omöjligt, men jag tänkte också att det måste gå på något sätt.
Arbetet hade inte varit möjligt utan de noggranna passagerarlistor som upprättades. Men det har inte bara varit att googla ett namn.
– Det är 70 år sedan. De flesta är döda. Och många av kvinnorna har gift sig och bytt namn.
Bild: K W Gullers
Med hjälp av sociala medier och ett idogt grävande i databaser har teamet hittills kunnat identifiera drygt 60 ansikten. Redan 2008 började Magnus Gertten jobba med materialet. 2011 kom "Hoppets hamn", som också följde några av överlevarna. Och när han visade den filmen i Jerusalem i Israel hände något rätt häpnadsväckande.
– Det var en visning som Sveriges generalkonsulat arrangerade. Det var en rätt tuff utfrågning efteråt, mycket om antisemitismen i Malmö. Och i slutet räcker denna kvinna upp handen och säger: "Den där lilla flickan som håller en filt i handen och precis kommit av båten. Jag vill bara säga att det är jag."
I det ögonblicket insåg Magnus Gertten att det fanns mer att hämta ur journalfilmen.
Fredzia Marmur heter kvinnan, vars livsöde berättas i "Varje ansikte har ett namn". Den 28 april 1945 på kajen i Malmö stod hon bland en brokig samling människor. Denna dag kom 1948 personer av tjugo nationaliteter.
– Där är engelska spioner, norska motståndsmän, judiska överlevare, gravida polska kvinnor. Alla står de på kajen i Malmö, förenade av ögonblicket: Nu är vi fria - men vad ska hända nu?
Polsk lägerfånge i Bergen-Belsen i maj 1945.Bild: Malmö museer
Samme man blott tre månader senare, som solbadar på Malmö museums gård i augusti 1945.Bild: Malmö museer
Filmen stannar tiden i detta mycket viktiga ögonblick i överlevarnas liv: Frihetens ögonblick.
– Vi tror att vi kan läsa en människas ansikte och vi tror att vi vet vad man måste känna i det ögonblicket. Men det vet vi inte alls.

FAKTA

Från slutet av april, till mitten av juni 1945, fungerade Malmö museum som förläggning för kvinnor som räddats från de tyska arbets- och koncentrationslägren. Flyktingarna placerades i sovsalar efter nationalitet.
Från juli och september togs manliga lägerfångar om hand.
Samtidigt fungerade många skolor, nöjesetablissemang och idrottshallar som förläggningar.
Efter en kortare tid - 4-5 dagar - slussades flyktingarna vidare ut i samhället. Många fick arbete, många bildade familj. Många flyttade också tillbaka till sina hemländer.
Utställningar:
På Malmö museer pågår utställningen "Välkommen till Sverige", om museet som flyktingförläggning och de vita bussarna. På borggården finns en av de kvarvarande fem vita bussarna. Visas t o m 31 december. På Malmö konstmuseum visas "I skuggan av kriget", målningar och skisser från judiska konstnärer som kom till Malmö från Ravensbrück 1945.
Moderna museet visar utställningen "Foldout" med verk av Katarina Eismann med flykten som tema.
"Varje ansikte har ett namn" finns på SVT Play till och med 23 maj.
Gå till toppen