Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Makedonien vid skiljevägen

Läget är mycket spänt i Makedonien med protester mot den korrupta regeringen. Andreas Norman besöker ett land där hoppet är en alltmer sällsynt gäst.

Protester framför regeringsbyggnaden i Skopje den 5 maj.Bild: Boris Grdanoski
Makedonien befinner sig i sin värsta kris sedan det korta inbördeskriget 2001. En kris som antingen kan innebära ännu en revolution i Östeuropa, eller också en etnisk konflikt. Eller ingetdera. Ett litet land utan kust, inklämt mellan Kosovo, Bulgarien, Grekland och Albanien. Ett land, menar många av dess unga invånare, utan framtid.
I början av året fick landets socialdemokratiska opposition ta emot ett unikt material som blivit något av Makedoniens Wikileaks. En ”patriotisk person” inom säkerhetstjänsten läckte tusentals timmar av avlyssnade telefonsamtal till oppositionsledaren Zoran Zaev. Oppositionen hävdar att premiärministern gett order om olaglig avlyssning av över 20 000 personer i Makedonien. Sedan i februari har nu 29 avslöjanden, ”bomber” släppts; inspelade telefonsamtal med ministrar och höga företrädare inom statsapparaten.
I tisdags förra veckan släpptes den senaste i raden av avslöjanden: inspelningar av telefonsamtal som visar hur regeringen försökt hemlighålla omständigheterna kring mordet på en 21-årig partianhängare.
Mannen slogs ihjäl 2011, på valnatten när det konservativ-nationalistiska partiet VRMO-DPMNE firade sin valseger. En av premiärministerns livvakter dräpte mannen på öppen gata, men polisen hävdade först att livvakten inte var i tjänst, vilket motsades av vittnen, varefter polisen ändrade sin version. Dråpet utlöste omfattande protester mot polisbrutalitet.
De avlyssnade samtal som blev offentliga förra veckan visar i blixtbelysning en statslednings djupt cyniska taktiker för att mörka mordet. På inspelningarna hörs premiärminister Nikola Gruevski, chefen för landets säkerhetstjänst (som även är Gruevskis kusin), inrikesministern och andra personer i premiärministerns stab diskutera hur man ska tysta ner händelsen och undvika skuld. Banden avslöjar hur statsledningen diskuterar hur man ska sälja in bilden att den mördade pojken är en knarkare som dött av överdos. Sedan, när den lögnen inte längre håller, samtal om hur man ska skjuta över skulden på den enskilde livvakten, hur de ska skademinimera i medier och sprida desinformation till andra partier.
Ett tjugotal liknande avslöjanden har gjorts sedan i februari. En korrumperad statslednings agerande har blottas gång på gång. Men ingen tar ansvar, ingen avgår. Avslöjandena avfärdas som oppositionell pr och uppgivenheten hos vanliga människor är så djup att reaktionerna uteblir. Men den 5 maj väcktes raseriet. Så snart de avlyssnade telefonsamtalen som rörde mordet blev offentliga spreds upprördheten som en löpeld genom Facebook. Samma kväll samlades tusentals människor i protester utanför regeringsbyggnaden i Skopje. Protesterna var fredliga men polisen gick till angrepp när vissa demonstranter blev aggressiva; många jag talar med utgår från att våldsamheterna utlöstes av provokatörer. Vattenkanoner och tårgas sattes in, dussintals människor greps. Men på stats-televisionens nyheter skildrades kvällens protester med vinkeln ”38 poliser brutalt misshandlade”. Om avslöjandet av maktmissbruk inte ett ord.
De styrande försöker i allt mindre grad ge sken av att företräda sina medborgare. Det hgandlar mer om att kontrollera den offentliga bilden av makten. Budgetarbetet går ut på att ostört kunna stärka sin makt och öka sin privata rikedom. Den makedonska medborgaren reduceras gradvis till en individ i en näringskedja. Medborgerliga rättigheter kan bli varor, som betalas med tystnad eller pengar. Journalister inom statstelevisionen erkänner utan omsvep att deras arbete styrs i detalj från högsta ort. Naturligtvis vet de att det är fel, men de tiger, lyder. ”Har du barn?” undrar de. ”Vi måste ställa bröd på bordet.” I ett samhälle som alltmer styrs av nepotismens och rädslans mekanismer förtvinar den djupare gemenskap som ett medborgarskap innebär. Det allmänna bästa ersätts av populism och snabba politiska poänger. För den vanlige medborgaren blir vardagen alltmer obeboelig.
En ung kvinna som jag talar med beskriver hur situationen börjar bli mer och mer ohållbar. Hon har släkt utomlands och funderar på att emigrera. Hon tillhör en växande andel unga välutbildade makedoner som vill se en annan framtid. ”Man låtsas att allt är normalt”, säger hon. ”Man går till jobbet, man handlar mat, är med sin familj. Men inget är längre normalt”. Tystnaden brer ut sig, beskriver hon. Människor är rädda. ”Allt man säger är politiskt, men ingen pratar om politik.” Rädsla för att säga fel saker och mista arbetet och den sköra säkerhet som vardagen vilar på får människor att tiga. En auktoritär politik lämnar sitt avtryck i vardagen. De som demonstrerar är också unga. Det breda mitten-skiktet av yrkesverksamma människor syns inte till, de har för mycket att förlora.
Istället för omsorg om allmännyttan får allmänheten en grandios, nationalistisk uppvisning. I en renovering av Skopje kläs huvudstadens fasader med doriska pelare. Torg fylls med enorma statyer av Alexander den store och andra hjältar. Med gips och betong iscensätter de styrande en chauvinistisk fantasi om makedonsk storhet. Det vore lätt att skratta åt denna orgie i kitsch om inte renoveringen hittills kostat uppemot 500 miljoner euro, i ett land där den öppna arbetslösheten är nära 31 procent och medelinkomsten 3 100 kronor.
Demonstrationerna lär fortsätta. Men Makedonien har sett liknande protester förr, utan att det lett till några kännbara politiska förändringar. De nuvarande demonstrationerna är begränsade till unga människor i städerna. I stugorna ute på landsbygden har statstelevisionen tolkningsmonopolet. En man jag talar med i en förort till Skopje menar att polisen ju bara gör sitt jobb. Om demonstrationernas syfte har han bara en vag uppfattning.
Nu rör sig Makedonien mot ännu en farlig situation. Identitetspolitik blir nu åter en del av landets kris, och krisen riskerar att bli regional. På söndag den 10 maj utkämpade specialpolis hårda strider i staden Kumanovo, nära Skopje, med en grupp kosovoalbanska militanta. Åtta poliser dödades och 37 skadades, fjorton av den väpnade gruppens medlemmar dödades. Enligt regeringskällor tillhörde de UCK, den kosovo-albanska gerillan från kriget 1999. Terrorister. Men ingen vet riktigt varifrån dessa terrorister kommer, i Kumanovo lever albaner och etniska makedoner i fredlig samexistens. Men gruppen påstås vilja störta regeringen och skapa ett Stor-albanien. Tajmingen är onekligen lämplig för Gruevski och nu surrar landet av rykten och konspirationsteorier. Somliga bedömare menar att striderna kan ha provocerats fram av hans regering, för att försvaga protesterna mot maktmissbruket, och samtidigt spela på etniska spänningar och utlösa reflexen att sluta upp bakom regeringen i en allvarlig kris. I allra värsta fall kan terrordramat i Kumanovo utlösa en upptrappad spänning mellan albaner och etniska makedoner, en konflikt som idag till stora delar lagt sig. Men i princip alla har tagit avstånd från gruppen: ingen säger sig vilja ha en konflikt. Så även om de konspiratoriska ryktena att regeringen provocerat fram striderna inte stämmer, så utnyttjar premiärminister Gruevski våldsamheterna i Kumanovo för att göra all regeringskritik illegitim. I ett känslosamt tal i söndags hyllade Gruevski polisens agerande vid insatsen i Kumanovo och sände ett tydligt budskap om att ”vissa oppositionspolitiker försöker vinna politiska poäng på bekostnad av döda och skadade” och att ”alla som vill skada landet kommer att hanteras som terrorister”.
Sannolikt lär protesterna inte rubba regeringen i grunden. Alltför många mäktiga personer skulle förlora på det. Misstron mot politiker är så utbrett att det inte heller finns alltför mycket politiskt förtroende kvar att förlora. Det finns ingen skam. Styrande sitter kvar trots noll folkligt förtroende, eftersom grunden för deras styre inte ytterst grundar sig på detta förtroende, utan på deras förmåga att upprätthålla en feodal struktur av beroenden. Men något är på väg att hända: i tisdags avgick landets inrikesminister, transportminister och chef för säkerhetstjänsten, till följd av avlyssningsskandalen. Men om krisen nu även får inslag av identitetspolitik, står Makedonien inför en verkligt farlig situation. Risken för politiska jordskalv är stor. Demonstranterna utanför parlamentet i Skopje hoppas på en ny framtid, men är den ljus?
Gå till toppen