Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Grattis på fölsedagen! Paradoxen Pippi bär på en hemlighet.

I Astrid Lindgrens nyligen utkomna ”Krigsdagböcker” reflekterar hon den 21 maj 1944 kort över att Sverige skulle kunna bli indraget i kriget. De allierade är missnöjda med den svenska exporten av kullager till Tyskland, samtidigt som det talas om ett tysk anfall mot Sverige. Denna dag är också dottern Karins födelsedag och mamma Astrid listar de rikliga presenterna: ”Hon fick ’Folk-skolans läsebok’ 3 delar, en Pelle Svanslös-bok samt manuskriptet till Pippi Långstrump i en snygg, svart samlingspärm. Vidare en blå baddräkt (murkla), vita tygskor med träbottnar, ett blustyg …”
Bild: © Ingrid Vang Nyman/Saltkråkan AB
Så oansenligt träder en världsstjärna i flätor in på scenen.
Det var Karin som några år tidigare, sjuk i lunginflammation, plötsligt bad sin mamma berätta om Pippi Långstrump och när Astrid Lindgren stukade foten 1944 infann sig möjligheten att teckna ned berättelserna. Historien om Pippi skulle genomgå en refusering, en omarbetning och vinna en tävling innan den slutligen kom i tryck i november 1945. Till hösten blir hon alltså officiellt 70. Men Pippi-puritaner firar alltså hennes sjuttio-första fölsedag idag den 21 maj. Hurra för Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump!
Rabén och Sjögren har till jubileet utkommit med samlingen ”Boken om Pippi Långstrump”. I en del av en på alla sätt rimlig redigering har n-ordet (som det står i bokens efterord) ersatts med ”söderhavs-”. Om några nedrans busar har problem med det, bör de få kärlek och ännu mera kärlek tills folkvettet träder in. Ett borttaget ord gör dock inte avsnittet om Kurrekurreduttön (med den tjocka vita hövdingens svarta tjänare) särskilt relevant för vår tid.
I övrigt njuter jag av paradoxen Pippi. Ett språkgeni med läs- och skrivsvårigheter. Ett ensamt, sorglöst barn. Världens starkaste, vars främsta styrka är en inre förmåga att förtrolla vardagen.
Även ur detta sista perspektiv blir resan till Söderhavet och kurredutterna lite malplacerad. I Pippi-berättelsernas kärna ligger att äventyret finns framför våra fötter. Det räcker med att träda över osynliga kulturella gränser eller att se verkligheten med fantasi. Att laga pannkakor kan vara en anarkistisk kokkonst. För en sakletare är en gammal rostig burk ett fynd.
Tommy och Annikas ständiga storögdhet orsakas lika mycket av denna förmåga som av att hon lyfter Lilla gubben eller kastar en liten mobbare upp i ett träd. Därför kan kapitlen heta saker som ”Pippi ordnar en utflykt” eller ”Pippi går i affärer”. Mer behövs inte.
Tommy och Annika förresten. De kan framstå som ganska passiva beundrare av den strålande huvudfiguren, men ju mer jag läser desto mer inser jag deras betydelse. Det är genom deras blick Pippi både särskiljs från och knyts till vardagen.
I sista kapitlet står syskonen hemma vid fönstret och tittar in i Pippis hus. Hon sitter med huvudet lutat mot sina armar och stirrar på ett litet ljus framför sig. Det yttre avståndet mellan barnen speglar det inre. Pippis verkliga superkraft, förmågan att med fantasin ge världen liv, tycks oåtkomlig för betraktaren. Bokens slut är en hyllning till detta ensamhetens rum:
”– Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne, sa Tommy.
Men Pippi bara stirrade framför sig med drömmande ögon.
Så släckte hon ljuset.”
Gå till toppen