Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Väljarna vill ha svar nu, Löfven

S har tappat sitt ord och sin papperslapp – och sitt väljarstöd. Kanske är Sverige inte längre i grunden socialdemokratiskt. Men vankelmodet drabbar oss alla.

Studentafton i Lund med statsminister Stefan Löfven (S).Bild: ANNA K ERIKSSON / TT
Mitt i prick:
”Det hjälper inte hur många Olof Palme-citat man än staplar på varandra, eller hur mycket det socialdemokratiska partiet än fjäskar för sin egen historia, inget av det kommer att ta rörelsen framåt. Riktning måste hämtas ur en analys av nuet.”
En lysande sammanfattning, när stödet för Socialdemokraterna ligger på historiskt låga nivåer: Novus 25,8 procent, Svensk väljaropinion 27,5 procent, Sifo 25,9 procent.
Men orden är sex år gamla.
Detta skrev Katrine Marçal – då Kielos – 2009 i debattboken Den grå vågen – tankar om en ny socialdemokrati från ”ett gäng sossar som alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med ambitionen att ”uppvärdera” politiken.
Människor som vill partiet väl, alltså.
De tog avstamp i att den som ställer gårdagens frågor får gårdagens svar.
Minnet av boken dök upp då Marçal i Aftonbladet i söndags (17/5) efterlyste den förnyelse "som S har skjutit upp i över 15 år” och hon inte räknar med nu heller:
”Man vinner inte val under det som kallas för valkampanjer. Man vinner eller förlorar val åratal i förväg. Och det är bara att konstatera: Socialdemokraterna är på väg mot en svidande valförlust 2018 och Stefan Löfven ser ut att bli en övergångslösning bland socialdemokratiska partiledare.”
Folkhemmet blev allmängods och välfärdssamhället självklart. Socialdemokratin segrade. Men 1900-talet är slut och nu behöver S nya svar på nya utmaningar. Problemet är inte specifikt svenskt. I Finland förlorade systerpartiet nyss i valet, för att inte tala om brittiska Labours genomklappning.
Det är som om Rörelsen stannat upp.
Socialdemokratiska partier lyckas inte samtidigt locka unga storstadsbor – alltmer liberala i värderingar och livsstil – och äldre väljare i traditionella arbetarfästen. Konservativ arbetsklass går istället till det högerpopulistiska Ukip i Storbritannien, Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige. Medan unga svenska storstadsbor ofta väljer Miljöpartiet.
Den snabba urbaniseringen i Sverige utmanar. Men S har alltid förr förflyttat sig i takt med befolkningen, från lantarbetare och arbetare till tjänstemän och offentliganställda. För att få ett brett väljarunderlag.
Nu famlar partiet. Mona Sahlin, partiledare 2007-2011, fokuserade på storstad och identitetspolitik, Löfven siktar in sig på de traditionella sossarna. Men S behöver båda grupperna – och fler ändå.
En politik som kan attrahera dem alla låter som tulipanaros.
Väljarna ville ha förnyelse och röstade bort alliansen i höstas. Men det väljarna nu får är mer av samma: kravet att reformer finansieras ”krona för krona”, brist på satsningar och oviljan att prioritera, att välja bort för att kunna välja nytt.
Det är uppenbart att S måste ha en ny berättelse om framtiden som bygger på en analys av nuet. Och att partiet inte lyckas formulera den.
Väljarna tycker att S är otydligt. Men Löfven vidhåller att regeringen ännu inte fått visa vad den går för eftersom den regerat på alliansens budget, att allt fixas med ”jobbagendan”, för det är ”bara genom människors arbete som vi har råd med riktig välfärd”.
Så sant. Sysselsättningen är kärnfrågan för välfärden – och integrationen. Och den fråga partiets framgång måste mätas mot; målet är ju Europas lägsta arbetslöshet till år 2020.
Men det väljarna vill veta är var de nya jobben ska komma ifrån. Hur det här ska göras.
De vill att S ska visa, inte prata. Verkstad, inte ord.
Löfven bäddar just nu för en valförlust, genom att inget göra, menar Katrine Marçal.
Också andra som rimligtvis vill partiet väl är starkt kritiska.
I Aftonbladet (20/5) sade Lars Stjernkvist, kommunalråd i Norrköping och f d partisekreterare, att ”det interna arbetet präglas av en lite avvaktande hållning” och Kjell-Olof Feldt, f d finansminister, att ”vakthållandet kring statsupplåningen inte längre fyller någon funktion”, medan Thomas Bodström, f d justitieminister, pekade på vikten av att våga slakta heliga kor.
Veteranen Thage G. Peterson slog fast att regeringen ”börjat slira när det gäller vallöftena, det är nog det farligaste en regering kan göra”.
”De förändringar man ville göra är inte genomförda, beroende på hur budgeten blev”, försvarade tidigare vice statsminister Lena Hjelm-Wallén.
Men huvudproblemet är inte alliansens budget. Det är att regeringen är handlingsförlamad och inte håller vad den lovat.
Löfven gör ont värre – han är helt enkelt ingen särskilt skicklig politiker.
De tyngsta skälen för partiet att hålla honom kvar stavas Mona Sahlin och Håkan Juholt. Det går inte att peta tre på raken.
Partiet som regerade Sverige igår och i förrgår saknar en trovärdig berättelse om morgondagen.
Så skrev jag 2009 – och också dessa ord gäller idag. Visionerna saknas, idéerna om framtiden. Då handlade det om att ett svagt S blev en svag opposition och därför var ett problem för landet. Nu handlar det om en svag regering.
Illa för alla.
På fredag samlas S till kongress i Västerås. Temat är "framtidens jobb och framtidens folkrörelse". Mycket står på spel. Inte minst framtiden för S – och Löfven.
Gå till toppen