Malmö

Livad fiskehamn blev Malmö Live

Malmös nya mötesplats heter Malmö Live. Men det var livat även förr.
Här har man landat sill i många hundra år. Från 1850 tillverkades benmjöl på platsen. Här låg fiskebåtar och härifrån tog man tåget till Ystad.

Rött, gult och vitt. Nyanserna på de nyinvigda byggnaderna ska spegla Malmös färger.
Samma färger hade också en annan stad i staden, som invigdes för drygt hundra år sedan. Baltiska utställningen kallades Den vita staden, och lantbruksmötets byggnader som låg nästgårds gick i de skånska färgerna.
Blått och grönt kunde annars vara lämpliga färger på de nya byggnaderna. Historiskt sett reser de sig nämligen ur havet.
Låt oss ta det från grunden. När Malmö blev stad på 1200-talet gick stranden strax nedanför Norra Vallgatan. I Sundet gick sillen till, så till den grad att den nästan kunde plockas för hand. Sillen blev troligen avgörande för Malmö som handelsplats.
Medeltida Malmö var en smältdegel. På stranden utkämpades strider mellan danska och tyska fiskare. Kvinnor och barn involverades i arbete med att rensa och salta sill. Arbetskraftsbehovet var stort och människor från andra länder sökte sig till Malmö.
Lycksökare drogs till staden, liksom tiggare och munkar. Det fanns flera kloster. Antalet ensamma män var stort och ledde till att kvinnor skeppades till staden för prostitution.
För att skydda och befästa rikedomarna förstärktes försvarsanläggningarna. En mur med torn och portar byggdes, den löpte längs dagens Norra Vallgatan. Innanför den kretsade livet längs stråket Den Lange Adelgade. I öster bodde de rika, i väster de fattiga.
Det svenska övertagandet av staden 1658 följdes av de skånska krigen och en belägring av Malmö. År 1677 spärrade den danska flottan av sjösidan och besköt staden tungt.
Malmö blev nu en garnisonsstad. En ny försvarsanläggning uppfördes, med vallgravar och bastioner. Den yttre försvarsmuren löpte där däcket nu ligger framför Malmö Live. Längs den inre muren byggdes en rad bastioner. De finns fortfarande. Två av dem, Nyköping och Älfsborg, sticker ut i kanalen mittemot Malmö Live.
På 1700-talet präglades Malmö av pest och elände. Och värre var: staden saknade en hamn. Hittills hade skepp med ärenden till staden fått ankra på redden. Varor pråmades in till land till en kort brygga som låg strax väster om Börshuset.
Det var redaren, handels- och industrimannen Frans Suell som tillsammans med andra makthavare tog initiativet till att anlägga en hamn. Året var 1774. En enkel kaj byggdes ut mot dagens Hjälmarekajen. Vid sekelskiftet 1800 hade grunden till Skeppsbron lagts.
En annan person som skulle få en stor betydelse för Malmös utveckling var Gustav IV Adolf. Något år innan han blev avsatt under förnedrande former regerade han några månader under 1806 och 1807 från Malmö. Redan 1804 hade han beslutat att det befästningsverk som präglat staden i drygt hundra år skulle rivas. Äntligen skulle staden få växa i söder och öster. Stadsportarna togs bort. Delar av vallgraven blev kvar, andra nya kanaler grävdes och kantades av fina promenadstråk. Gustav Adolfs torg och Drottningtorget anlades. En ny begravningsplats, numera "Gamla kyrkogården", tillkom också innanför broarna.
Allt detta skapade nya förutsättningar, inte minst för området mot havet.
År 1826 införskaffade hamndirektionen mudderpråmen Sjöhästen som drevs av sex hästar. Den hade en daglig kapacitet av 45 kvadratmeter hård lera. Leran från havsbotten användes till att fylla ut hamnen. Tio år senare hade hamnen byggts ut så mycket att ett hamnmästarboställe med hamnkontor kunde byggas.
Platsen för Malmö Live blev utfylld först runt 1850. Till den glesa bebyggelsen kan nu räknas ett hamnväktarboställe – delar av Sjömansgården – samt en benmölla. I den senare malde man skelettdelar till benmjöl att sprida på åkarna som gödning.
Det var slaktare och bensamlare som försåg möllan med råmaterial. Bensamlaren var en föregångare till dagens koppartjuv eller pantburksplockare. Ibland kunde benen komma från något överfullt benhus vid en närbelägen kyrka.
Malmös första torrdocka byggdes 1857. Den togs senare över av Kockums mekaniska verkstad som kom att flytta ut hit från den södra förstaden. Nu byggdes den första varvskanalen som gick från yttre hamnen vid dagens Klaffbro och fram till stadskanalen, över den yta där kongresshallen ligger idag.
Först i mitten på 1870-talet blev den del av hamnen som kallades "sura gapet" exploaterad. Norra delen av varvskanalen förvandlades till Varvshamnen/Varvsbassängen, som vi känner den idag.
I samband med det anlades Järnvägsbron mellan Skeppsbron och Hjälmarekajen. Malmö västra station byggdes för Grevebanan, det vill säga Malmö-Ystads järnväg som invigdes 1874. Härifrån kunde man senare även åka tåg till Trelleborg och Falsterbo. Här passerade också Sillabanan.
Den långa varvkanalen blev därmed stympad. Den kvarvarande tarmen närmast staden fick en ny funktion som fiskebåtshamn. När båtarna la till med nyfånga fisk uppstod en livlig marknad vid kaj och intilliggande Fisktorg. Vid denna tid var platsen runt stationen något av ett strövområde, med gräsmattor, gångar, träd och buskar.
För att komma till denna konstgjorda ö kunde man gå över Malmös äldsta bro, Hjälmarebron - som ligger där än sedan 1885. Man kunde också pinna över Pontonbron, eller den så kallade Hönsabron som fick sitt smeknamn efter sin likhet med en hönsastege. Bron var röd till färgen.
Alldeles vid brofästet, på bastion Nyköping, kunde man under sommarhalvåret hyra någon av bildhuggaren Hjalmar Jönssons småbåtar och gondoler för att kajka runt i kanalen.
Med tiden blev Fiskehamnen en damm – den så kallade Benmölledammen. När den fylldes igen uppfördes Sjöfartshotellet som invigdes 1953.
På 1950- och 60-talen var området något av en industriby. Här låg Saltimporten, men också ett lager med isoleringsmaterial som råkade i brand i januari 1960. Röken bolmade tjockt över Malmö och lockade en stor publik.
Så. Vad finns kvar idag?
Hönsabron försvann 1960 och ersattes två år senare av Hovrättsbron. Hamnväktarebostället (Sjömansgården) står kvar, liksom det gamla gula hamnkontoret. Under byggtiden satte man det spektakulärt nog på hjul och flyttade det tillfälligt. Sedan några år står huset åter det sin ursprungliga plats, nu som bryggeripub.
Sjöfartshotellet revs i samband med bygget av Citytunneln. Hotellets periodvis populära restaurang Ratten stängde redan 1984. Inte minst uteserveringen var het sommartid, som en av få som hade tillstånd att servera öl och vin till maten utomhus. En stabil finlandssvensk servitris höll gubbar och ungdomar i skinnet.
Malmö västra station, det vill säga den stationsbyggnad som i slutet av 1800-talet ersatte den gamla, finns också kvar, även om rälsen är väck sedan slutet av förra seklet.
Av godsmagasinet, som uppfördes i samband med den äldsta stationsbyggnadens tillkomst, återstår bara ett tomt skal som i framtiden är tänkt att fyllas med saluhallsvaror.
Rivet är också Stinshuset som låg mellan godsmagasinet och stationsbyggnaden. Här har man dock lovat att återuppföra byggnaden öster om stationsbyggnaden. Förhoppningsvis som kafé.
Den gamla Benmöllan är också borta. Den revs. Både tegelstenar och virke hamnade hos Återbyggdepån i industrihamnen. Desto roligare är att en del av stenarna har återvänt till platsen. Av dem har det byggs en låg mur längs Nordenskiöldsgatan och vid infarten till hotellet.
Bakom murbruket fann man små meddelanden till eftervärlden. En sten är daterad: "19/8 1853". Andra stenar bär namn. På en annan sten hittade man ett hemligt, över 160 år gammalt budskap. Ett ord, en kryptisk hälsning från det förflutna:
"Snoppen".
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen