Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Parti utan bredd

”Socialdemokratin har imploderat som samhällsbärande kraft.”

Nästa vecka, 29–31 maj, samlas Socialdemokraterna till kongress i Västerås. De 350 ombuden möts i en för partiet märklig situation: regeringsmakten har återerövrats, men väljarna sviker och något majoritetsunderlag i riksdagen finns inte i sikte.
Valresultatet 2014, 31,0 procent, var Socialdemokraternas näst sämsta sedan den allmänna och lika rösträttens införande och i de senaste opinionsmätningarna har partiet tryckts ned till nivåer kring 25 procent.
Socialdemokratin har imploderat som samhällsbärande kraft. Åren 1932–1994 fick partiet mer än 40 procent av rösterna i samtliga riksdagsval utom ett, 1991. Efter 1994 har 40 procent inte överskridits i ett enda val. Senast väljarna röstade fram en rödgrön riksdagsmajoritet var 2002.
Socialdemokraterna har svårt att förhålla sig till sin permanent försvagade position. Självbilden är så att säga större än verkligheten. Det försvårar den förnyelse och modernisering av partiet som alla efterlyser, men som ingen vill, eller vågar, leverera.
Den S-ledda minoritetsregeringen under Stefan Löfven förklarar sina motgångar med att den hittills har varit tvingad att styra med en borgerlig budget. Statsministern rasar mot riksdagens flitiga bruk av tillkännagivanden för att sätta press på regeringen.
Det är inget fel på politiken, heter det. Den har bara inte fått genomslag.
Men det är nog tvärt om: den faktiska politiken framkallar besvikna reaktioner, till exempel de socialdemokratiska löftesbrotten när det gäller rotavdraget och bensinskatten.
Försämringen av rotavdraget vid renoveringar och ombyggnader stöter bort bostadsägande medelklassväljare. Dessutom är åtgärden ett uttryck för vad som på ren svenska kan kallas politisk dumhet: den öppnar för mer svartjobb. Det är en av anledningarna till att bland annat Ekonomistyrningsverket, ESV, bestämt avråder från ett reducerat avdrag.
Att som i fallet med bensinskattehöjningen skylla på koalitionspartnern Miljöpartiet lurar ingen. Med öppna ögon bildade Socialdemokraterna regering med ett parti som vill göra det så dyrt som möjligt att köra bil.
En växande oro speglas på Aftonbladets annars partilojala ledarsida, där krönikören Katrine Marçal (17/5), alltid intressant, varnar för att Löfven bäddar för en valförlust 2018 medan tidningens politiska chefredaktör Karin Pettersson (19/5) med kritisk skärpa påminner om att ett stort parti måste ”klara att locka väljare i alla samhällsklasser”. Därmed pekar Pettersson på vad som länge var Socialdemokraternas främsta styrka: förmågan att bredda sig. Den tycks ha gått förlorad.
Redan Per Albin Hansson och Gustav Möller, folkhemmets och den generella välfärdens arkitekter, förstod att industriarbetarklassen inte kunde utgöra ensam grund för ett socialdemokratiskt samhällsbygge. Därför ingick partiet ett politiskt partnerskap med bönderna, manifesterat genom krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, kohandeln.
Efter andra världskriget erövrades tjänstemännen med hjälp av en pragmatisk men progressiv reformpolitik signerad Tage Erlander och Sven Aspling, den effektive partisekreteraren. Begreppet löntagare började ersätta arbetare.
En verklighetsanpassning som ligger närmare i tiden är den som Socialdemokraterna genomförde på 1980-talet.
Efter den knappa borgerliga valsegern 1979, på sätt och vis mer chockerande för Socialdemokraterna än maktskiftet 1976, växte det fram en insikt om att partiet hade hamnat i otakt med utvecklingen. Löntagarfonder, drakoniska marginalskatter och statliga regleringar framstod som olämpliga lösningar i en tid med marknadsekonomisk renässans, liberaliseringar och ökad internationalisering. Samtidigt kom allt tydligare tecken på att planekonomi, rent allmänt, var oförenlig inte bara med frihet, utan också med materiellt och socialt välstånd.
Inom socialdemokratin påbörjades ett arbete med att långsamt men säkert anpassa politiken till nya villkor utan att fördenskull överge huvuddragen i den omfördelande välfärdsmodell som är partiets signum. Det ledde till en rad avregleringar under 1980-talet, ”århundradets skattereform”, en beslutsam inflationsbekämpning och omprövning av Europapolitiken. Socialdemokratins nostalgiker vill förmodligen inte höra talas om det, men starten för denna successiva reformering hade inte varit möjlig utan uppbackning från Olof Palme.
Socialdemokraterna gjorde nya inbrytningar bland medelklassväljare. Och väl att märka: partiet vann regeringsmakten i valen 1982, 1985 och 1988.
Frågan blir då varför dagens socialdemokrati har så förtvivlat svårt att tänka nytt, även om Mona Sahlin, konsekvent motarbetad, gjorde ett ärligt försök.
En förklaring stavas svagt ledarskap. Den före detta Metallbasen Stefan Löfven har många förtjänster, men han kallades in som partiordförande under närmast panikartade omständigheter 2012 efter debaclet med Håkan Juholt. Hans politiska oerfarenhet är unik: till skillnad från alla andra statsministrar under de senaste hundra åren har Löfven aldrig tidigare suttit i riksdagen eller i regeringen.
De åtta åren i opposition efter valförlusten 2006 har inte underlättat förnyelsen. Mönstret är bekant. Maktlöshet stryper nytänkande och underblåser interna stridigheter, åtminstone hos Socialdemokraterna. ”När vi är i opposition har vi svårt för en självkritisk idédebatt”, säger den tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist, numera kommunalråd i Norrköping. (AB 20/5)
Men den sannolikt viktigaste förklaringen till socialdemokratins mentala och ideologiska blockeringar är en kvardröjande fixering vid det stora men undflyende mål som sedan begynnelsen har varit partiets besvärliga följeslagare: övergången till socialism. Varje gång som partiet har gjort ryck i den riktningen har väljarna sagt stopp och belägg: 1928, 1948, 1976, 1979 och nu senast 2010, när Mona Sahlin tvingades inkludera Vänsterpartiet i sina regeringsplaner.
Sådana petitesser som historiska erfarenheter rubbar emellertid inte de frälsta, en grupp som brukar vara som starkast när partiet är som svagast. Ty det rör sig om föreställningar som är mer religiösa än politiska. Ingen har formulerat det bättre än Anders Isaksson: ”[S]ocialismen är som den helige ande, man vet att den bara finns i tron och just därför existerar den.” Och tron har aldrig varit starkare än på 1970-talet.
Följaktligen vågar inte Stefan Löfven bryta med Vänsterpartiet och gå från ord till handling när det gäller blocköverskridande samarbete; greiderianerna, suhonisterna samt Transport skulle äta honom till frukost.
Därför sitter partiet fast i övertygelsen om att ständigt höjda skatter på något förunderligt vis gynnar tillväxt, sysselsättning och kreativitet. Därför vill man återsocialisera hela välfärdssektorn. Därav yrandet om Sverige som en ”oberoende röst” och en säkerhetspolitiskt fri yta, trots EU-medlemskap och nära samarbete med Nato.
Rörelsen har blivit 70-talsretro. Den förnyelse som erbjuds kan liknas vid fototapeter, utsvängda jeans och flygande Jakob.
För ett par veckor sedan bjöd LO in till ett seminarium under rubriken ”Löntagarna äger allt mindre – dags igen för löntagarfonder?” LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som sitter i partiets verkställande utskott, gick dit och hällde en spann kallt vatten över idén. Han och andra kloka socialdemokrater är införstådda med att fonderna, så som de lanserades av Rudolf Meidner och LO 1975–1976, var en politisk katastrof för partiet och en potentiell planekonomisk katastrof för landet.
Sedan var det justitieminister Morgan Johansson som hotade med att ”upplösa” bolag som inte åtlyder regeringens krav på kvinnlig styrelserepresentation. Tankarna gick till 1970-talet och socialdemokratiska förslag om allt från statlig kontroll av läkemedelsindustrin till förbud mot söndagsöppna butiker. Johansson tvingades till ett ”förtydligande” som mest såg ut som en pudel.
LO:s seminarierubrik och justitieministerns uttalande kan avfärdas som ideologiska fantomsmärtor utan praktisk betydelse. Men att idéer av det här slaget – socialisering via löntagarfonder och statlig likvidering av politiskt inkorrekta bolag – överhuvudtaget dyker upp i offentligheten säger något nedslående om tillståndet i dagens decimerade socialdemokrati.
Ombuden i Västerås gör klokt i att erinra sig vad som hände vid en tidigare partikongress i denna västmanländska industristad. I valet ett år senare kunde Socialdemokraterna glädja sig åt en framgång som nästan nådde det magiska 40-strecket: 39,9 procent.
Kongressen i Västerås 2001 strök planhushållningen ur partiprogrammet. Det kan man kalla förnyelse.

MER ATT LÄSA

Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Uppsala universitet) av Torsten Svensson.
Från jämlikhet till effektivitet. Om lärande socialdemokrati under 1980-talet (Hjalmarson & Högberg) av Henrik Malm Lindberg & Stig-Björn Ljunggren.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen