Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dagbok från kriget som ännu pågår

Hennes mamma skrev dagbok i Tyskland under krigsslutet. Genom den berättar Margareta Flygt om ett lidande och läkande som fortfarande pågår.

I år är det sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. För många är det bara en uppgift i en historiebok. För mig kom allt närmare när jag efter min mammas död läste hennes dagböcker. 1945 var min mamma tretton år, inte mycket yngre än min dotter som nu läser Anne Franks dagbok i skolan. Anne Frank var femton år när hon mördades – och även om min mamma överlevde, slutade kriget aldrig att påverka henne.
1933 blev alla statsanställda, oppositionella och judar i enlighet med en ny lag. Min morfar var journalist och hade skrivit mot Hitler. Det följdes av tretton år av så kallad inre exil. Det handlade om att uthärda. Någon släkting flydde, några blev inkallade, någon gasades ihjäl. Tretton år av rädsla för att bli angivna för sina åsikter, för böcker de hade eller för att de lyssnade på BBC under en filt. Att våga agera mot regimen med två små barn var aldrig ett alternativ.
Min släkt bodde i en liten by. I klassrummet stod alltid radion på. När det var lugnt lät den tick, tick, tick. Vid bombvarning ändrades tonen till ett snabbare tack, tack, tack. Då fick alla skynda sig hem – i skolan fanns inget skyddsrum. Min mamma berättade hur hon fick slänga sig i diket när spanarplanen kom, de siktade på allt som rörde sig: ra-ta-ta-ta-ta. Hon kunde nästan möta pilotens blick. Mot slutet av kriget skickades skolbarnen bort från bombningarna, långt från föräldrar. Varje morgon revelj, Horst Wessel-sånger och Hitlerhälsning till flagghissning.
 
4 mars 1945
Nu är jag i ett KLV (Kinderverschickungslager, barnförskickningsläger) i Bad Tölz. Jag tycker om att vara här med mina väninnor. Tropfi, Gerlinde, Gertrud och jag delar ett rum. Vi är sexton flickor i huset.
12 mars 1945
Vi har fått en ny föreståndare, kallad Bigu. Henne tycker jag inte om! Herr Braches är värre. En gång satte vi rosetter i varandras frisyrer, dem tog han direkt. Vi har inte fått tillbaka dem än. Snart är det påsk. Då kommer mina föräldrar. Jag längtar!!! Jag är hungrig nästan hela tiden.
Ibland är jag jättearg på alla. Då känner jag mig så ensam, att jag gråter. Som igår. De andra sa att jag var snål. Så i morse gav jag var och en vid mitt bord en bit kaka. Då log de.
Jag har fått reda på något hemskt, det säger jag inte ens till dagboken. Amerikanarna kommer SNART! Pssst! Psst!
7 april 1945
Fröken Trautmann är på dåligt humör hela tiden. Hela tiden gnäller hon på oss. Vi var på promenad trots ösregn. Jag var tvungen att ha pappas gamla regnrock på mig. Jag såg inte klok ut. När vi kom hem var vi tvungna att sticka soldatstrumpor. Irmgard har börjat lägga lockar. Vi kallar henne prinsessan vattenlock. Hon är så dum!
8 april 1945
I natt gick larmet. I korridoren sa Ursi ”Jag drömde och trodde det var Winnetous indiantjut. Irmgard hade pyjamasen ovanpå kläderna. Gud så vi skrattade! Hon såg inte klok ut.
Idag fick jag reda på att engelsmännen är i Nürnberg. Jag vill HEM nu, HEM vill jag!
Men vi får inte skriva hem, vi måste hålla ut mot fienden, säger Braches. Jag ville posta ett brev hem, men fröken Trautmann tog det.
9 april 1945
Nu vet ingen vad som händer längre. Det är fullt av skadade soldater. Hoppas mamma hämtar hem mig snart. Alla barnen är förtvivlade, alla vill hem. Jag är hungrig nästan hela tiden.
14 april 1945
Idag var vi på lasarettet. Ursi, Rosi och jag satt hos en gammal general. Han bjöd oss på choklad. Det var gott. Jag tycker ofta de äldre är trevligare. De unga stropparna är inte alls lika snälla.
22 april 1945
Nu är jag äntligen hemma igen. Mamma kom och hämtade mig. Hon fick egentligen inte. Hemma är huset fullt av folk, alla är utbombade. Morbror Robert är i Berlin, där det kämpas mycket nu. Morbror Hugo är saknad i Ryssland, det är hemskt.
 
Byns unga män hade blivit inkallade, istället fick franska krigsfångar hjälpa till i byn. De bodde i ett läger. Min morfar pratade franska med en av dem som var konditor i Paris. Han bakade en fantastisk tårta som tack.
En dag i april gick en marsch med hundratals uthungrade fångar i randiga kläder genom byn. ”Det är fångar från Dachau”, viskade någon. Koncentrationslägret skulle tömmas. Man sa ofta ”Akta dig så de inte tar dig till Dachau.” Fångarna dog längs vägen, ramlade ihop och blev liggande. Ibland besköts hungermarschen av de allierades flygplan.
 
29 april 1940
En stor dag! ”The americans” gick in i München. Men de är så långsamma! Himmler erbjöd fransmännen, engelsmännen och amerikanarna fred, men de sa nej, eftersom han uteslöt Ryssland. I morse sas att Hitler låg för döden. Då blev jag …! Vad jag blev får jag inte skriva ännu. Vi tar allt soldaterna lämnat; två ficklampor, två stearinljus, en fickkniv, en rulle pergamentpapper, karameller, fyra kritor, två blyertspennor, en cigarr, en rakborste, snaps, hårpomada.
 
Den förste maj hängde min mormor ut vita lakan när de amerikanska pansarvagnarna syntes vid horisonten.
”Ta in era vita skitlakan, annars spränger vi alltihop!” skrek en tysk soldat och svingade en pansargranat. In med lakanen snabbt. Vänta. Och så ut med dem igen så fort pansarvagnarna hördes.
Huset var fullt av utbombade vänner och bekanta, en av dem var herr Fleischer, som hade studerat i Amerika.
”Amerikanerna är ett civiliserat folk, inte som ryssarna.” Han stod och tog emot den förste på gården:
”Welcome sir. How do you do? Pleased to meet you – I am a Harvard man”, sa herr Fleischer.
Amerikanen stirrade på honom, sköt undan herr Fleischer med sitt gevär och gick in i huset. Soldaterna gick in smala, men kom ut runda. På armarna blänkte klockorna de tagit hos andra. Efteråt var alla böckerna utdragna, sängarna, kläder, mat – allting i en enda röra. I dagboken listas vad som förstörts och vad som stulits: ”Så är krig!”
Innan de franska krigsfångarna åkte hem bad de min mormor att sy trikoloren till dem. Hon tog en hakkorsflagga, sprättade bort det svarta och lade till en blå bit.
På kvällarna kom de tyska soldaterna från sina gömställen i skogen, hungriga. Min mormor lagade soppa i en stor kastrull. Kanske var det soldater som gjort razzior hos dem under kriget. Militärbeteckningarna hade de slitit av. Det hände att det kom utlänningar som kämpat för Hitler. Mormor berättade om en ung blond norrman. Det enda han kunde säga var ”Deutschland.” Hans blodgrupp var intatuerad på vänster-armen, han hade varit med i SS.
På bara några dagar förändrades allt. Plötsligt var kyrkan smockfull igen. Från en dag till en annan förvandlades byns nazister till oskyldiga antinazister. Eftersom min morfar blivit avskedad 1933 utsåg amerikanarna honom till sin representant, så det var till honom byborna skulle komma för att få en stämpel, en så kallad ”Persil-schein” uppkallad efter tvättmedlet. Ett bevis på att de var ”rena”, inte nazister.
Om familjen skulle kunna bo kvar i byn, var det lika gott att ge den där stämpeln till sina grannar.
Före detta partimedlemmar fick inga matkuponger. Det var många.
Den elake Obersturmbandführer Braches som lett KLV-lägret blev fast några dagar efter krigsslutet. Han hade klätt ut sig till nunna, men upptäcktes när han kissade mot ett träd. Idag kan vi läsa om hur många kvinnor som våldtogs av de allierade – inte bara av ryssar.
Morbror Hugo kom aldrig tillbaka, morbror Robert drack ihjäl sig. Om dödsmarschen genom byn talas det fortfarande inte.
Sommarlovet blev ovanligt långt det året, det var svårt att hitta lärare som inte varit ”PG”, Parteigenossen/partimedlemmar. På flickskolan tisslades det i korridorerna. Ingen fick reta de nya flickorna, deras pappa hade nämligen tagit livet av sig. De hette Göring i efternamn.
Någon hänsyn till dem som lidit under kriget togs aldrig. Det talades inte om vem som gjort vad på årtionden.
Psykologparet Alexander och Margarete Mitscherlich var tidiga att se samband mellan krigsupplevelser och psykisk ohälsa. I sin bok ”Die Unfähigkeit zu trauern” (oförmågan att sörja) jämförde de krigsslutet och brottet med fadersfiguren Hitler med schizofreni. Enligt Mitscherlich påverkas en familj med en schizofren familjemedlem i tre generationer. Det är därför inte konstigt att generation efter generation tar sig an sin tyska historia, det är en läkandeprocess som pågår för många fler än av dem som själva upplevde den tiden. Ju mindre man talade om vad som hänt desto större sår skapades.
Sjuttio år efter kriget svämmas den tyska bokmarknaden fortfarande över av litterära bearbetningar av detta trauma. Kanske måste alla se just sin historia, sin familjs öde, för att såren ska kunna läkas.
Min mamma flyttade till Sverige 1958. Många hon mötte var avvisande mot allt tyskt. Men det hände också att hon träffade svenskar som trodde att de kunde dela nazismens tankegods. I Malmö mötte hon änkan till en dansk man som varit med och utvecklat cyklon B – de hade inte kunnat bo kvar i Danmark. En affärsman i Malmö hade en samling skyltdockor i tyska uniformer– mest stolt var han över en koncentrationslägersdräkt. Här träffade hon mannen som hjälpt höga nazister undgå sina straff, som undrade ifall hon inte också tyckte det var fel att Hitler inte dödat alla judar. Det var en odifferentierad bild hon mötte; antingen hat eller hyllning. Det kom att ta många år innan Sverige gjorde upp med sin egen historia.
Jag lär mig förstå min mammas livsval när jag läser hennes dagbok som ung, om hennes rädslor och glädje-ämnen. Jag förstår hennes misstro, hennes självutplånande lojalitet mot släkten, varför hon alltid var katastrofberedd och hennes misstro gentemot myndigheter. Så var hon präglad. Så är hela Tyskland präglat. Även sjuttio år efter krigsslutet.
Gå till toppen