Lund är inte alltid känt för sin snabbhet. Men den här gången gick allt med ljusets hastighet. I samma sekund som Måns Zelmerlöw gav upp sitt segervrål i Wien började telefonerna gå varma på kommunkansliet. På nolltid riggades gårdagens stora välkomstfest på Stortorget.

Det var mäktigt att uppleva den stora folkvandringen genom stan. Människor i alla åldrar kom med cykel, tåg, bussar, bilar, till fots för att få en glimt av Måns på Stortorget. Själv kryssade jag mig fram mellan långsamma pensionärer och skrymmande barnvagnar med mina barn, 5 och 8 år gamla - båda nyfrälsta melloälskare - för att infria löftet om att få se idolen.

Vi visste att det skulle vara trångt och svårt att se. Men vi hade nog ändå tänkt oss att det skulle gå att dela feststämningen och få en glimt. Men där gick vi bet. Barnen såg inte ett dugg. Vad värre var, vi hörde inte ett dugg. Ingen hade tänkt på att rigga högtalare runt om torget. Intervjun med Måns fick vi inte höra. Körernas sång nådde inte bortom tv-rutan.

Istället för att bli en del av en fantastisk fest kände vi oss som en kuliss åt SVT. Det blev säkert snygga publikbilder, men vi kände oss snuvade på själva arrangemanget.

Efter en kvart började vi krångla oss ur folkmassan. Barnens hyllningsplakat som de jobbat med hela dagen trasades sönder i regnet. De var superbesvikna.

På tv:n hemma såg det bra ut. Men skämskudden åkte ändå fram när ett plakat med en Magnolia lämnades över till 28-åringen och ungdomsidolen Måns Zelmerlöw. Hur hade det varit om idéernas stad hade tänkt till ett varv och kanske instiftat ett musikstipendium eller gjort något annat kreativt? Att låta plantera en Magnolia och dela ut en medalj kändes mest mossigt. Är det den bilden vi vill ge av Lund?