Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Populismens plåga

Helene Lööw

Nazismen i Sverige 2000-2014. Ordfront förlag.

 

Anna-Lena Lodenius

Vi säger vad du tänker - högerpopulismen i Europa. Atlas.

Det är lite förvirrande att läsa Heléne Lööws och Anna-Lena Lodenius nya böcker direkt efter varandra.
Lööws ”Nazismen i Sverige 2000–2014” som placerar den moderna höger-extremismen i ett historiskt och ideologiskt sammanhang. Lodenius ”Vi säger vad du tänker” som avfärdar allt det där som mer eller mindre irrelevant.
Det är inte nödvändigtvis så att böckerna inte är överens. Det är bara det att de har så väsensskilda ingångar till det de ska skildra.
”Nazismen i Sverige 2000–2014” är historikern Heléne Lööws fjärde bok om hur svensk nazism och fascism utvecklat och förgrenat sig sedan mellankrigstiden och framåt. Vad hon gör, precis som tidigare, är att skildra och förklara dagens rörelser, som Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti, genom att dra historiska trådar till föregångarna.
Den svenska nationalsocialismens historia består, visar hon, av ett brokigt myller, som trots allt förenas av en rad centrala tankegångar, strategier och ledarfigurer.
Hellre än att tala om en rörelse talar hon om en miljö. En miljö som liksom i cirklar breder ut sig på olika nivåer. Längst inne finns idag ett hundratal ledarfigurer och ideologiproducenter som står på tidigare generationers axlar. Runt dem en cirkel med medlemmar och aktivister. Därutanför ytterligare cirklar med sympatisörer och konsumenter samt hela den digitala sfären. Där finns i många avseenden miljöns kärna, inte nödvändigtvis knuten till någon enskild rörelse, men förenad av en ständigt återfödd paranoid misstro mot alla politiska, ekonomiska eller mediala etablissemang.
Lööw visar också hur det senaste decenniets sammanklumpning av så kallade våldsbejakande extremister – vilket innefattar såväl vit makt-världen som autonoma och jihadister – bara lett till förvirring och oförmåga att förstå och bekämpa de olika problemen.
Det är ingen lustläsning, det är en bitvis både torr och lite virrig bok, men likväl en övertygande skildring av hur politisk ideologi och praktik aldrig uppstår ur ett vakuum.
”Vi säger vad du tänker” är Anna-Lena Lodenius försök att karakterisera den bredare och bitvis överlappande högerextremistiska rörelsen i Europa.
Lodenius väljer att kalla det högerpopulism, för att markera det som är hennes kanske klaraste insikt: att det är rörelser som förenas i uppfattningen att den mest betydelsefulla klyftan i samhället går mellan makt och periferi, mellan eliten och folket.
I övrigt har hon inte så mycket till övers för jämförelser eller övergripande förklaringar. Hon skissar korta och separata porträtt av aktörer som Front National, FPÖ, Pegida och Sverigedemokraterna. Hon avfärdar den ekonomiska krisen som förklaringsmodell för deras framgångar. Hon avfärdar också alla jämförelser med 1930-talet. Den ekonomiska krisen på 30-talet slog förvisso hårt men det var ju bara i två länder som fascisterna röstades till makten, menar hon. Tyskland och Italien var undantag.
Bilden av högerpopulismen är inte entydig, sammanfattar Lodenius, och det kan man ju ganska enkelt hävda. Problemet med hennes ovilja att jämföra är att dagens högerextremism blir närmast omöjlig att förstå. Det gemensamma tankegods som åtminstone sedan första världskriget konsekvent rört sig i olika nationalistiska, konservativa eller fascistiska miljöer städas effektivt bort från dagens mer rumsrena representanter. Ideologin blir underordnad ett allmänt motstånd och missnöje, blir förminskad och förringad, blir omyndigförklarad. Det är ju bara populism!
Dessutom relativiserar hon. Lodenius jämställer svepande högerradikalism med vänsterradikalism. Kallar den välfärdsförsvarande grekiska folkrörelsen Syriza för vänsterpopulistiska och avfärdar dem som ungefär samma skrot och korn som nazistiska Gyllene gryning. Samma sak med spanska Podemos. Ekonomiska kriser, sammanfattar Lodenius, verkar gynna populism i allmänhet. (Jo, jag vet, hon hävdade tvärtom tidigare, men man kan ju ändra sig.)
Det tar sig mot slutet, åtminstone om man önskar sig klarspråk. På bokens baksida har förlaget lovat att Lodenius ska formulera ”nya strategier för hur partierna ska bemötas och hur deras politik effektivt kan motarbetas.”
I ett sista kapitel med rubriken ”Motmedel” sammanfattar Lodenius sin handlingsplan. Den går kort ut på att vi måste ”sluta mobba” de högerextrema.
Några citat:
”Inget annat parti är så öppet motarbetat som SD.”
”Allt SD säger och gör kan inte klassas som farligt.”
”Jag tror att det bästa sättet att klä av högerpopulister är att i praktisk verklighet visa att de inte är ensamma om att se problemen.”
”Inga vinner mer än högerpopulisterna på att vi inte vågar ta tag i problem i förorterna.”
”Högerpopulisterna skapar en gemenskap och ett sammanhang som människor vill vara en del av.”
En handlingsplan för att motarbeta högerpopulismen? Nej, naturligtvis inte. Politik handlar lika mycket om att identifiera problem som om att föreslå lösningar. Den som äger problemformuleringen har redan vunnit. Det finns ingen erfarenhet av att extremistiska politiska tankegångar verkligen försvagas av att få mer inflytande. Det som händer är bara att det extrema normaliseras, får en annan etikett.
Man kan tänka sig att en rätt stor grupp borgerliga politiker och väljare som i tysthet velat närma sig Sverigedemokraterna och deras problemformuleringar – om inte annat så av rent makthungriga skäl – kommer att välkomna den här boken med jubel och blåsorkester.
För den som ser högerextremismen som ett reellt hot såväl mot individer som mot samhället i stort är den dock ett skämt. Ett obehagligt sådant.
Gå till toppen